• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Södra teatern

Teaterkritik: Män kan inte våldtas – otäckt närgående våldtäkter som uttryckligen ger det manliga och kvinnliga på tafsen

4 februari, 2019 by Lotta Altner

Män kan inte våldtas
Manus efter Märta Tikkanen roman med samma namn
Regi Lo Kauppi
Scenografi Erik Radix*
Kostym Marika Åkerblom
Ljus Tobias Hallgren
Ljud Bernt Karsten Sannerud
Mask Maria Lindstedt
DramaturgÅsa Lindholm
* Praktikant SKH/Institutionen för scenkonst, utbildningarna för scenografi och ljuddesign.
Södra Teatern, Stockholm, den 3 februari 2019

Redan i titeln för kvällens föreställning blir man provocerad och det är säkert meningen. För vem är det som har påstått att en man inte kan våldtas. Det behöver man inte vara välutbildad biolog, medicinsk professor eller professionell boxare för att begripa att de visst kan. Ingen människa är totalt skyddad gentemot våldtäkt enbart för sitt kön skull eller samhällsposition. Våldtäkt är en maktyttring som kan drabba vilken människa som helst. Män och kvinnor lever dock inte på samma premisser när det gäller vem som kan få lov att vara offer/gärningsperson.

Uppsättningen går på djupet för att beskriva vad det är som händer med oss när vi blir våldtagna och vad det är som gör att man kan gå över alla gränser och bli en förövare. Det är ruskiga känslor som genomströmmar ens kropp och dramatiken är så tydlig och detaljrik att man känner hur stresshormonen kickar in. Man vill slå tillbaka – slåss. Något i en måste gå sönder för att man ska kunna närma sig i att förstå hur förövare och offer blir till i en maktstruktur som skulle tjäna på att s.k. manlighet och kvinnlighet kunde uttrycka mer mänsklighet.

Hela föreställningen grundar sig på en kvälls misstag, som leder till hiskeliga konsekvenser för många. Tova vill fira sin födelsedag genom att dricka gott vin, klä upp sig och gå på krogen. Där möter hon Mick som är ute och roar sig. Ett attraktionsspel mellan man och kvinna spelas upp på scen, där man förstå att sexualitet inte borde vara något främmande för någon av dem eller för publiken. Tova följer med honom hem. Helt plötsligt går något fel i den allmänna förföringstekniken. Mannen försöker vara stor stark och världsvan och hon skrattar vid fel tillfälle och vill inte alls vara en blyg viol som låtsas något. Mick fixar inte att tappa kontrollen och förnedrar och hotar, genom att genomföra en våldtäkt. Tova är chockad, rädd och vågar inte anmäla. Ångest, skuld och sjukdom blir hennes följder.

Sven Ahlström är mycket skicklig som tonåring och våldtäksman i uppsättningen. Det är helt enastående hur en vuxen man kan vara trovärdig som stöddig, sprallig och hormonsting 13åring ena stunden och nästa, genom enbart en hand genom håret, bli en man som av olika anledningar går över alla gränser med våld. Att Ahlström klarar av att kroppsligen verka trovärdig som väldigt ung, när hans motspelare är väldigt ung i sig påvisar en skicklighet utöver det vanliga. Ännu snabbare i vändningarna var Fant i övergången mellan pappa och exman. I hans fall hann jag inte ens se när övergången skedde genialiskt, eftersom de skedde mitt i meningar och utan direkt utgång emellan. Christer Fants rollkaraktärer var dessutom på varsin sida om det sympatiska.

Att se en scenisk och spelad våldtäkt (det blev två) är väldigt magstarkt både för skådespelare och för publiken. Att dessa scener var befogade, rådde det dock ingen som helst tvekan om. Utan dem hade inte vreden, hat, utsatthet och våldet därefter förståtts. Män och kvinnor runt omkring mig i teaterlokalen suckade, andades häftig eller höll för ögonen. Det hände att jag själv slöt ögonen och enbart hörde våldet mellan dem. Jag är glad över att min mage var tom. Däremot är det viktigt att tillägga att skådespelarna gjorde ett fantastiskt arbete för att inte ge publiken mer snaskiga detaljer, skada än vad som var nödvändigt. Gränserna för intimiteten och nakenheten, var rätt balanserade om än ingående och detaljrik. Det krävs inte bara en bra dramaturg, utan också två modiga skådespelare med stor respekt och tillit för varandra. Annars ror man inte hem så otäcka men trovärdigt spelade våldtäkter.
Genom Tovas söner får vi alla också en knäpp på näsan. Jag tror inte att jag är ensam om att mot slutet inse att kontrollerandet, svartsjukan och tvång mellan människor på något vis hör ihop och kan leda till förödande beteenden. Osäkra människor, med dålig självkänsla, oavsett könstillhörighet kan därmed tappa greppet med bekostnad på andra. Dessutom känns det som vi alla till mans tror att det alltid är någon annans barn som står för övergrepp och att främlingen måste vara den som är värst. Det pratas därmed alldeles för lite om våldtäkter i relationer och att de flesta sker med någon vi känner.

