Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

3D

Filmrecension: Bumblebee – söt, varm och gullig berättelse

by

Bumblebee
Betyg 3
Svensk biopremiär juldagen tisdag 25 december 2018
Regi Travis Knight
I rollerna: Hailee Steinfeld, John Cena, Pamela Adlon

En gullig, söt liten berättelse som utspelar sig före händelserna i film-serien Transformers. Transformers är en slags varelser som kan ändra sitt utseende, från stora gigantiska robotar till bilar och till flygplan.

Bumblebee utspelar sig år 1987. Filmen börjar med en våldsam krigsscen mellan transformers och andra robotliknande maskinvarelser långt ut i rymden. Transformers är uppenbart de goda och deras motståndare de onda. De onda ser ut att ha fått övertaget och ledaren för de goda skickar iväg en av soldaterna, B-127, för att söka skydd på en planet som heter Jorden för att så småningom kunna samla ihop deras trupper för en ny kamp.

Jag är väldigt trött på krigs- och våldsscener i underhållningsfilm. Våld som underhållning är jag tveksam till. Så mina förväntningar var inte höga på resten av filmen. Men jag bedrog mig. Det är några våldsamma stridsscener, men inte alls särskilt många och jag förmodar att eftersom det mest är maskinliknande varelser som slåss anses det av censuren inte så farligt för filmen har i Sverige släppts för en publik från sju år.

Filmen är mer än äventyrsberättelse om vänskap mellan en flicka och robotvarelsen B-127. Tonåringen Charlie (det är en tjej) sörjer sin pappa som dött i en hjärtattack. Hennes mamma har gått vidare i livet och träffat en ny man, som är både trevlig och snäll. Hennes lillebror Otis har också kommit igenom sorgen men Charlie är ledsen, sur och arg. Hon är en rolig tjej som är enormt intresserad av och duktig på att fixa och meka med bilar. Hon brukar hjälpa till på ett skrotupplag och där hittar hon en liten klargul bil av en modell som liknar de gamla Volkswagen-bubblorna.

Denna skrotfärdiga bil är förstås transformer-roboten B-127 som gömt sig i den formen. B-127 var i en förfärlig strid innan han gömde sig och förlorade en stor del av sitt minne och en del av sina funktioner.

Charlie fixar med bilen och lyckas få igång den och köra hem den till familjens garage. Där vaknar B-127 till liv ordentligt och får namnet Bumblebee av Charlie. De blir vänner. Fast Charlie är redan från början klar över att deras vänskap liksom Bumblebee själv måste vara hemligheter. Skulle myndigheter få reda på att han finns skulle han beslagtas och skruvas isär och undersökas.

Nu är det förstås inte bara de amerikanska myndigheterna som är ett hot mot Bumblebee. Han sänder ut signaler som gör att de onda robotarna ute i rymden upptäcker att han finns på jorden och de tar sig dit för att hitta honom och tillintetgöra honom.

3D-tekniken fungerar mycket bra. Rent tekniskt är filmen av hög klass. De små detaljerna som ögonen på Bumblebee som ger honom själ och ja, mänsklighet, är så skickligt utfört.

Skådespelarna är bra. Berättelsen är hjärteknipande men det är en berättelse vi hört förut i många varianter. Men den är spännande, varm och inte så våldsam som jag trodde efter första scenen. Tvärtom handlar filmen mer om relationer och om att lära sig leva på nytt och knyta nya band till människor efter en svår sorg. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den är väldigt förutsägbar in i minsta detalj.

Den går upp på svenska biografer både i originalversion med engelskt tal och en svenskdubbad.

Filmrecension: Seventh Son – till stor del förutsägbar

by

Seventh-Son-2014

Seventh Son
Betyg 2
Sverigepremiär den 25 februari

En ond häxa har varit inlåst i ett förseglat hål i marken – men när hon nu lyckats ta sig ut hotas mänskligheten och mest av alla hotas Gregory, den ende av människornas väktare som fortfarande finns vid liv. Övriga väktare har den onda häxan Malkin och hennes anhängare dödat. Häxan Malkin tänker bli världens mörka drottning igen.

Seventh Son är en rätt simpel historia som det finns många varianter av. Den onda kraften strider mot en försvagad god kraft. I det här fallet måste väktaren Gregory hitta en ny lärling som kan följa med honom i jakten på den onda häxan. Hans lärling måste förstås vara den sjunde sonen av den sjunde sonen.

Filmen är till stor del förutsägbar men till dess plus hör att den inte drar alla över en kam. Alla häxor är inte onda och det finns häxor som strider för människorna. Det finns häxor som genomskådar den onda häxan. Ja häxor är som människor: en del är onda, en del är goda, en del är inte medvetna om något alls.

