Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Paris

Diplomati – en thriller på scen om att våga stå upp för det rätta

by

diplomati-1433_press

Diplomati
Av Cyril Gely
Översättning Lars Lind
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Alarik Lilliestierna
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär 19 oktober på Lilla scenen, Stadsteatern i Stockholm

Den tyske generalen Choltitz hade i slutet av andra världskriget fått ordern att spränga Paris i luften. Allt var förberett och noga planerat. Det tyska nederlaget i kriget var nära. Men en alltmer galen tysk ledare, Adolf Hitler, hade gett den direkt ordern till generalen att jämna Paris och dess invånare med marken. Vad ingen hade räknat med var att generalen hade börjat tvivla på Hitler och en svensk diplomat i Paris tänker sätta stopp för ödeläggelsen av Paris.

Den sanna berättelsen om hur den svenske diplomaten Raoul Nordling får generalen att avstå från att låta bomberna detonera är ett fascinerande drama på Stadsteaterns scen. I regi av Philip Zandén och med två stora svenska scengiganter i de två stora rollerna blir det en föreställning som helt fångar in mig, trots att jag vet hur det ska sluta.

Allan Svensson som generalen Dietrich von Choltitz är oerhört trovärdig. Av små detaljer förstår vi redan från början att trots den utåt självsäkra jargongen är det här en general som börjat svikta i sin tro på Hitler och nazismen. Han möter och mäter sina krafter i mötet med diplomaten Raoul Nordling som spelas av Tomas Bolme som är helt som gjuten i rollen. Dramat bygger förstås på att de här två är trovärdiga i sina roller och att mötet dem emellan känns äkta – och det gör det.

Diplomati är en politisk och moralisk thriller baserad på den sanna historien om den svenske diplomaten Raoul Nordling som tog saken i egna händer för att rädda Paris under ockupationens sista dramatiska dagar. I Frankrike har han fått äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och hedrats på olika sätt, bland annat har han fått ett torg uppkallat efter sig.

Generalen var modig som vågade trotsa ordern – och han var modigare än de flesta. Hitler hade hans fru och deras tre barn som gisslan, om Paris inte förstördes skulle generalens familj avrättas. Så galen var Hitler mot slutet av andra världskriget. Det förfärliga och hemska och sorgliga är ju att lika stor galenskap finns fortfarande. Tänk bara på vad som händer i Syrien idag.

Diplomati handlar inte om samhället idag. Inte på ytan. Dramat drar inga paralleller till nutiden. Ändå kommer dessa tankar rätt självklart. Det som hände då, kan hända igen. Därför är det så viktigt att berätta om det som hände för att få verktyg för att möta dagens utmaningar och för att förstå människors agerande.

– Det handlar om en enskild människas mod – och det gäller för dem båda. Var går gränsen för lydnad, när måste man börja lyssna på sitt eget samvete? Kan man göra rätt fast man gör fel? Om jag bryter mot reglerna blir det rätt då? Och vad händer med mig då? Samvetets röst kontra plikten. Det här är en politisk och moralisk thriller om hur en människa måste byta åsikt när han är utsatt för press. Choltitz måste ge efter och släppa på sina principer. Man behöver inte vara en general i krig för att känna igen sig i det, säger regissören Philip Zandén.

I samband med föreställningen visas även utställningen ”Svensk diplomat – fransk hjälte: Raoul Nordlings privata arkiv” i Lilla galleriet (mittemot Bibliotek Plattan). Utställningen innehåller fotografier, brev och objekt ur Nordlings privata arkiv.

Cyril Gelys pjäs hade urpremiär på Théâtre de la Madeleine i Paris, 2011 och har setts av 175 000 personer. Volker Schlöndorffs filmatisering hade svensk biopremiär nyligen med André Dussollier och Niels Arestrup i huvudrollerna, samma som i teaterföreställningen.

