Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Martin Scorsese

Filmrecension: Killers of the Flower Moon – Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare

by

Killers of the Flower Moon
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Martin Scorsese
Längd 3 timmar 26 minuter
I rollerna Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Jesse Plemons, Lily Gladstone, Tantoo Cardinal, John Lithgow, Brendan Fraser, Cara Jade Myers, JaNae Collins, Jillian Dion, William Belleau, Louis Cancelmi, Tatanka Means, Michael Abbot Jr, Pat Healy, Scott Shepard, Jason Isbell, Sturgill Simpson

True crime från 1900-talets början i ett reservat för Osagefolket, från de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Det är en skickligt filmad berättelse med enastående duktiga skådespelare som Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone och Jesse Plemons. En skoningslös, mörk berättelse om människors ondska – en brutalt rakt på sak-skildring av hur var och en har ansvar för sina beslut, sina val och sina handlingar.

”Killers of the Flower Moon” bygger på en bok av David Grann och utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen Osage Nation. Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska (”de mellersta vattnens barn”). Osagefolket är förmodligen den rikaste indiannationen i USA vilket retade många vita amerikaner. När osagefolket tvångsförflyttades till ett litet och kargt område i Oklahoma fick detta folk rättigheterna till alla naturresurser. När stora oljefyndigheter gjordes i området blev osagefolket rika. Givetvis gjordes många försök att ta ifrån oaserna dessa rikedomar. Boken och filmen skildrar ett av de mest djävulska metoderna.

Ett sätt att försöka få kontroll över rikedomarna var att varenda osager sattes under en vit förvaltare så att de inte kunde disponera självständigt över sina egna pengar. Osagernas barn tvingades dessutom att gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder.

I filmen får vi följa Ernest (Leonardo DiCaprio) som varit ute i krig och nu återvänder hem till Oklahoma för att bo med sin morbror Hale King (Robert DeNiro). Hale King har status i staden och har upprättat ett sken av att han är vän till urinvånarna och månar om dem. Ernest är rätt korkad och ryggradslös. Hans farbror uppmanar honom att bli vän med och sedan gifta sig med fullblods-osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). På det sättet kommer Ernests barn att ärva oljefyndigheter. Hale King är dock inte bara ute efter att kommande generationer av hans släkt ska få del av oljans rikedomar. Han anlitar kriminella till att döda urinvånare för att kunna få tag på deras oljefyndigheter och rikedomar.

Det är en berättelse som det gör ont att ta till sig, samtidigt som den är fruktansvärt realistisk i hur den skildrar vad människor kan vara kapabla till att göra på grund av girighet. Det är också en plågsam skildring av hur de som har makten ofta kan klara sig.

Det är en helaftonsfilm på tre och en halv timme. Trots längden är den aldrig seg. Jag tror ändå att den skulle kunna kortats ned med femton-tjugo minuter och ändå berätta lika mycket. Det är framför allt. De är framför allt Ernests oförmåga att ta ställning för det som han egentligen vet är rätt som kanske upprepas för många gånger. Å andra sidan vill nog regissören att Mollies utveckling ska få ta sin tid. Om filmen varit något kortare hade jag nog satt allra högsta betyg, men den är en av årets enastående filmer. Helt klart. Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Filmpodcast: Filmlådan #2 – Mean Streets

by

meanstreetsfbFilmlådan lämnar pilotstadiet och recenserar Scorseses kriminalrulle ”Mean Streets”, i en diskussion där alla förutom Robert & Franz kan hålla sams.

Dessutom ”topp 3 bästa regissör/skådis-samarbeten” där Mange drar ont blod genom att tolka listan efter egen regi.

 

 

 

 

SPELSCHEMA

00.00-24.00 Intro/MEAN STREETS
24.00-52:46 Topp 3 regissör/skådis-samarbeten
52:46-01:06:10 Allmän diskussion/Nyheter (Kickstarter/Robocop/Sci-fi)
01:06:10-01:23:50 Vad vi har sett [The Conjuring, Besökarna, Greenberg, The Day, Cop Land, Världarnas Krig, Beowulf, Bad Milo, Crystal Fairy]

Ladda ner som mp3

Länk till iTunes

Nästa avsnitt: Evil Dead (2013)

Hugo Cabret: vacker, spännande, engagerande, bedårande

by

Hugo Cabret
Betyg 5
Regi: Martin Scorsese
Sverigepremiär 16 mars 2012

Martin Scorseses ”Hugo Cabret” är underbar hyllning till filmkonsten och litteraturen som bygger på Brian Selznicks hyllade bok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret”. Den handlar om tolvårige föräldralöse Hugo som bor i en tågstation i Paris 1931. Han sköter om alla klockor och bor i hemlighet i klocktornet. Han sörjer sin pappa som han hade väldigt tät och nära relation med efter att mamman dog när Hugo var liten. Pappan var urmakare och Hugo brukade hjälpa honom. Pappan tog ofta med Hugo på film, som fascinerar dem båda.

Jag såg filmen i 3D, jag vet inte om den kommer att visas utan 3D. Äntligen en film där 3D fungerar med väl godkänt. Sedan Avatar tycker jag ingen lyckats riktigt. Martin Scorsese har sett till att lägga stor möda på att utnyttja 3D-teknikens möjligheter, inte bara i rafflande scener med snabba tåg och sådant utan i väldigt täta närbilder där vi ser vartenda hårstrå på Ben Kingsleys rollkaraktär. Redan från första filmbild användes 3D-effekterna på bra sätt med snöflingorna som föll så det såg ut som de föll också över oss i salongen och det var som att jag kunde ta på flingorna framför mig. Jo, ibland är människorna så där obehagligt genomskinliga som de blir i 3D, men filmmakarna har ändå använt sig av 3D med mycket väl godkänt.

Att filmen skulle ha hög klass tekniskt hade jag väntat mig, den fick ju fem Oscarspriser, i stort sett samtliga inom olika teknikdelar. Ljudet är suveränt bra och musiken bär också stor del i helhetsintrycket i denna vackra, spännande och engagerande berättelse.

Ben Kingsley som ofta väldigt bra i rollen som den bittre Georges Méliès, en gång en hyllad filmregissör och producent nu försäljare av leksaker i en butik på järnvägsstationen. Asa Butterfield är ett fynd som den tolvårige Hugo och Chloë Grace Moretz som Georges Méliè guddotter Isabelle är en fantastisk. Roligt att se Sacha Baron Cohen i en visserligen komisk roll som stationsinspektören men ändå inte fullt så absurd som de roller vi är vana att se honom i. Hoppas Sacha Baron Cohen tar några steg till och breddar sitt register som skådespelare i framtiden.

Hugo Cabret är helt enkelt en vacker, spännande, engagerande och bedårande film som håller trots att den med sina två timmar och sex minuter är längre än genomsnittslängden. Dessutom får vi en liten lektion i filmhistoria på köpet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,