Teaterkritik

Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville
– på Södra Teatern
Regi: Peder Bjurman och Charlotte Engelkes
Premiär 23 september 2014

Premiären på Södra Teatern kommer nog undan med vad de vill(e), i denna Vaudeville. Man köper nästan att föreställningen är en kvart försenad och vill tro att det hör till, samtidigt som burleska ”pausaktörer” springer runt och hojtar i något slags förspel, ”missing socks”. Det är inte förrän de ber om ursäkt på knackig engelska som man inser faktum, man är sen med sin premiär på riktigt.

Klot rullar över scenen i olika former, som planeter i olika baner. En känsla av rymd fyller oss. Samtidigt kommer skådespelare in i snygga gyckelliknande kläder där rollerna testar gränserna kring alla förutfattade meningar kring manligt och kvinnligt. Det ska ju kittla lite, både obehagligt och medhårs. Jag blir dock aldrig riktigt provocerad. Varje kropp tas dock till vara, snurrar inte enbart i egna banor, utan tas till någon spets för att ifrågasätta sinnen. Man får logiskt oförstående veta att en människa anser sig vara hela föreställningen, andra är universum och någon påstår sig vara ett parallellt universum. Vi som är där välkomnas och om vi inte skulle vara där, så hoppas man på att få se oss någonannanstans. Så enkelt, så komplicerat och faktiskt ganska roligt. Allt, inget, lite till eller ”no way”.

Föreställningen är inte klassiskt uppbyggd, med en början, mitt eller slut. Det göra det tufft för den ovana teaterbesökaren. Jag är dock övertygad om att det är ett medvetet val. Precis som universum i sig själv, vet man inte var berättandet börjar eller slutar. Det spelar inte heller någon roll, ”It’s all in the making” och ”the theory of everything”. Vare sig föreställningen/universum behöver det för att förstås på någon nivå. Allt kan inte förklaras med mänskliga ord. Man gör dock en djupdykning i fysikens begrepp kring ”svarta håll”, vänder och vrider på dess begrepp. Aktörerna fastnar i hål, man döljer dem, man klipper ur dem och man är dem. Hålet och bollens form genomströmmar hela föreställningen på glada och roliga sätt. Gång på gång påpekar man dessutom att det är viktigt att sätta punkt (även det är ju ett svart hål).
Men det här är verkligen inte en musikal. Sångerna för inte på något sätt handlingen framåt. Det är pausmusik. Sångerna är mestadels fyllda med effekter av skilda slag och har väldigt lite kött på benen. Däremot är sångerna fyllda med taktkänsla, trallvänlighet och spännande röster som gör att man ler åt dem. Ett och annat ord, kan bita sig kvar för stunden, men försvinner lika for. Lindy Larsson som spelar en av huvudrollerna, sjunger dock nästan som en Gud och passar således utmärkt in bland universums planeter och stjärnor. Man vill inte att han ska försvinna in i något svart hål.
I en Vaudeville hade man nog förväntat sig lite mer satir, kan jag tycka. Någon planet eller svart hål kunde väl få lite på tafsen, ur ett samhällsengagerande perspektiv. Jag hade gett mig på Pluto, som numera inte ens får kalla sig för en planet, eftersom dess runda form bara är något litet runt, svart och gasliknade (ett svart hål kanske?). Pluto kvalificerar inte till att få kalla sig för planet. Föreställningen sträcker sig möjligen till att bli lite vardags ironisk, ”jag vill förklara ingenting” och ”jag vet att jag finns fast jag inte syns” (säger mannen i sexiga kvinnokläder). Däremot har ”Svarta Hål” helt klar den burleska klatsch som man kan önska och som jag hoppades på. Fast några av skådespelarna är mera måna om sin sexiga approach än att ge de grova, hårda och fula en chans, genom de burleska uttrycken. Dom är för snygga helt enkelt!

Men det är klart, man kanske borde få göra lite som man vill i en, Vaudeville. Fast egentligen vill jag att de vill, de jag vill, i en Vaudevill.