Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

maffia

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

by

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.

Filmrecension: A Chiara – omskakande om en dotter i en maffiafamilj

by

A Chiara
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Jonas Carpigano
Medverkande Swamy Rotolo, Claudio Rotolo, Carmela Fumo, Grecia Rotolo

En omskakande film om en 15-årig flicka som börjar inse att hennes pappa försörjer familjen genom att vara med i italiensk maffia. Chiara bor i Calabria tillsammans med sina föräldrarClaudio and Carmela och en äldre syster och en yngre syster. På kvällen för hennes storasyster 18-årsdag har de en födelsedagsfest med mycket mat, dans, presenter och skoj. Natten efter fest vänds livet upp och ner för Chiara. Hon hör något under natten och smyger sig ut på gatan och ser hur deras bil sprängs i luften och hennes pappa flyr.

Pappan är försvunnen och Chiara läser i nyheter att polis efterlyst honom då han misstänks vara med i maffian och misstänks för grovt narkotikabrott. Chiara försöker få reda på sanningen med både hennes storasyster och mamma vägrar prata om det. Chiara söker upp manliga släktingar och män som brukar umgås med hennes pappa, men alla vägrar säga något. Hon blir mer och mer desperat. Hon skolkar mycket från skolan och hon blir jobbig för omgivningen och till och med våldsam.

Det är en film som berör mycket och som skildrar livet i en maffiafamilj ur en helt annan synvinkel än den vanliga i filmer och tv-serier om maffian. Chiaras pappa är inte någon höjdare inom maffian utan en av de många som gör grovjobbet. ”Tror du vår boss skulle göra grovjobbet?” förklarar hennes pappa.

Eftersom Chiara skolkar mycket och agerar trotsigt och rebelliskt bestämmer myndigheter att hon ska tas om hand och placeras i en fosterfamilj. Domaren som tar beslutet förklarar att det är vanligt att samhället tar hand om barn från maffia-familjer för att ge barnen en chans till ett annat liv.

Regissören har valt att göra så den upplevs realistiskt, nästan som en dokumentär. Bildsekvenser har skakiga bilder, som filmade med en handkamera, många scener är i halvdunkel. Många av skådespelarna tillhör samma familj och släkt som huvudrollsinnehavaren Swamy Rotolo i rollen som Chiara.

A Chiara ger nya perspektiv på livet i delar av Italien som Calabria där det finns många fattiga grupper. Berättelsen sätter igång många tankar om barns uppväxt i maffia-sammanhang och den känns betydligt mer realistiskt än många av de betydligt våldsammare filmer och tv-serier som brukar behandla ämnet. Utan tvekan är det en omskakande film. Men filmen är ändå lite för lång och med en del hopp i handlingen som går för fort, vilket sätter ned betyget.

DVD-recension: Den sicilianska klanen – en snygg klassiker

by

Den sicilianska klanen
Betyg 4
Släppt på dvd 5 juni 2012

En oerhört snyggt filmad maffiafilm från 1969 med suggestiv musik av Polarprisvinnaren Ennio Morricone med Alain Delon i huvudrollen. Helt enkelt en film väl värd att se en regnig sommardag.

Juveltjuven Roger Sartet (spelas av Alain Delon) ska föras till rättegång och har en dödsdom att vänta eftersom han skjutit två poliser. Han har köpt hjälp att fly av en siciliansk maffiaklan som bor i Paris, där en del av handlingen utspelar sig. Kommissarie Le Goff är fast besluten att gripa Sartet och tar till alla knep och metoder han kan för att hitta honom.

Roger Sartet lever gömd tillsamamns med den sicilianska maffiaklanen. Under tiden han varit fängslad har han lärt känna en säkerhetsexpert som varit med och byggt säkerhetsanordningen till en utställningshall där en smyckesamling värd miljarder visas. Sartet försöker övertala den sicilianska maffian att råna smyckena tillsammans med honom. Klanen är skeptisk eftersom de inte litar på Sartet. Han har ju utfört ord och klanen är emot att döda.

Det är fascinerande att se hur filmmakaren får mig som tittare att känna sympatierna för både tjuven och den sicilianska maffian, trots att polisen inte framställs som extremt vidrig.

Handlingen är elegant berättad. Ofta är den så spännande att jag nästan biter på naglarna, trots att filmen gjordes 1969 är den i allra högsta grad sevärd. Det är en klassiker. Snygga bilder och fantastiskt soundtrack av Ennio Morricone. Med små medel berättas så mycket.

En maffia som inte vill mörda – det bryter mot bilden av maffian som vi annars får oss till livs. Den är dock stenhårt styrd av klanledaren och familjefadern som gärna utför avancerade brott men inte accepterar att någon av hans söners fruar ens pussar en annan än sin man. En gammaldags moral är ledstjärnan för den sicilianska klanen. Att familjefadern styr allt får vi direkt klart för oss i hur det går till vid middagsbordet, när han blir serverad först. All makt åt mannen.

Den är intressant också just för att den gjordes 1969, långt innan mobiltelefoner och Internet fanns. Det finns delar av berättelsen som skildrar en tid som idag är svunnen. Den stora juvelkuppen skulle inte vara möjlig att genomföra i dagens värld med tanke på att vi håller kontakt med varandra via Facebook och mobiltelefoner. Samhället hade en helt annan inställning till rökning då också. De rökte inomhus och till och med på flygplanen.

Filmen är spännande och har många överraskande vändningar och in i det sista är jag nyfiken på hur det ska gå. Dessutom är det kul att se stjärntrion Alain Delon, Lino Ventura och Jean Gabin i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: Henrik Höjer: Al Capone och den amerikanska drömmen

by

alcapone
Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.
Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom – den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.

Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar – det är nära nog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.

Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! – också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan – kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.

Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?

Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift – Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.

Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan – Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden ” Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar” (Prof FM Thrasher, 1927).

Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt – här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra.

Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.

Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit …

Text: Calle Fridén
som också bloggar på Utsikt från ett tag

Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen
Henrik Höjer
ISBN: 9789100119096

smuggelsprit

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,