I rollerna
Dietrich von Choltitz Allan Svensson
Raoul Nordling Tomas Bolme
Werner Ebernach Shanti Roney
Helmut Mayer Johan Hafezi
Hans Brensdorf Hannes Alin/Balder Ljunggren

Fotograf: Carl Bengtsson

The Phantom of the Opera – med musik av Ennio Mooricone – en skräckfilm på dvd

by

The Phantom of the Opera
Betyg: 2
Regi Dario Argento
Manus Gérard Brach
Musik av Ennio Mooricone
Produktionsår 1998
Släpps på dvd i Sverige 25 juli 2012

Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.

The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).

Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.

Fantomen lever under det praktfulla operahuset och där blir han en dag förälskad i den unga operasångerskan Christine. Det som skiljer från den mer berömda musikalen är bland annat att Fantomen inte är vanskapt, utan ganska snygg med sitt långa blonda hår.

En rolig detalj är att den franske kompositören Charles François Gounod finns med på ett hörn, som kompositör på operan. Han operaversion av “Romeo och Julia” sätts upp av operan där handlingen utspelar sig.

Visst har filmen en del kvaliteter. Ennio Mooricones musik är som ofta bra, men den kan inte mäta sig med Andrew Lloyd Webbers storslagna musikal, förstås. För fotot står Ronnie Taylor som vunnit Oscar för filmen “Gandhi”. Filmen kom 1998 och det syns att den har några år på nacken. Filmtekniken har gått framåt en del sedan dess. Även om jag inte hade känt till historien hade jag tyckt att en hel del är väl förutsägbart.

Filmen kategoriseras under beteckningen skräck och har fått en befogad 15-årsgräns. Som skräckfilm är den förhållandevis snäll, fast den emellanåt är ruggigt äcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

by

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Hugo Cabret: vacker, spännande, engagerande, bedårande

by

Hugo Cabret
Betyg 5
Regi: Martin Scorsese
Sverigepremiär 16 mars 2012

Martin Scorseses “Hugo Cabret” är underbar hyllning till filmkonsten och litteraturen som bygger på Brian Selznicks hyllade bok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret”. Den handlar om tolvårige föräldralöse Hugo som bor i en tågstation i Paris 1931. Han sköter om alla klockor och bor i hemlighet i klocktornet. Han sörjer sin pappa som han hade väldigt tät och nära relation med efter att mamman dog när Hugo var liten. Pappan var urmakare och Hugo brukade hjälpa honom. Pappan tog ofta med Hugo på film, som fascinerar dem båda.

Jag såg filmen i 3D, jag vet inte om den kommer att visas utan 3D. Äntligen en film där 3D fungerar med väl godkänt. Sedan Avatar tycker jag ingen lyckats riktigt. Martin Scorsese har sett till att lägga stor möda på att utnyttja 3D-teknikens möjligheter, inte bara i rafflande scener med snabba tåg och sådant utan i väldigt täta närbilder där vi ser vartenda hårstrå på Ben Kingsleys rollkaraktär. Redan från första filmbild användes 3D-effekterna på bra sätt med snöflingorna som föll så det såg ut som de föll också över oss i salongen och det var som att jag kunde ta på flingorna framför mig. Jo, ibland är människorna så där obehagligt genomskinliga som de blir i 3D, men filmmakarna har ändå använt sig av 3D med mycket väl godkänt.

Att filmen skulle ha hög klass tekniskt hade jag väntat mig, den fick ju fem Oscarspriser, i stort sett samtliga inom olika teknikdelar. Ljudet är suveränt bra och musiken bär också stor del i helhetsintrycket i denna vackra, spännande och engagerande berättelse.

Ben Kingsley som ofta väldigt bra i rollen som den bittre Georges Méliès, en gång en hyllad filmregissör och producent nu försäljare av leksaker i en butik på järnvägsstationen. Asa Butterfield är ett fynd som den tolvårige Hugo och Chloë Grace Moretz som Georges Méliè guddotter Isabelle är en fantastisk. Roligt att se Sacha Baron Cohen i en visserligen komisk roll som stationsinspektören men ändå inte fullt så absurd som de roller vi är vana att se honom i. Hoppas Sacha Baron Cohen tar några steg till och breddar sitt register som skådespelare i framtiden.