Uppsättningens moment 22 är otäck. Den baserar sig på samhällets nedbrytande genus strukturer. En kvinna som blir våldtagen av en man blir ifrågasatt för sin klädsel, alkoholintag och till ”hur jävla dum får man vara om man går hem med en man man knappt känner”. Hennes trovärdighet ska beprövas efter att hon borde veta bättre än att bli våldtagen. En man som blir våldtagen av en kvinna blir ifrågasatt för sin manlighet. För är det inte så att alla män, alltid vill ha sex? Om du inte vill ha sex är du verkligen en riktig man då? Hur manligt är du dessutom om du erkänner att du blev våldtagen, kan man också fråga sig. Det innebär ju att förutom våldtäkten i sig så måste varje enskild människa beroende av kön, slåss mot författade meningar som gör dem mindre som människor bortom våldsöverträdelsen.

Mitt i allt kroppsligt kränkande och elände, tänker jag att det är förfärligt att något som kan få vara så härligt mellan två människor kan bli ett maktmissbruk när det är ofrivilligt för en enda part. Den fina intimiteten kidnappas för hemska syften. Dessutom så borde väl inte samtycke vara så svårt när det faktiskt finns kåta människor i stort sätt överallt.

Medverkande Elisabeth Carlsson (Tova), Sven Ahlström (Martti/Mick), Nils Wetterholm (Jockum/Servitör), Angelika Prick (Bimbi/Poliskvinna), Christer Fant (Pappa/Exman/Polisman), Eva Stenson (Advokat/Bibliotekarie)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Södra teatern, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

”All genius all idiot” är en absurd drift med djuriska lustar i hisnande akrobatik

24 maj, 2016 by Redaktionen

cirkuslow

Santiago Ruiz Albalate, Ben Smith, Simon Wiborn och Tom Brand.

”Svalbard, All genius all idiot”
Artister och upphovsmän: Santiago Ruiz Albalate (Spanien), Ben Smith (England), John Simon Wiborn (Sverige) och Tom Brand (Tyskland)
Konstnärligt stöd: Peter Jasko
Scenografi: Kasper Svenstrup Hansen
Kostym: Michiel Tange van Leeuwen
Ljus: Zuzana Režná
Yttre öga koreografi: Methinee Wongtrakoon
Yttre öga akrobatik: Bahoz Temaux
Yttre öga musik: Mae Karthäuse
Kreativ producent: Follow the Rabbit/Josefin Lindberg
Premiär 21 maj 2016 på Södra Teatern, Stockholm.

”Fyra mänskliga djur” möttes på Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm för några år sedan. Snabbt kände de gemenskap med varandra och det skulle snart visa sig att de också delade storslagna visioner. Gränsöverskridande passion utvecklades till en akrobatisk lek mellan fyra män. ”All genius all idiot” är en experimentell cirkusföreställning som undersöker det mänskliga beteendet.

Instinkt och intellekt blandas vilt. Oväntade infall, utmaningar mot fördomar och brytning med invanda mönster. Ett spel om könsroller och vårt nära släktskap med djuren. Accelererande ”galenskap” utvecklas till vrål, dans, avancerad akrobatik, mimik och levande ljudeffekter. Rap, rock och opera. Ja, ni förstår, detta är en totalupplevelse.

Men det börjar lite sökande och trevande. Tempot stegras långsamt för att efter en timme avslutas i extas. Akrobatiken är i mästarklass och i Cirkus Cirkörs anda. Svettigt och provocerande. Men några barn i publiken lever med och kommenterar högt. Artisterna fångar omedelbart upp dialogen och låter allt bli en del av föreställningen.