En annan av filmens plus är att Jeff Bridges spelar väktaren Gregory. Han gör i och för sig en roll där han starkt påminner om flera av sina tidigare roller speciellt karaktären han gör i ”The Big Lebowski”. Han blir lite av en parodi på sig själv, fast det är rätt kul.

Att Julianne Moore spelar den onda häxan är helt rätt. Av någon skäl lyckas denna skådespelerska alltid att se ond ut. Om hon skulle spela sympatisk i en film skulle hon knappt vara trovärdig i mina ögon.

Ben Barnes som spelar den unge hjälte-rollen som lärlingen Tom Ward har tidigare varit med i två Narniafilmer, i Stardust och i Dorian Gray. Vi lär få se honom i fler roller i storfilmer.

Filmens stora Sverigeanknytning är dock den unga häxan Alice som spelas av Alicia Vikander. Hon är bra i sin roll och vi har väl redan vant oss att se henne i storfilmer.

Jag såg filmen i 3D-versionen. Jag vet inte om den kommer att gå upp på biografer enbart i 3D – men den är rätt meningslös som 3D-film. Visserligen fungerar väl drakarna och en andra karaktärer bättre i 3D men för övrigt är 3D-effekterna inte mycket att hurra för i Seventh Son.

Hugo Cabret: vacker, spännande, engagerande, bedårande

by

Hugo Cabret
Betyg 5
Regi: Martin Scorsese
Sverigepremiär 16 mars 2012

Martin Scorseses ”Hugo Cabret” är underbar hyllning till filmkonsten och litteraturen som bygger på Brian Selznicks hyllade bok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret”. Den handlar om tolvårige föräldralöse Hugo som bor i en tågstation i Paris 1931. Han sköter om alla klockor och bor i hemlighet i klocktornet. Han sörjer sin pappa som han hade väldigt tät och nära relation med efter att mamman dog när Hugo var liten. Pappan var urmakare och Hugo brukade hjälpa honom. Pappan tog ofta med Hugo på film, som fascinerar dem båda.

Jag såg filmen i 3D, jag vet inte om den kommer att visas utan 3D. Äntligen en film där 3D fungerar med väl godkänt. Sedan Avatar tycker jag ingen lyckats riktigt. Martin Scorsese har sett till att lägga stor möda på att utnyttja 3D-teknikens möjligheter, inte bara i rafflande scener med snabba tåg och sådant utan i väldigt täta närbilder där vi ser vartenda hårstrå på Ben Kingsleys rollkaraktär. Redan från första filmbild användes 3D-effekterna på bra sätt med snöflingorna som föll så det såg ut som de föll också över oss i salongen och det var som att jag kunde ta på flingorna framför mig. Jo, ibland är människorna så där obehagligt genomskinliga som de blir i 3D, men filmmakarna har ändå använt sig av 3D med mycket väl godkänt.

Att filmen skulle ha hög klass tekniskt hade jag väntat mig, den fick ju fem Oscarspriser, i stort sett samtliga inom olika teknikdelar. Ljudet är suveränt bra och musiken bär också stor del i helhetsintrycket i denna vackra, spännande och engagerande berättelse.

Ben Kingsley som ofta väldigt bra i rollen som den bittre Georges Méliès, en gång en hyllad filmregissör och producent nu försäljare av leksaker i en butik på järnvägsstationen. Asa Butterfield är ett fynd som den tolvårige Hugo och Chloë Grace Moretz som Georges Méliè guddotter Isabelle är en fantastisk. Roligt att se Sacha Baron Cohen i en visserligen komisk roll som stationsinspektören men ändå inte fullt så absurd som de roller vi är vana att se honom i. Hoppas Sacha Baron Cohen tar några steg till och breddar sitt register som skådespelare i framtiden.

Hugo Cabret är helt enkelt en vacker, spännande, engagerande och bedårande film som håller trots att den med sina två timmar och sex minuter är längre än genomsnittslängden. Dessutom får vi en liten lektion i filmhistoria på köpet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Smurfarna 3D – recensionen

by


Smurfarna 3D
Titel: Smurfarna 3d
Betyg: 2
Premiär: 2 september 2011

Skulle vilja tillägna ett stycke, för en mindre introduktion av skribenten, då detta är mitt första (och förhoppningsvis inte sista) inlägg här på Kulturbloggen. Jag är en rabiat cinefil, med ett oerhört brett intresse inom film!
Så självklart när jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att skriva filmrecensioner hos Kulturbloggen så blev det ett tveklöst ja.

