Amadeus, Malmö Stadsteater 13/9
Regi: Frede Gullbrandsen
Premiär 13 september 2014
När jag går ut för att ta lite frisk luft i pausen hör jag en man jämte mig säga ” Ja, det är ju en sådan där film som alltid dyker upp när man ofrivilligt finner sig själv i soffan framför tv:n.”
Så är det faktiskt. Amadeus regisserad av Milos Forman från 1984, en adaption av Peter Schaffers pjäs från 1979 är sådan där film som en förväntar sig att alla har sett, kanske en torsdagskväll när en är för trött för allting. Själv var det ganska länge sedan nu men liksom med andra sådan filmer har den en handling för klassisk för att någonsin försvinna ur ens minne.
I Frede Gullbrandsens uppsättning på Malmö Stadsteater är det sig lik.En gammal och grå och tillsynes sinnesrubbad Antonio Salieri börjar maniskt berätta om sitt liv; hur den unge, talangfulle Wolfgang Amadeus Mozart förstörde det; hur Sallieri hämnas men ångrar sig. Trots att jag inte minns alla detaljer klarnar hela handlingen snabbt. Det är en klassisk tragedi om Mozarts, så begåvad men samtidigt så naiv, uppgång och fall.
Det som förvånar mig är hur stor roll Salieri faktiskt har fått. Han är med i princip hela tiden och flikar in med sina sluga tankar och kommentarer i varenda scen. Det ger en annan känsla över pjäsen och känns spännande. Fredrik Gunnarson lyckas bära upp den krävande rollen på ett bra sätt där han vandrar från galenskap till skarp slughet och tillbaka igen.
Mattias Linderoth gör även han bra ifrån sig i rollen som Mozart. Det är ingen lätt roll det eller där han ska spela otroligt begåvad men samtidigt naiv och ytlig. Detta gör att rollen ibland känns lite konstlad och påklistrad. Kajsa Ericsson som Constanze Weber, Mozarts hustru, lyckas sätta sin prägel på en av få kvinnor i pjäsen. Det blir snabbt tydligt att pjäsen är från 70-talet och att det uteslutande är den lidande mannens historia vi ska få bevittna.
Just för Amadeus har Hipp, annars en magnifikt amfiteater, öppnats upp och scenen är nu en arena. En utmaning för regissören som har lösts på bästa sätt och snarare gjort till en fördel. Det blir mycket rörelse runt scenen och uppe på läktarna för att inte fastna i den avgränsade mitten scenen där det endast står en enklare flygel.
Samtidigt är det aldrig svårt att fokusera på var saker sker eftersom allting är väldigt logiskt. Milos Formans film är inte bara en film som många har sett, det är nog också är film som många har somnat till med sina tre timmar. Trots paus måste jag erkänna att jag var aningen rädd att även jag skulle göra det under pjäsen. Något som inte händer eftersom pjäsens längd har utnyttjats fullt ut och är väldigt effektivt berättad.
Text: Truls Mårtensson
I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Kajsa Ericsson, Hans Peter Edh
[…] Truls Mårtensson i Kulturbloggen […]