Vad är medfödda instinkter? Vad förtränger vi? Kanske befinner vi människor oss närmare djurriket än vi vill kännas vid? En ständigt pågående konflikt, som på Södra Teaterns scen omformas till befriande underhållning.

Stående ovationer och applådåskor omsluter finalen. Blomsterbuketter far genom luften och publiken lämnar salongen för att fortsätta kvällen. Förhoppningsvis tillsammans.

Föreställningen hade premiär i Prag i januari 2016 för att därefter spelas på London International Mime Festival och under Adelaide Fringe. Kompaniet är utbildade på Doch och sammansatt av fyra olika nationaliteter.

Foto: Lars Wickberg

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Cirkus, Södra teatern

Kaffefestivalen tillbaka på Södra Teatern i Stockholm

19 augusti, 2015 by Redaktionen

kaffefestivalen

Förra året blev Kaffefestivalen Södra Teaterns mest välbesökta evenemang med drygt 4.000 besökare (som fick i sig hela 55.000 koppar kaffe!). I år är det dags igen – den 28-30 augusti blir det fullt fokus på denna ädla dryck.

Ett pressmeddelande berättar om Kaffefestivalen 2015:

Besökarna kan bland annat lyssna till kaffeproducenterna Felipe & Marcos Croce från Fazenda Ambiental Fortaleza utanför São Paulo i Brasilien som berättar om hur ekologisk och hållbar odling av kaffe planeras och utförs, hur den skiljer sig från konventionell odling och vilka särskilda smakegenskaper dessa metoder tillför. Under festivalen kan man också testa att bli spådd i kaffesump, rosta kaffe i stekpanna, köpa nymalet kaffe från världens alla hörn, samt uppleva James Brewster och hans ljudinstallation Electro-acoustic café som också är en fullt fungerande espressobar. När dagarna går över i kvällar blir det fest och klubbar med musik från kaffets hemländer.

Från Mosebacketerrassen kommer dofterna från nyrostade specialblandningar att sprida sig över Söders höjder. I hela huset blir det provsmakning, kaffeskola, föreläsningar, tävlingar, mat och dryck (med kaffesmak såklart). Och i pop-up butikerna kommer man kunna shoppa massor av roliga kaffeprylar.

Besökarna kommer bl. a. att kunna:
– Prova kaffe från hela världen
– Rosta kaffe i stekpanna
– Bli spådd i kaffesump
– Köpa hem sitt nymalda favoritkaffe. Eller varför inte köpa en egen kaffeplanta?
– Deltaga i workshops om bl. a. latte art, espresso, koppning och att lyckas med kaffet hemma
– Lyssna på föreläsningar av kaffeproducenterna Felipe & Marcos Croce och andra experter på kaffe
– Uppleva ljudinstallationen/espressobaren Electro-acoustic café

Electro-acoustic café är en ljudinstallation som också är en fullt fungerande espressobar, där Malmöbaserade baristan och ljudupptäckaren James Brewster gör kaffekonsten till en unik ljudupplevelse. Mikrofoner monteras på espressomaskinen, kaffekvarnen och mjölkkannan. Detta gör att han kan fånga ljuden direkt som vibrationer från olika ytor och sedan förstärka dem. Precis som en vanlig espressobar kan Electro-acoustic café erbjuda kaffe i olika former som cappuccino, espresso, latte m.m. Det unika är att du upplever liveljudet av ditt kaffe som blir till. Originalljuden mixas med processade versioner, som skapas i realtid genom digitala effekter. Projektet har turnerat runt om i Europa, däribland festivalerna Club Transmediale i Berlin och festivalen Latitude UK. Nu är det kaffefestivalen på Södra Teaterns tur.

En exklusiv kaffeklubb kommer att husera i Champagnebaren på våning 7. Här serveras kaffedrinkar, kaffeshots och en vidunderlig utsikt över Stockholm, med musik från olika DJ:s. I Södra Bar och Mosebacke Etablissement blir det på kvällen klubbar med musik från kaffets hemländer.