Hugo Cabret är helt enkelt en vacker, spännande, engagerande och bedårande film som håller trots att den med sina två timmar och sex minuter är längre än genomsnittslängden. Dessutom får vi en liten lektion i filmhistoria på köpet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kvinnorna på sjätte våningen, recension

by

Titel: Kvinnorna på sjätte våningen
Betyg: 3
Svensk premiär: 12 augusti 2011

Monsieur Joubert är en stel och försiktig aktiemäklare i Paris i 1960-talets Paris. Han äger också en fastighet där han bor tillsammans med sin fru och deras två söner, när de inte är på internatskolan, vill säga. När Jouberts mamma dör vill frun rensa bort saker efter mamman, men då blir hembiträdet så arg att hon säger upp sig. Hembiträdet har varit i familjen i mer än tjugo år och känner sig som en i familjen. Fast riktigt en i familjen är hon ju inte. När hon packar sina saker och drar har hennes arbetsgivare ingen aning om vart hon åker.

Nå, livet måste förstås gå vidare och en bättre ställd familj i över medelklassen måste självklart ha ett nytt hembiträde. Den här gången rekryterar den franska rikemansfamiljen en spansk flicka. Spanska hembiträden är på modet, de är ofta billigare än de franska och jobbar fler timmar.

Monsieur Joubert hyr ut sjätte våningen i sin fastighet åt spanska hembiträden och en av dem har en systerdotter, Maria, som behöver ett jobb och får jobbet.

Av en tillfällighet kommer Monsieur Joubert upp på sjätte våningen. Han får då se vilken misär de spanska hembiträdena lever i, men en toalett som det är stopp i och inga handfat på rummen och bara kallt vatten att tvätta sig i. Det blir en chockartad upplevelse för Monsieur Joubert. Att det är sådana klyftor mellan hans liv och deras, det tar på honom och ger honom något att tänka på. Han tar också itu med det och kallar genast in en rörmakare som får laga toaletten.

Den första timmen av filmen är rolig och en varm berättelse om två samhällsklasser som stöter emot varandra, de lågavlönade föraktade spanska hembiträdena och de välbeställda mer eller mindre fisförnäma fransmännen.

Filmen är snyggt filmad med miljöer och kläder från den tidsepoken och många duktiga skådespelare imponerar. Flera scener är riktigt roliga, som när Maria ska provjobba en dag och alla hembiträden rycker in och hjälper henne att ta hand om alla disk, städning, tvätt och strykning. Första två tredjedelar av filmen håller den hög kvalitet, framför allt för att den hyggligt undviker klyschor och skildrar människor trovärdigt.

Monsieur Jouberts fru är visserligen en bortskämd och självfixerad kvinna men är ändå intresserad av sitt hembiträde. Mitt i sin jagfixering vill hon ändå vara en slags väninna till hembiträdet, vara någon hon kan tala med och få råd av. De arbetande spanska hembiträdena har sin stolthet och vet att de aldrig på riktigt kan bli vänner med arbetsgivarna. Filmen har flera intressanta aspekter, som sönerna som kommer hem och vill vara revolutionära samtidigt som de är skitstövlar mot de anställda.

Sista tredjedelar verkar det däremot som omanusförfattaren och regissören haft svårigheter att sy ihop berättelsen. Fast det fanns flera utlagda trådar som inte följdes upp och egentligen kunde gett ett mer dynamiskt slut. Sista halvtimmen blir seg och känns konstruerad. För att inte förstöra för den som tänker se filmen ska jag inte berätta vad som händer då. Det som är mer romantiskt lagd kan dock köpa den delen också och då kanske de ger filmen ännu högre betyg. Det är lite en fråga om tycke om smak.

Dessutom är det nästan alltid roligt att se en välgjord europeisk film.

Regi: Philippe Le Guay

I rollerna: Fabrice Luchini (Paris, Intima Främlingar), Carmen Maura (Allt om min mamma, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott), Lola Dueñas (Gråta med ett leende, Tala med henne) med flera.

Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Regi: Philippe Le Guay
Skådespelare: Fabrice Luchini, Sandrine Kiberlain, Natalia Verbeke, Carmen Maura, Lola Dueñas
Land: Frankrike
Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,