Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

USA

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

by

Reality
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Tina Satter.
Manus Tina Satter, James Paul Dallas.
I rollerna Sydney Sweeney, Josh Hamilton, Marchánt Davis, Benny Elledge med flera

En mardrömslik rysare där jag känner hur obeveklig makten kan vara. I synnerhet i det så kallade demokratiska landet USA. Filmen utspelas nästan helt i ett enda rum och ändå är det så mycket som händer, så mycket kan känner och tänker när jag följer dialogen. Det fruktansvärda är att det bygger på verkligheten. Dialogen är till och med rakt av från FBI:s inspelningar.

Reality Winner är en ung kvinna, född 1991, som hade arbetat inom flygvapnet och som arbetare som översättare på National Security Agency, NSA, i USA. Där upptäckte hon 2016 uppgifter från en amerikansk myndighet som hittat tydliga bevis på rysk påverkan på 2016 års presidentval i USA. Hon läckte denna information till journalister. För detta dömdes hon till fem års fängelse. Det är helt sjukt. Det visar vilket odemokratiskt land USA är. Jag kan inte så mycket om amerikansk yttrandefrihet och källskydd men i svensk lag är det förbjudet för företag och myndigheter att försöka få fram källor som läckt skandaler. Källskyddet finns inskrivet i svensk lag. Att Ryssland påverkat valet i USA borde vara viktigt att allmänheten får veta. Det borde inte vara hemligstämplat. Det borde inte vara möjligt att döma någon för spioneri för att den läckt detta till journalister så folket kan få veta sanningen.

I filmen får vi se när två FBI-agenter möter Reality då hon kommer med sin lilla bil till sitt lilla hus. De två FBI-agenterna är trevliga och visar sina legitimationer och ber att få prata med henne. De upplyser henne om att de har ett dokument som ger dem tillåtelse till husrannsakan av hennes hus, bil och henne.

FBI-agenterna uppträder vänligt och respektfullt. Samtidigt ligger hotet från deras makt ändå i botten. Efter att ha sett i hur många tv-serier som helst hur FBI kan komma klampande in till människors bostäder med skyddsvästar och k-pistar är det nästan ännu mer skrämmande när de kommer så här försåtligt hyggliga. Filmens dialog är ett ordagrant återgivande av förhöret FBI höll med henne. Det är otäckt på ett smygande sätt.

Små detaljer berättar så mycket. När Reality tillmötesgående vill hjälpa dem att låsa upp sin mobiltelefon ser vi hur de effektivt direkt avböjer, som om de misstänker att hon skulle kunna spränga en bomb genom att låsa upp mobilen åt dem.

Filmen bygger på en pjäs som regissören Tina Satter skrivit. Den är som en pjäs då den helt bygger på dialog. Jag kan tänka mig att den fungerar oerhört bra på scen men den är också mycket stark och effektiv som film. Det beror mycket på fotot som är lugnt och kommer nära och på de suveräna skådespelarna. Det är Tina Satters långfilmsdebut och jag har stora förväntningar på kommande filmer eller draman av henne.

Sydney Sweeney i rollen som Reality är så bra. Sydney Sweeney har bland annat varit med i The White Lotus och The Handmaid’s Tale där hon spelat helt andra karaktärer. Hon är så enastående rätt i denna film. I början av förhöret ger hon intrycket av att vara en vanlig ung tjej. Hon tränar crossfit och yoga, men FBI-agenterna styr obevekligt in samtalet mot annat där det kommer fram att hon har tre vapen hemma och hon talar farsi, dari och pashto flytande. Hon är uppenbart en ung kvinna med kunskap och som kan tänka självständigt. Inte så konstigt att hon inte stod ut med att den amerikanska befolkningen inte skulle ha rätt att veta att deras presidentval påverkades av Ryssland.

Reality som är hennes namn är ett bra namn på filmen också på grund ordets betydelse: ”verklighet”. Filmen ger obevekligt något att tänka på. Hur kan det vara fängelsestraff på att låta medborgare i ett land få veta att deras president valts med hjälp av ett annat land? Nutiden känns om dessutom väldigt nattsvart när jag också inser att USA dessutom är ledande i den militära organisationen NATO där ett medlemsland är Turkiet, vars president öppet hyllat terrororganisationen Hamas. Reality avslöjar maktens ohyggliga fula ansikte.

Wikipedia:
2018 dömdes Reality Winner till det längsta fängelsestraff som någonsin dömts ut för ett otillåtet släpp av statlig information till media efter att hon läckt en underrättelserapport om rysk inblandning i valet i USA 2016.