Föreläsningar under festivalen (ca 60 min):

Lördagen / Söndagen
– ”Sharing is caring – and there is no perfect Pepsi” Patrik Rolf Karlsson

– Hur skapar vi en hållbar kaffeproduktion – Marcos Croce & sonen Felipe Croce, kaffebönder från Brasilien

– Kafferevolution & Brödmanifest – Sebastian Boudet & Johan Damgaard

– A film about coffee – Film om specialkaffe runt om i världen

Workshops – öppna för registrering dagligen (en ny workshop börjar varje timme båda dagarna):
Pour Over – Hur lyckas vi med det handbryggda kaffet
Espresso – Hur brygger vi den perfekta koppen
Kaffekonst – Lyckas med din latte art
Koppning – Prova kaffe professionellt

Stationer som kommer finnas under festivalen (några kan falla bort och några kan tillkomma):
Espressostationer
Bryggstationer
Mal ditt kaffe här ink påsförslutare
Lilla kaffebutiken
Ett kaffe tre olika rostprofiler
Testa på själv (espresso)
Kaffeplazan
Hariostation – Bryggutrustning från Japan.
Johan & Nyström atWork
Mal ditt kaffe här ink påsförslutare
Måla med kaffe
Handbryggstation – Siphon
Spå i kaffesump – går runt i restaurangen
Kvarnstation
Torkade kaffebär
Testa på själv (brygg) – V60, Clever & AeroPress
Kaffeplantor till försäljning
Kaffesäckar till försäljning.
Kanelbulle till kaffet.
Pour Te
Espresso hemma
Moccamaster Bryggbar
Handbryggstation – V60 & Chemex
Ursprungskaffe
Cold Brew
Rostning
Rosta i stekpanna
iKaffe i kaffet – Oatly
Specialkaffe challange
Oatly Container på terrassen?
TNT – Latte Art Tävling

Arkiverad under: Scen Taggad som: kaffefestivalen, Södra teatern

Unknown Mortal Orchestra: ”Var tar livet slut och musiken vid?”

2 juni, 2015 by Redaktionen

UMO

I ett rum med fönster som blickar ut mot Kastellholmen, Gröna Lund och ett urval av vad en turist vill uppleva vid ett besök i Stockholm sitter Ruban Nielson, en av världens just nu mest spännande musiker och svarar på frågor om än det ena, än det andra, men knappast var han helst turistar. Ibland tänker jag att det måste vara trist att vara så nära alla dessa självklarheter utan att kunna ta sig en ordentlig titt, men oftast tänker jag att det måste vara skönt att stå vid sidan om allt som vanligt folk ”ska” göra. Vems liv är rikast på innehåll, liksom? Och innehåll är något som inte saknas i Unknown Mortal Orchestra-ledarens liv.

Så hur går det, har du precis börjat marknadsföra nya albumet Multi-Love i Europa?

– Det här är första turnén, fast jag kom över tidigare i år för att göra lite press i några länder. Men det började röra på sig tillräckligt för att tillbringa en dag här, så jag åkte en dag före resten av bandet för att stanna till här innan vi möter upp i England.

Albumomslaget är ett foto av din hemstudio, och jag såg att dina två tidigare album hänger inramade på väggen. Är det som inspiration, eller varför?

– Antagligen för att påminna mig om att jag gjorde den tredje delen av något, för jag visste att jag skulle göra saker lite annorlunda men ville inte ändra så pass mycket att folk som gillade de andra skivorna skulle bli vilseledda. Jag lyssnade inte särskilt mycket på dem, men halvvägs in i arbetet med den nya spelade jag det jag då hade åstadkommit direkt i anslutning till de tidigare och påminde mig lite om vart jag var på väg. För det jag gjorde innan var från en tid när jag inte hade några pengar och inte trodde att någon brydde sig. Det fanns något äkta och en känsla av att något funkade över det och jag försökte att inte släppa det. Som att uppgradera utan att förlora något. Vissa artister, när dom har möjligheten att gå vidare från att ha varit lo-fi eller att göra skivor utan budget, ibland tappar dom lite av gnistan som var storheten i deras hemgjorda material och jag ville inte gå i den fällan. Bara göra det lika bra som det andra utan att finslipa. Att ha skivorna där uppe var en påminnelse om att jag redan gjort två bra album.

Var det någon gång aktuellt att kalla skivan III? Hade inte det varit det mest logiska?