Regissören Raja Gosnell står bakom bland annat ”Scooby Doo”( Matthew Lillard, Freddie Prinze Jr. och Sarah Michelle Gellar), ”Ensam Hemma 3” (Macaulay Culkin) och ”Big Momma’s House” (Martin Lawrence). Inga typiska succéfilmer direkt med en rating på 4.7, 3.7 och 4.8 respektive hos IMDB.
Så med det i åtanke så var inte mina förväntningnar av Smurfarna 3d särskilt höga, men jag är svag för animerad film, och 2011 har vi sett flera bra titlar inom just den genren, som ”Kung Fu Panda 2”, ”Bilar 2” , ” Gnomeo och Juliet”. Så jag kände mig lagom entusiastisk inför denna film.

Filmen i sig är en inte en strikt datoranimerad film som ”Shrek” eller ”Bilar” utan det är en blandning av datoranimerade karaktärer (Smurfarna och co i detta fall) och live-skådespelare i riktiga miljöer.

Filmen påbörjar i Smurf-världen där Smurfpappan har en framtidsvision som blottar en hemsk framtid – En framtid där Smurfarna är fängslade och deras ärkefiende Gargamel har fått en enorm kraft. Efter lite action-sekvenser samnar Smurfarna i New York där resten av filmen utspelar sig.

Några av de live-skådespelare som är med i filmen är Neil Patrick Harris(känd från TV-serien ”How I met your mother” ) och Jayma Mace (känd från TV-serien ”Glee” och ”Ugly Betty” som spelar det unga gifta paret Patrick och Grace Winslow. Som i sin tur, följer runt Smurfarna resten av filmen och lovar att hjälpa de att hitta ett sätt att återvända till deras hemvärld och rädda den förutspådda dystopin.

Deras sökande leder de till en gammal bokhandel där de i en av deras egna serietidningar lyckas hitta en trollformel som ska föra de tillbaka, men det visar sig att även Gargamel(spelad av Hank Azaria) är på jakt efter samma sak.

Som röstskådespelare i den svenska dubben ser vi bland andra Loreen Talhaoui, de andra rösterna kunde jag tyvärr inte hitta någon information om. Jag har personligen svårt för dubbade filmer, oavsett hur pass kompetenta och duktiga de röstskådespelarna är. I det här fallet så är det oerhört tråkigt då filmen inte visas på originalspråk i Sverige. Jag vill inte spekulera i hur Sony resonerade när de fattade de beslutet att endast distriburera filmen på svenskt tal på bio. Förutom de nämnda live-skådespelarna hör man även Jonathan Winters, Katy Perry, Anton Yelchin, Alan Cumming och George Lopez som gör rösterna till Smurfarna, men detta då inte i Sverige.

Filmen i sig känns något stel och tråkig. Handlingen känns som ett försök till något orginellt då de tagit ut smurfarna ur deras hem-miljö, med de pittoreska svamphusen och en betydligt större mängd smurfar, det här försöket lämnar tyvärr bara en klyschig äventyrsfilm med skämt som känns torra och påtvingade. Trots det så gör Raja en film som ligger inom de förväntningar man kan ha på honom, filmen har förnurvarande 4.8 på IMDB, äpplet faller inte långt ifrån trädet och jag tror att Smurfarna bekräftade det ordspråket igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kung Fu Panda 2, söt men inget nytt

by

Titel: Kung Fu Panda 2
Betyg: 2
Svensk premiär: 3 juni 2011

Den kung fu-tränande pandan Po är tillbaka i Kung Fu Panda 2. Po inser att något inte riktigt stämmer med hans barndom, hans pappa är ju en gås och han själv en panda. I ett slagsmål möter han en skurk som har ett märke som får Po att någonstans inom sig minnas sin barndom och sin mamma. Hans gåspappa berättar då att Po är adopterad.

Chen är en påfågel. Hans föräldrar styr i en kinesisk stad men när en spåkvinna förutser att Chen ska bli ond slänger de ut honom. Chen ruvar på sin hämnd och när han får tag på kanoner då är det dags för honom att ta över sin barndomsstad och sedan hela Kina och samtidigt döda pandan Po, som enligt spådomarna ska stå i vägen för Chens makt.

Kung fu Panda 2 har med samma gulliga figurer som var med i första filmen, sött tecknade i mysiga kinesiska miljöer. 3D-versionen är välgjord rent tekniskt. Men en berättelse som kräver lite väl många slagsmål och scenen fyllda med strider är sällan riktigt bra. Jag såg den svensktalande versionen och det var en hel del barn i publiken. Ändå hörde jag inte några skratt från barnen när det skulle vara roligt och inte några andra ljud från barnen heller. Barn som ser film som engagerar dem brukar inte vara helt tysta.

Berättelsen är söt, men inget mer. Det mesta är hur förutsägbart som helst. Jag kan tänka mig att den engelska versionen kan ha sina poänger med röster från skådespelare som Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman och Jackie Chan.

För min del tycker jag den är roligare på danska än på svenska:

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,