• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

USA

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

20 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Al Pacino, Joe Pesci, Maffian, Martin Scorsese, Netflix, Recension, Robert De Niro, Scen, USA

Filmrecension: Hunter Killer – En amerikansk cliché

9 januari, 2019 by Ramesh Safavi

Hunter Killer
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 januari 2019
Regi: Donovan Marsh
Stjärnor: Gerard Butler, Gary Oldman, Common

En amerikansk cliché baserat på Firing Point, en roman av författaren Don Keith och den pensionerade militärofficeren George Wallace.

Hunter Killer är en historia om en undersökning av en försvunnen amerikansk ubåt. Undersökningn leds av kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Undersökningen leder till att Rysslands president (Alexander Diachenko) räddas från försvarsminister Dmitri Durov (Michael Gor) som är en galen person som till utlösa ett världskrig.

En kvinnlig amerikansk president, karikatyrer av amerikanska hjältar och en medelmåttig rysk president, alla hand i hand för att förhindra ett krig – det är spikarna i soppan till denna film.

Det finns massor av amerikanska filmer i exakt somma genre som Hunter-Killer. Filmer som har budskapet där de försöker framställa USA som ett mycket fredligt land. Ett sarkastiskt, ironiskt påstående när vi alla vet att USA har varit i krig 222 år av 239 år nationen existerat.

Filmen har inga kvinnliga viktiga roller och när männen vill prata om dem blir det så vulgärt och fullt av sexism. Dialogerna och karaktärer är orimliga och påminner om mycket gammaldags heroiska Hollywood-filmer.

Hunter Killer är chanslös i tävlan med tidigare ubåtsfilmer somJakt efter röd oktober av John McTiernan eller Crimson Tide av Tony Scott. Hunter Killer är inte gnistrande som Top Gun by Tony Scott, vars syfte förstås var att övertyga ungdomarna att ta värvning och Hunter Killer ens i klass med Salt by Phillip Noyce.

Gerard Butler gör åter en hjältefigur men han är betydligt sämre än i tidigare hjälterollar som i London har fallit och 300.
Var Gary Oldman med i Hunter Killer. Ja, det var han men jag har redan glömt hans insats.

Den svenske skådespelaren Michael Nyqvist, som gick ur tiden i juni 2017, gör en av sina sista roller i filmen. Därför är det extra trist att resultatet blev en väldigt lång och tråkig och actionfilm som jag kommer att glömma snabbt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionfilmer, Hjältefilmer, Recension, USA

Titta: Neil Young – Ohio

3 november, 2018 by Redaktionen

Neil Young tar tydlig ställning mot vapen och för lagar som begränsar tillgången till vapen.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Musik, Toppnytt Taggad som: Kulturpolitik, Musik, Neil Young, Politik, Rockmusik, Titta, USA, vapen, Video

Filmrecension: The Blackkklansman – sätter sig i magen

3 september, 2018 by Rosemari Södergren

The Blackkklansman
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Spike Lee

En film som sätter sig i magen ger en obehaglig känsla som inte går att skaka av sig. Även om den är rolig av och till är det mörk humor som berättar om skuggsidan av samhället, om det vi inte vill se och i synnerhet om rasismen i USA – men den varnar för vad som växer fram runt om i världen och i Europa och i Sverige också.

Den högst specielle amerikanska regissören Spike Lee är tillbaka med en redan omtalad och prisad film, The Blackkklansman. Filmen bygger på verkliga händelser, sann och rent otroliga. På filmfestivalen i Cannes fick filmen Juryns stora pris (som ofta kallas andra pris då första pris, Guldpalmen, gick till den japanska filmregisören Hirokazu Kore-Edas film Shoplifters).

Handlingen i The BlacKkKlansman utspelar sig i 1970-talets USA son var en kaosartad tid då många grupper kämpade för medborgliga rättigheter. Den första svarta polisen i Colorado Springs, Ron Stallworth, lyckas tillsammans med några kollegor infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen. John David Washington är perfekt i rollen som Ron Stallworth.

Flera scener lockar till skratt, det är av och till roligt men samtidigt makabert och skrämmande att höra vit makt-människor, att höra hur de pratar. Är det ironiskt och överdrivet skildrat eller är detta sanningen? Det är otäckt. Detta hat mot människor med annan hudfärg eller mot människor med annan religiös bakgrund som judar.

Ron Stallworth lyckas till och med via telefon få en långvarig relation med David Duke, den vit makt-besatta, rasistiska och antisemitiska rörelsens förgrundsgestalt. När det blir dags för Ron Stallworth att träffa Ku Klux Klan får den judiske polismannen Flip Zimmermann (underbart spelad av Adam Driver) träda in och låtsas vara Stallworth.