– Jo, från början skulle den heta III, men innan jag påbörjade det poppade av någon anledning frasen Multi-Love upp i skallen. Jag vet inte varför, men sånt bara kommer från ingenstans och jag blir bättre och bättre på att identifiera när det kommer och skriva ner det. Så fort jag hade skrivit ner det klottrade jag ”albumtitel?” bredvid. Så jag tänkte att det kanske var albumtiteln. Helst ville jag att det skulle heta III, men albumet hade andra planer, det ville heta Multi-Love! Så jag kände att det verkligen var så det skulle heta.

När du påbörjar inspelningarna av ett album, har du då en tydlig vision av hur det ska låta, eller får låtarna själva skapa det på vägen?

– Inför det här hade jag två idéer. Jag ville ha ett lite mer färgglatt, utåtriktat sound med en massa olika nyanser samt att jag ville uppnå känslan av en blandning mellan gammalt och nytt. Jag tänkte på David Bowies Station to Station, men även på Jesus av rapparen Blu, channel ORANGE av Frank Ocean, typ ett modernt hip-hop/R&B-album, men även på hur jag skulle kunna få ihop gammal och ny musik som ett logiskt steg utan att det skulle kännas fel. Jag ville att det skulle göra mig uppspelt på ett visst sätt och låtarna vara bara en separat grej. I min dator fanns en mapp full med bara akustisk gitarr, ackord och melodier. Dem tog jag och när jag skrev låtar fanns alla de idéerna och elementen i dem. Låtar kan vara i vilken nyans som helst, man kan spela in dem på olika sätt. Men Multi-Love svävade också omkring, så jag tänkte att ”det är något viktigt med den här formuleringen!”. Jag frågade mig varför den var viktig, så jag började med texten och tog reda på vad det betydde längre fram.

Albumet är inte överproducerat, men det har ändå en lite “poppigare” ljudbild än de tidigare. Höll du igen så att det inte skulle bli alltför polerat?

– Saken är den att jag inte från början siktade på att göra det polerat, men ju längre jag kom desto bättre teknik och utrustning skaffade jag. Så det fanns hela tiden en risk att det skulle gå åt det hållet eftersom jag hade möjligheten. Förut fanns inte den eftersom jag inte hade några bra grejer. Det var aldrig något problem. Jag skulle aldrig gå för långt, för det skulle alltid låta billigt gjort. Det handlade om vilket billigt sound det skulle ha, ett bra eller dåligt billigt sound. För detta köpte jag en pryl som heter Chandler Minimixer, vilket är vad Tony Maserati använder, snubben som mixar singlar av Beyoncé. Så jag hade all den här riktiga poputrustningen och stod plötsligt med möjligheten att gå i en viss riktning. Allt blev rejält polerat, så jag var tvungen att komma på hur jag skulle kunna göra så att det lät mer aggressivt, så att det kändes rätt.

– Faktum är att en viktig faktor var att Bob Ludwig mastrade skivan. Jag ville att vinylen skulle mastras av samma team som gjorde Dark Side of the Moon av Pink Floyd. På det viset tänkte jag att det skulle bli riktigt bra vinyl. Så jag hade skivan klar så långt jag kunde ta den på egen hand, sedan skickade jag den till Bob och han gillade den verkligen, vilket var fantastiskt. Hans assistent sa att han hade haft kul när han mastrade den, han gjorde dessutom något med den för jag tror han hörde vilken sista touch den behövde. Ofta gör mastringen att det låter finare, men han tog det jag hade skapat och fick det att låta större eller aggressivare, så när jag fick tillbaka mastern var jag jätteexalterad. Jag var inte särskilt bekymrad över att albumet skulle låta slickt, men jag ville att det skulle låta mindre lo-fi och mer slagkraftigt, att det skulle ha lite mer high-end över sig. Mina andra skivor hade inte det.

Mitt i Stage or Screen bryts låten abrupt och blir till något helt annat.

– Brian Eno-grejen?

Hur gick det till, var det en olyckshändelse som du bara lät vara kvar?

– Ja, man kan till och med höra mig trycka stop på bandspelaren och sedan öppnas något helt annat upp, och det var lite av ett ”happy mistake”. Jag hade arbetat med en grej som var lite ambient som jag gjort med min bror, och det var något helt annat och låg på samma band. Så när jag spelade in kände jag av någon anledning ”nu trycker jag stopp” och det som låg på bandet hamnade direkt efter och då fick det bli så. Innan dess hade jag ibland känt att låten inte hade något bra slut och på det sättet löste det sig liksom av sig självt. Sådant hände ofta när jag gjorde skivan. Vissa delar visste jag inte hur jag skulle tackla och sedan gjorde jag något fel och det var lösningen. Låt problemen lösa sig själva.