Filmrecension: The Irishman – rafflande, intressant, spännande och storslagen

by

The Irishman
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019 och Netflixpremiär 27 november 2019
Regi Martin Scorsese

Martin Scorsese är 77 år, Robert De Niro 76 år, Al Pacino 79 år och Joe Pesci 76 år. Det känns som att denna film är en slags ”sista filmen med gänget”, en hyllning till dessa legendarer inom filmbranschen. Och det är en storslagen hyllning och som hand i handsken utspelas den passande nog bland maffian i USA, i efterkrigstidens USA.
Robert de Niro liksom de andra två stora stjärnorna, Joe Pesci och Al Pacino, får visa upp en stor del av sitt register och spelar både unga, medelålders och åldrande och Martin Scorsese får visa upp sin skicklighet som regissör.

På ett sätt är filmen en odyssé genom människans, och i synnerhet vissa mäns, liv. När djävulen blir gammal blir han religiös, sägs det. Robert De Niro spelar huvudkaraktären, Frank Sheeran, ur vars ögon historien berättas. Han är en krigsveteran från andra världskriget som arbetar som lastbilschaufför när han av en slump lär känna en av den amerikanska maffians ledare, Russell Bufalino (spelas av Joe Pesci). Eftersom Frank så lätt kunde lyda order under kriget och avrätta fångar blir han rekryterad som torped för maffian. Det är träffsäkert, rent filosofiskt. Vad är det människor, och oftast män, uppmuntras för inom det militära? Att kunna lyda order blint och att kunna döda utan att tveka.

En intressant del i skildringen är hur Frank Sheeran mest verkar tycka att det är alla andras beslut och fel. Han bara gör som han blir tillsagd och han vet att om han skulle tveka skulle både han och hans familj vara utsatta. Den som väl tagit maffian i båten, den får sitta kvar och ro. Han tycks inte anse att han själv har någon skuld i sammanhanget.

Mycket intressant är också berättelsen om fackföreningsmannen Jimmy Hoffa (som spelas av Al Pacino). Jimmy Hoffa var en stridbar fackföreningsledare i USA under efterkrigstiden. Hoffa kunde elda upp publiken och få dem att hylla honom som en stjärna – det finns onekligen paralleller med andra rörelser där en stor massa blint hyllar någon och blir hjärntvättade. Filmen pekar också på att Jimmy Hoffa liksom andra ledande fackföreningsmän kunde ge ekonomiskt stöd till företag som maffian låg bakom. Fackföreningsrörelser fungerade som en stor pengatvätt för svarta pengar.

Verklighetens Jimmy Hoffa försvann spårlöst. I filmen får vi förslag på vad som hände. Filmens förslag till vad som hände är en fullt möjlig förklaring. Filmen anspelar också på möjligheten att maffian låg bakom mordet på president Kennedy och därmed också i förlängningen mordet på Robert Kennedy.

Det finns många intressanta aspekter i filmen. En aspekt är skildringen av människors åldrande. Vi får se Robert De Niros karaktär som ung, som medelålders och som mycket gammal. Det är snyggt genomfört även om jag tycker att scenerna där han ska föreställa ung inte riktigt framställer honom som särskilt ung.

Mest av allt känns ändå filmen som en slags hyllning till dessa legendarer inom film och det är en stor upplevelse att få se dem nu, som äldre skådespelare. Robert De Niro har ju synts i en del filmer men Al Pacino och Joe Pesci tycker jag det varit rätt lite av under senare år.

Filmen är drygt tre och en halv timme, men den har inte en död sekund. Den är rafflande, intressant, spännande och storslagen.

Filmrecension: Hunter Killer – En amerikansk cliché

by

Hunter Killer
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 januari 2019
Regi: Donovan Marsh
Stjärnor: Gerard Butler, Gary Oldman, Common

En amerikansk cliché baserat på Firing Point, en roman av författaren Don Keith och den pensionerade militärofficeren George Wallace.

Hunter Killer är en historia om en undersökning av en försvunnen amerikansk ubåt. Undersökningn leds av kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Undersökningen leder till att Rysslands president (Alexander Diachenko) räddas från försvarsminister Dmitri Durov (Michael Gor) som är en galen person som till utlösa ett världskrig.

En kvinnlig amerikansk president, karikatyrer av amerikanska hjältar och en medelmåttig rysk president, alla hand i hand för att förhindra ett krig – det är spikarna i soppan till denna film.

Det finns massor av amerikanska filmer i exakt somma genre som Hunter-Killer. Filmer som har budskapet där de försöker framställa USA som ett mycket fredligt land. Ett sarkastiskt, ironiskt påstående när vi alla vet att USA har varit i krig 222 år av 239 år nationen existerat.

Filmen har inga kvinnliga viktiga roller och när männen vill prata om dem blir det så vulgärt och fullt av sexism. Dialogerna och karaktärer är orimliga och påminner om mycket gammaldags heroiska Hollywood-filmer.

