Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Maffian

Filmrecension: Mohikanen – skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet

by

Mohikanen

Mohikanen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juni 2025
Regi Frédéric Farucci

En skrämmande aktuell film om när kapitalet går hand i hand med maffian och polis och andra myndigheter. Joseph är en av de sista getherdarna på Korsikas kust. Han får besök av maffian som kräver att han ska sälja sin mark. Joseph vägrar och då kommer maffian tillbaka för att helt enkelt döda honom, vilket inte är så lätt som de tror. Istället blir maffians utsände yrkesmördare dödad av Joseph, i självförsvar. Men att det är i självförsvar är inget som hjälper Joseph som inser att han måste fly, måste hålla sig gömd. Polis och myndigheter samarbetar med maffian och samhällets rikaste som vill exploatera kusten på Korsika.

Varför Joseph egentligen säger nej till att sälja är inte helt klart. Han vill bara inte. Förmodligen trivs han med sitt liv och att ta hand om sina getter, att sitta på klipporna, omgiven av sina getter och betrakta havet.

Ett minus för filmen som samtidigt är en styrka är just att vi inte får allt förklarat. Vad tänker Joseph egentligen? Däremot har han en brorsdotter som är aktiv på sociala medier och som lyckas få stor uppmärksamhet för Joseph och hans flykt och kamp mot maffian och kapitalisterna. Joseph blir mer och mer en symbol för motståndskampen mot exploateringen av kusten. Han får namnet Mohikanen bland allmänheten och han har många supportrar.

Det är ovanlig film då de personer som oftast skildras som rebelliska ledare brukar vara bra talare och samla stora skaror för att lyssna på dem. Men inte Joseph. Han är tystlåten och tar inte så mycket initiativ utan mest flyr och håller sig gömtd. Det är fascinerande hur hans urgamla yrke lever sida vid sida med nutidens sociala medier och turisternas fester på Korsika på stränder och barer.

Fotot ger en enorm upplevelse som blir som en förstärkning av handlingen. De stora vidderna, havet, naturen, getterna – något ursprungligt som försvinner mer och mer för de exploaterande storfinansernas intresse av att skapa turistplatser för en rik överklass medan ursprungsbefolkningen tvingas iväg.

Filmen sätter igång tankar kring Sverige och hur gängkriminaliteten i Sverige börjar påminna om maffiastrukturer i länder som Italien och på den franska ön Korsika. Ännu har inte de kriminella gängen i Sverige lyckats liera sig med makten som på Korsika. Mohikanen är en skrämmande aktuell film om hur maffian går hand i hand med myndigheter och kapitalet på Korsika och delar av Italien. Hoppas det går att stoppa utvecklingen av gängkriminaliteten i Sverige så vi inte hamnar i samma situation.

Filmens styrka är hur den skildrar hur gammalt och nytt lever sida vid sida och att inte allt förklaras utan vi får själva känna in hur vi vill tolka en del. Och ett stort plus för fotot.

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

by

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.