– Ofta när sånt händer tror jag att det helt enkelt är meningen. Jag kontrollerar så mycket av det jag gör i produktion och mixning, så jag vill inte vända ryggen till sådana lyckade misstag. Och lustigt nog tror jag att det hade varit något som Brian Eno hade haft överseende med, som att han skulle säga ”nej, det är meningen att det ska vara så”. Det påminner mig om honom.

Din far spelar saxofon på Extreme Wealth and Casual Cruelty. Är saxofon ett underskattat instrument inom populärmusiken?

– Jag vet inte. Vid någon tidpunkt blev den ocool inom indierock samtidigt som jag växte upp i tron att den var det coolaste instrument du kunde ha, som John Coltrane. Och Bowies skivor hade saxofon på dem eftersom han kan spela, så jag ser den alltid som något coolt. Ibland gör jag saker som är ocoola bara för att se vad som händer. Men jo, den är nog lite underskattad, men ser den inte tillräckligt ofta. Det är ganska svårt att spela blåsinstrument. Man måste spela varje dag för att hålla igång, medan man kan lägga ifrån sig en gitarr i en vecka och sedan plocka upp den på nytt en vecka senare och fortsätta spela. Så blåsinstrument är svårare.

Jag läste intervjun i Pitchfork där du nämnde den här kvinnan som kom och bodde hos dig och din fru. Kan du berätta lite om det?

– Vad som hände var att det blev en typ av polyamoröst, romantiskt förhållande mellan tre människor. Problemet är nu att alla tror det är vad låten Multi-Love handlar om, men 80 % av låten var skriven innan något av det där alls hände, så det känns som att låten påverkade livet snarare än att livet påverkade låten. Men vartefter månaderna gick fick jag olika erfarenheter att ta av, jag hade vissa textrader i låten som jag inte hade lyckats få till och det blev helt klart mycket lättare. Saker och ting utvecklade sig väldigt knepigt!

Tror du till och med att du kanske undermedvetet drogs till en sådan situation för att få material att använda i dina låtar?

– Jag tror det var vad David var inne på i artikeln. Jag menar, jag har funderat över det, igår läste jag om den för att försöka se om jag kunde utläsa något annat ur den. Det har jag verkligen grubblat över, var tar livet slut och musiken vid? Ibland låter jag nog situationer uppstå i vetskapen om att jag kan göra något vettigt av det i min musik. Jag tror att jag alltid på sätt och vis har varit sådan och jag har börjat undra vilka begränsningar det medför. Faktum är att jag sms:ade Bevan, han som skrev artikeln, igår kväll: ”Vilken del av människan fattar besluten, är det den estetiska eller etiska delen? Är det bättre att skriva en bra låt som riskerar att ta hedern av någon du älskar, eller är det bättre att skriva en dålig låt men du har hedern i behåll?”. Han menade att ”tja, det är bättre att skriva en bra låt, men olyckligtvis för dig måste du ta konsekvenserna av den, vilka de än är”. Men jag oroar mig inte för mig själv, utan för människor i min omgivning.

Men när man skriver låtar förmodar jag att man inte kan sitta och förutse vad en låt kommer att få för konsekvenser?

– Nej, det är omöjligt. Samtidigt, det vore hemskt om någon försökte. Typ ”min konst är viktigast, jag bryr mig inte om vem som skadas i processen”. Det tror jag inte på, jag har haft mina tvivel kring hur jag skulle kunna leva och skriva i futurum. Betyder det att varje gång jag blir vän med någon så måste jag säga ”innan vi inleder vår vänskap friskriver jag mig från allt ansvar för att det som händer mig när du är med kan bli till musik” eller nåt? Nu när jag kommit till den punkten måste jag börja tänka på såna saker, men ibland är det inte lätt att komma fram till vad som är rätt. För jag vill göra bra ifrån mig och ibland är det det enda jag tänker på, och medan jag gör det tänker jag inte nödvändigtvis på allt. Det kan ingen.