Hunter Killer är chanslös i tävlan med tidigare ubåtsfilmer somJakt efter röd oktober av John McTiernan eller Crimson Tide av Tony Scott. Hunter Killer är inte gnistrande som Top Gun by Tony Scott, vars syfte förstås var att övertyga ungdomarna att ta värvning och Hunter Killer ens i klass med Salt by Phillip Noyce.

Gerard Butler gör åter en hjältefigur men han är betydligt sämre än i tidigare hjälterollar som i London har fallit och 300.
Var Gary Oldman med i Hunter Killer. Ja, det var han men jag har redan glömt hans insats.

Den svenske skådespelaren Michael Nyqvist, som gick ur tiden i juni 2017, gör en av sina sista roller i filmen. Därför är det extra trist att resultatet blev en väldigt lång och tråkig och actionfilm som jag kommer att glömma snabbt.

Filmrecension: The Blackkklansman – sätter sig i magen

by

The Blackkklansman
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018
Regi Spike Lee

En film som sätter sig i magen ger en obehaglig känsla som inte går att skaka av sig. Även om den är rolig av och till är det mörk humor som berättar om skuggsidan av samhället, om det vi inte vill se och i synnerhet om rasismen i USA – men den varnar för vad som växer fram runt om i världen och i Europa och i Sverige också.

Den högst specielle amerikanska regissören Spike Lee är tillbaka med en redan omtalad och prisad film, The Blackkklansman. Filmen bygger på verkliga händelser, sann och rent otroliga. På filmfestivalen i Cannes fick filmen Juryns stora pris (som ofta kallas andra pris då första pris, Guldpalmen, gick till den japanska filmregisören Hirokazu Kore-Edas film Shoplifters).

Handlingen i The BlacKkKlansman utspelar sig i 1970-talets USA son var en kaosartad tid då många grupper kämpade för medborgliga rättigheter. Den första svarta polisen i Colorado Springs, Ron Stallworth, lyckas tillsammans med några kollegor infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen. John David Washington är perfekt i rollen som Ron Stallworth.

Flera scener lockar till skratt, det är av och till roligt men samtidigt makabert och skrämmande att höra vit makt-människor, att höra hur de pratar. Är det ironiskt och överdrivet skildrat eller är detta sanningen? Det är otäckt. Detta hat mot människor med annan hudfärg eller mot människor med annan religiös bakgrund som judar.

Ron Stallworth lyckas till och med via telefon få en långvarig relation med David Duke, den vit makt-besatta, rasistiska och antisemitiska rörelsens förgrundsgestalt. När det blir dags för Ron Stallworth att träffa Ku Klux Klan får den judiske polismannen Flip Zimmermann (underbart spelad av Adam Driver) träda in och låtsas vara Stallworth.

Ku Klux Klan-gruppen står i ett vägskäl och försöker bli mer rumsren. De försöker tvätta bort bilden av att de skulle vara en våldsam grupp och samtidigt finns det medlemmar som inte riktigt är med på den förändringen utan smider terrorplaner. Att se deras möten är som att få tjuvkika på en mystisk sekt, obehagligt och sorgligt. Dessa vit makt-människor är övertygade om att ett raskrig väntar.

Ron Stallworth första uppdrag undercover var dock på ett möte med svarta collegestudenter som hade bjudit in en vältalande före detta Black Panther-medlem. Också där talas om raskrig och om att beväpna sig.

Det är visserligen skillnad på att en förtryckt grupp som färgade talar om att kräva sina rättigheter och när den förtryckande gruppen, de vita, upplever sig vara förfördelade för att andra vill ha mänskliga rättigheter. Men båda grupperna talar om att gripa till våld. Där saknar jag skärpa från Spike Lee.

En av filmens styrkor är att den tydligt visar att inte alla är rasister. Många av poliserna i Colorado Springs är engagerade i infiltrationen av Ku Klux Klan och stöder Ron Stallworth.

Det som gör att filmen inte får allra högsta betyget av mig är slutet där Spike Lee tydligt visar att han inte tror på att publiken kan tänka själv utan han flätar samman historien från 1970-talet med nutiden och autentiska bilder från Charlottesville i Virginia, då det blev våldsamma kravaller i samband med ett högerextremt möte i augusti förra året. En bil plöjde rakt in i en samling antifascistiska motdemonstrationer, vilket resulterade i många skadade och ett dödsfall.

På presskonferens i Cannes sade Spike Lee:
– Charlotteville hände efter att vi hade filmat färdigt. Men jag kunde inte slita mig från CNN och såg vad som hände. Det behövde inkluderas i filmen.

Han har också med den amerikanske president Donald Trump och dennes uttalanden i samband med kravallerna i Charlottesville.

Jag tycker inte dessa delar hade behövts. Filmen talar så tydligt för sig själv om den farliga högerextremism som växer fram runt om i världen.

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Laura Harrier, Robert John Burke, Japser Pääkönen m fl