Ku Klux Klan-gruppen står i ett vägskäl och försöker bli mer rumsren. De försöker tvätta bort bilden av att de skulle vara en våldsam grupp och samtidigt finns det medlemmar som inte riktigt är med på den förändringen utan smider terrorplaner. Att se deras möten är som att få tjuvkika på en mystisk sekt, obehagligt och sorgligt. Dessa vit makt-människor är övertygade om att ett raskrig väntar.

Ron Stallworth första uppdrag undercover var dock på ett möte med svarta collegestudenter som hade bjudit in en vältalande före detta Black Panther-medlem. Också där talas om raskrig och om att beväpna sig.

Det är visserligen skillnad på att en förtryckt grupp som färgade talar om att kräva sina rättigheter och när den förtryckande gruppen, de vita, upplever sig vara förfördelade för att andra vill ha mänskliga rättigheter. Men båda grupperna talar om att gripa till våld. Där saknar jag skärpa från Spike Lee.

En av filmens styrkor är att den tydligt visar att inte alla är rasister. Många av poliserna i Colorado Springs är engagerade i infiltrationen av Ku Klux Klan och stöder Ron Stallworth.

Det som gör att filmen inte får allra högsta betyget av mig är slutet där Spike Lee tydligt visar att han inte tror på att publiken kan tänka själv utan han flätar samman historien från 1970-talet med nutiden och autentiska bilder från Charlottesville i Virginia, då det blev våldsamma kravaller i samband med ett högerextremt möte i augusti förra året. En bil plöjde rakt in i en samling antifascistiska motdemonstrationer, vilket resulterade i många skadade och ett dödsfall.

På presskonferens i Cannes sade Spike Lee:
– Charlotteville hände efter att vi hade filmat färdigt. Men jag kunde inte slita mig från CNN och såg vad som hände. Det behövde inkluderas i filmen.

Han har också med den amerikanske president Donald Trump och dennes uttalanden i samband med kravallerna i Charlottesville.

Jag tycker inte dessa delar hade behövts. Filmen talar så tydligt för sig själv om den farliga högerextremism som växer fram runt om i världen.

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, Robert John Burke, Japser Pääkönen m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, USA

Rasism och mord i USA:s söder

9 augusti, 2018 by Peter Johansson

Selma Interpretive center

I Montgomery, Alabama finns konfederationens första Vita Hus. När sydstaterna bröt sig ur Unionen i samband med starten av inbördeskriget valdes Jeffersson Davis till president och naturligtvis skulle även konfederationen ha ett eget Vita Hus. Sydstaternas huvudstad var Richmond, Virginia förutom en kort period i början när Davis alltså residerade i Montgomery.

Konfederationens första Vita Hus

Idag är huset ett museum fyllt av tidstypiska möbler och är i princip en hyllning till Jeffersson Davis och konfederationen. Slaveriet har ingen plats i detta hus, däremot hyllas Jeffersson Davis som en stor amerikansk patriot. Jag visades runt av en mycket vänlig äldre dam som konstaterade att när hon gick i skolan sjöng de Dixieland varje dag, men numera har ”de” avskaffat den traditionen.

Någon kilometer därifrån ligger The National Memorial for Peace and Justice. Minnesmärket är skapat som ett vittnesmål över de tusentals män och kvinnor som lynchats i USA. Monumentet består av hängande stenblock, ett block fört vart county där någon blivit lynchad och de lynchades namn är inhuggna i blocken. EJI har identifierat mer än 4 400 fall av lynchningar av afroamerikaner i USA under tidsperioden 1877 till 1950.   EJI, är en ideell organisation som arbetar mot rasism och för mänskliga rättigheter.

Lynchningar var vanliga i södern i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. De var inte sällan offentliga tillställningar där de mördades kroppar hängdes från träd på bytorget och mördarna lyfte upp sina barn på axlarna och tog bild på sig själva tillsammans med offren. En selfie i Mississippi 1888 var inte alltid en uppbygglig historia.

 

”Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”
”Strange Fruit” av Abel Meeropol

Skälen till lynchningarna var till synes banala. En svart man tilltalade en vit kvinna, en svart man drack ur en vit mans brunn. Svarta arbetare krävde bättre arbetsvillkor.

Det underliggande verkliga motivet var allt annat än banalt. Stora delar av den vita befolkningen i södern såg inte de svarta som människor utan de betraktades fortfarande som egendom, trots att slaveriet var avskaffat. En mulåsna som trilskas måste piskas till underkastning. Genom att hugga de mördades namn i sten visar monumentet att de lynchade var människor med ett okränkbart människovärde.

Lynchningarna slutade inte 1950. Morden på Martin Luther King och Medgar Evers var på sätt och vis moderna lynchningar. Afroamerikaner som inte visste sin plats måste lära sig en läxa, vilket 14-årige Emmet Till fick erfara på det allra värsta tänkbara sätt.