Med tanke på Can’t Keep Checking My Phone, hur ser du på att alla smartphones håller våra liv i ett fast grepp?

– Egentligen är den inte anti-teknologi eller så, mer om min personliga upplevelse av hur svårt det är att sitta och vänta på att någon ska… Det är grymt, vet du, när man sitter och väntar på att någon ska återkomma till dig per telefon. Det mest extrema exemplet antar jag är i en kärleksrelation, men det kan vara vad som helst. Om någon du bryr dig om är sjuk och ligger på sjukhus… Man blir galen av att vänta på alla slags nyheter. Mest handlar den om den känslan och att vara långt ifrån människor, att ha begränsad kommunikation med någon man bryr sig om. Det finns inget budskap som är för eller emot telefoner, telefonen är för mig något som finns där men varken är bra eller dåligt.

Har du några tvångsmässiga vanor?

– [Skratt] Vadå, menar du med min telefon?

Inte nödvändigtvis. Vad som helst. Att hela tiden kolla telefonen är ett exempel, något som jag själv och många andra gör.

– Kanske lite grann. Jag försöker alltid se det som att folk gör en helt normal sak, inte som något jag själv gör hela tiden. Grejen är att jag måste lägga ifrån mig telefonen, för det var så det var när jag skrev låten. Vad jag till slut gjorde var att jag slog av telefonen, lade undan den och lät bli att titta i den överhuvudtaget, för det var enklare att göra så än att ha den i fickan eller bredvid mig när jag jobbade, jag väntade bara på att den skulle plinga till och jag höll på att bli tokig. Det är bara en plåga, men en väldigt modern variant av en känsla folk alltid har haft, antar jag.

Ikväll spelar du solo med bara akustisk gitarr. Många artister använder förinspelat material när de uppträder live. Hade det inte varit lika enkelt för dig att göra så och därmed kunna spela låtarna från nya albumet så som de verkligen ska låta? Eller är det något man bara inte gör?

– Jo, det hade jag kunnat. Men det här är mycket roligare. Det är något med att man riskerar att göra sig själv till åtlöje, och det är något bra. Du vet, det kan gå fel, men jag gillar tanken på att jag kanske glömmer texten eller att något annat går fel, eller att jag plötsligt ändrar mig kring hur jag vill spela en låt. Idag är det svårt att bli miljonär på att göra musik, det är inte så att jag gör det här för pengarna. Jag gör det för känslan av att ha ett jobb som är olikt något annat, och allt det där, click tracks och så vidare, jag vet inte… Jag gillar att bara gå ut och riskera något, det är vad folk gör, de bara uppträder. Grejen med mig är att jag inte är van vid att framträda akustiskt, så det är alltid lite nervpåfrestande. Det blir lite nytt igen, för jag spelar låtarna så som de började, som de lät innan jag producerade dem. För mig, som musikintresserad eller som en person som kommer för att se mig spela, skulle jag hellre uppleva det än en massa teknologi.

– Lustigt, på tal om tvångsmässigt beteende så har jag sedan jag gick på konstskola haft en idé om hur allt är konceptuellt. Ibland när någon använder backing tracks brukar jag tänka ”men, tänk om slutsatsen är att sätta på sin CD?”. Då skulle allt vara perfekt! Om man använder förinspelat, vad är då vitsen med att något alls ska vara live? Det är som att en konstskolepräglad del av min hjärna undrar ”om man ändå går så långt, varför går man då inte hela vägen?”. Jag tror att den delen av mig anser det vara mycket mer intressant om jag gick in i ett rum och satte i en CD, tryckte play, satte mig ner och tittade på alla andra. Som något John Cage skulle göra. Jag vet inte om det här är något genomförbart eller något jag bara hängt upp mig på.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Multi-Love, Ruban Nielson, Södra teatern, Unknown Mortal Orchestra

Sun Kil Moon på Södra Teatern

1 december, 2014 by Redaktionen

sunkilmoon

Sun Kil Moon, Södra Teatern
30 november 2014
Betyg: 2

I det knappa ledljuset på scenen kan man skönja tre människor vandra in och sätta sig vid sina instrument. Sekunder senare lufsar en gestalt in, ledigt klädd i skjorta och jeans, fattar en mikrofon, börjar ringla loss sladden från stativet och vandrar fram mot scenkanten. Rösten avslöjar att vi kommit rätt, och att det är Mark Kozelek som står där i det ledljus som får råda fram tills allt är över. Han berättar snart att han är sömnig, och han verkar en aning avtrubbad, minst sagt. Efter två låtar startar han en dialog med publiken och undrar om vi har några frågor. Ingen förvånas över att någon undrar om han kommer att spela War On Drugs: Suck My Cock, än mindre över att han avger ett halvt löfte om saken.

