Trassel
Betyg 4
Äntligen gör Disney det de är bäst på: en riktig saga av gammaldags kvalitet. Trassel bygger på sagan Rapunzel, om flickan med långt hår som är inlåst i ett torn.
Disneys senaste animerade film som släpptes i Sverige, “Megamind” som gick upp på svenska biografer var ett mindre lyckat försök att vara fräck. Pixar Studios lyckas betydligt oftare i den genre. Så skönt att Disney åtminstone i “Trassel” har gått tillbaka till de klassiska sagorna, på det sätt som de gjorde när de i min barndom gjorde “Snövit” och “Törnrosa”. Med mera av sagans atmosfär och mindre av action och biljakter.
I “Trassel” jagas äventyraren Flynn Ryder av kungens vakter, för han har stulit den saknade prinsessans diadem. Av en ren slump hittar han den dolda ingången som leder till gläntan där den elaka kvinnan gömt Rapunzel.
Rapunzel är egentligen prinsessa, hon är kungens och drottningens lilla dotter som rövades bort när hon var baby. Hon har nämligen magiskt hår, som kan hela sår och föryngra människor. Den elaka kvinnan, som har många drag av de klassiska häxorna i gamla Disneysagor som skrämde mig liten, utnyttjar Rapunzel. Hon låser in henne och låtsas att hon är hennes mamma.
Rapunzel växer upp och blir tonåring och vill som alla tonåringar ut i världen. Som i alla sagor finns det något från verkligheten i sagan. Överbeskyddande förmyndare må säga att de älskar barnen, men genom att hindra dem från att komma ut i världen, stjälper de istället för att hjälpa. Den som inte kan släppa sitt barn och låta barnet gå utanför hemmet klamrar sig fast vid barnet inte för barnets skull. Det är inte kärlek att hindra någon från att gå ut i världen.
Fast nu var den elaka kvinnan inte hennes riktiga mamma utan bara en falsk kvinna som utnyttjade Rapunzel.
Självklart kan Disney hantverket att göra animerade filmer. Den versionen jag såg var i 3D – och också den tekniken börjar bli bättre.
Det var kul för Disney hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen. Ett bevis om något på att filmen lyckats var att när det var som sorgligast hörde jag några av de minsta snörvla och snyfta. Efter filmen applåderade barnen. Det blir ju annars rätt stelt när det är pressvisningar. Mumierna till filmkritiker håller upp sina stenansikten och visar inte vad de tycker och tänker.
I den svenskdubbade versionen hör vi Måns Zelmerlöw och Molly Sandén som huvudkaraktärerna Flynn och Rapunzel. De gör rösterna bra, eftersom det är en del sång med är det perfekt med dessa två sångröster. Animerat har ju den fördelen att munrörelserna inte ser så konstiga ut som när vanlig film dubbas.
Som i alla bra Disneyfilmer finns några roliga bi-krumelurer, som en osannolik häst, en överbeskyddande kameleont och ett gäng oborstade typer från puben.
Ja, äntligen, säger ja. Äntligen Disney när Disney är som bäst.
Relaterat: Recension i Disneybloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om Disney, Molly Zandén, Måns Zelmerlöv, Trassel, animerat, 3D, film, recension