1955 besökte Emmet Till från Chicago släktingar i Mississippi. Till anklagades för att tilltalat och visslat åt Carolyn Bryant, en 21-årig vit kvinna som arbetade i familjens affär. En grupp män ledda av Carolyns make, Roy Bryant kidnappade Emmet Till från hans släktingars hus, de torterade och mördade honom och sänkte kroppen i ett träsk. Emmet Tills moder, Mamie Till, tog beslutet att genomföra begravningen med öppen kista, bjuda in pressen och låta dem fotografera fritt. Bilderna på Emmet Tills vanställda kropp tvingade det vita USA att reagera, men föga förvånande frikändes Bryant & co av en helvit jury.

Frikända

Jag besökte Sumner, Mississippi, där rättegången ägde rum. Det gamla tingshuset finns fortfarande kvar. I Sumner finns även Emmett Till Interpretive Center, en organisation som arbetar för att hålla minnet av historien av Emmet Till vid liv. När jag gick in på den lokala restaurangen för att äta lunch, frågade de nyfiket vem jag var. När de fick höra att jag var svenskt var första frågan om jag jobbade på Centret.

Domstolen i Sumner, Missiissippi

I Glendora, några mil från Sumner finns ett museum som skildrar mordet på Emmet Till. Jag hade adressen, men min trogna GPS kunde visa vägen. Jag frågade lokalbefolkningen och de vinkade in mig på vad som närmast kan liknas vid en cykelväg bredvid järnvägsspåret och där låg museet i ett gammalt ginhouse. Det är litet, slitet och underfinansierat.

Emmet Till Museum, Glendora, Mississippi

Nyligen har det framkommit uppgifter att Carolyn Bryant ljög om hela händelsen och utredningen har återupptagits. Mördarna är sedan länge döda och Carolyn Bryant är 84 år, så det är oklart vad en eventuell rättegång skulle få för praktiska konsekvenser oavsett utslag.

I Tuskeege, några mil från Montgomery, utbildades USA:s första svarta stridsflygare. De blivande piloterna tvingades slåss mot diskriminering och trakasserier på hemmaplan innan de så småningom fick en chans att delta i kriget i Europa. Trots misstron från den absoluta majoriteten av den amerikanska militären visade de att de inte bara var kapabla att flyga i strid, utan var en av de mest framgångsrika skvadronerna i det amerikanska flygvapnet. Muséet som berättar historien om The Tuskeege Airmen visar att diskriminering är dumheter och att inget samhälle har råd att välja bort folk på grund av ovidkommande faktorer såsom kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Tuskeege Airmen National Museum
Jag intar verandan i Henning

När miniserien Rötter, Roots, sändes på den amerikanska TV-kanalen ABC i januari 1977 sågs den av ungefär halva befolkningen i USA. Det är avsevärda siffror oavsett vilken typ av program vi talar, men med tanke på att Rötter handlar om hur en afrikansk ung man kidnappas från sitt hem och säljs som slav i USA är tittarsiffrorna exceptionella. Historien om hur författaren Alex Haley spårade sin släkt ända tillbaka till det som idag är Gambia fängslade en hel värld.

Efter inbördeskrigen flyttade Haleys familj från North Carolina till den lilla staden Henning, Tennessee, beläget ungefär 8 mil nordost om Memphis. Idag har familjens hem förvandlats till Alex Haley Museum and Interpretive Center. Förutom själva museet, finns även ett center för släktforskning.

Pettus Bridge, Selma, Alabama

Få broar bär samma symboliska laddning som Pettus Bridge i Selma, Alabama. Det var där Martin Luther King skulle leda en marsch från Selma till Montgomery. På andra sidan bron fanns förtrycket i form av den lokala polisen utrustad med rejäla batonger och skjutvapen.

Det finns flera museer i Selma som visar olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter. Tyvärr var varken muséet om Slaveriet och inbördeskriget eller Rösträttsmuseet öppet när jag var där, trots att skyltarna klart visade att de skulle vara öppna. Beskedet från turistbyrån var att museerna sköttes av privata organisationer och att de angivna öppettiderna inte alltid respekterades. Selma Interpretive center var dock öppet och väl värt ett besök.

Selma är en nedgången stad, med ett litet halvdött citycenter utan hotell och bara en kvällsöppen restaurang. Det är synd, men även talande att de slarvar bort en viktig del av historien som behöver berättas, men som rätt skött även skulle kunna locka historieintresserade besökare till staden och ge en välbehövlig skjuts till det lokala näringslivet.

Efter att ha åkt runt i södern ett par veckor kan jag konstatera att i USA:s sydstater kommer man inte undan rasism och segregation. Inbördeskriget är fortfarande närvarande och dess konsekvenser påverkar även dagens USA.

Peter Johansson

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Alabama, Alex Haley, Emmet Till, Mississippi, Montgomery, Selma, Tennessee, USA

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Den 30 juni 2022 blir det premiär för … Läs mer om ”Hundraåringen” med Claes Malmberg på Tjolöholms slott har premiär 30 juni

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in