Ingen förvånas heller över att han — med en uns hjärtlig humor, skall sägas — delar ut ett par kängor till sina betalande gäster. Snarare räknas det som en del av paketet. Dels fnyser han åt att alla är 55-plussare. Så småningom även åt att han får så risig respons på sina försök att slänga käft att han jämför oss med ett dåligt ligg. Det där med att ”slänga käft” var verkligen en överdrift, för oavsett hur vacker och saktmodig hans musik är så håller han själv ännu lägre tempo. Han är en svår man att sätta fingret på, Mark Kozelek. Oberäknelig, cynisk, vänlig, hånfull, självironisk, dåsig, karismatisk, skojig, prosaisk, narrativ, nonchalant. Allt detta och mer därtill innan ens halva spelningen passerat.

I dess mittparti kommer så önskelåten, antihyllningen till hans minst älskade bandkollegor från Philadelphia, och efter att först ha gjort ett par misslyckade försök med ”Aaron Neville”-versionen ger han upp och kör den Joy Division-style. Därefter finlandsfärjekaraoke med en modig tjej ur publiken där de tillsammans framför Sonny & Chers I Got You Babe som finns med på coveralbumet Like Rats. Självklart förstår jag att han vill sjunga ett par julsånger också, han gav ju ändå ut ett julalbum för en månad sedan. Men man får intrycket av att det är en mellanstadieorkester som repar dem i aulan i sällskap av vaktmästaren som läser sångtexten innantill. Jag förstår det inte. Här reser en, tja, åtminstone halvt geniförklarad (och halvt psykopatförklarad) artist och berättare världen runt för att dela med sig av sin musik för sina uppskattande fans, men det mesta den här kvällen sjabblas bort frånsett I Can’t Live Without My Mother’s Love, Carissa och Caroline som lyfter till ett knappt godkänt totalbetyg. När jag sitter och blir tårögd i Carissa är jag osäker på om det verkligen är för att den är årets mest känslosamma låt eller för att den indikerar hur mycket mer vi kunde ha fått uppleva.

Räddningen hade varit alltid pålitliga Carry Me Ohio, men extranumret blir blott två låtar kort eftersom Kozelek är för pissnödig för att fortsätta. Ridå. På väg ut genom Södra Teaterns foajé passerar jag merchandisebordet där CD-utgåvor av hans olika album ligger travade som ett monument över konserten som kunde ha varit.

Som ett dåligt ligg, var det.

Text: Tommy Juto

Arkiverad under: Musik Taggad som: Mark Kozelek, Södra teatern, Sun Kil Moon

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Eldkvarn gör en ny och större avskedsturné

Sommarens två avskedskonserter med … Läs mer om Eldkvarn gör en ny och större avskedsturné

Flickor som försvinner kommer till Dramaten

Flickor som försvinner av Malin Axelsson … Läs mer om Flickor som försvinner kommer till Dramaten

Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Andrev Walden får Augustipriset för … Läs mer om Grattis årets vinnare av Augustpriset: Andrev Walden, Per Svensson, Oskar Kroon och Hanna Klinthage

Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Together For A Better Day på Avicii … Läs mer om Together For A Better Day – en musikalisk manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till Avicii

Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

En helt vanlig familj Betyg 4 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

Titel: Trolltider - legenden om … Läs mer om TV-recension: Trolltider – legenden om Bergatrollet folkkär julkalender i SVT 2023 i ny spännande tappning.

Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

Syndabocken Betyg 1 Svensk biopremiär 24 … Läs mer om Filmrecension: Syndabocken – hopplös film

Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

Squid Games: The Challenge Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Squid Games – the Challenge – mer spännande än jag väntat mig

Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

19/11 2023 Draken i Göteborg … Läs mer om Inspirerad Ebbot eminent uppbackad av taggat storband – Ebbot med Göteborg Jazz Orchestra på Draken

Filmrecension: Napoleon – njae

Napoleon Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Napoleon – njae

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in