• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Magnus Roosmann

”Kom igen Charlie!” får mig att studsa hem med lätta steg – fylld av bubblande skratt

19 september, 2014 by Rosemari Södergren

komigencharlie

Kom igen Charlie!
Av Larry Shue
Regi Peter Dalle
Oscarsteatern, Stockholm
Premiär 18 september 2014

”Kom igen Charlie!” på Oscarsteatern är en charmig lättsam komedi som gör att jag promenerar hem med glada steg.

Charlie är en deprimerad man som inte vill prata med främlingar och helst inte prata med någon. Han är sjukligt blyg och saknar total tilltro till sig själv. Hans fru ligger på sjukhus men hon vill inte ha honom där, hon flirtar hellre med andra män. Charlies vän, den brittiske militären Froggy, tar mer eller mindre mot Charlies vilja honom på en minisemester på tre dagar till ett pensionat på den amerikanska landsbygden i Georgia.

För att Charlie ska slippa prata med pensionatets ägarinna och övriga gäster ljuger Froggy ihop en historia om att Charlie är en utlänning som inte kan engelska. Pensionatsägarinnan Betty blir stormförtjust, hon har aldrig träffat någon utlänning tidigare och hon gör allt för att han ska trivas. Lika förtjusta i Charlie blir flera andra av pensionatets gäster och snart har han blivit en älskad figur.

Allt är dock inte rosenrött. Där finns en präst som smider mörka planer på att ta över pensionatet tillsammans med sina vänner i Ku Klux Klan. Eftersom alla tror att Charlie inte förstår var de säger får han reda på de lömska planer som smids fast hur ska han kunna hindra dem utan att avslöja att han inte är utlänning?

”Kom igen Charlie!” är inte den mest realistiska pjäsen som satts upp och den bygger på att skådespelarna ska spela en aning överdrivet. Med en sådan uppsättning av skickliga skådespelaren är det en stort nöje att sitta i publiken. Robert Gustafsson spelar med hela kroppen, med gester, med kroppshållning, med miner och samspelet mellan honom och Martin Eliasson som spelar den svagt begåvade unge mannen Ellard är väl tajmat och utstrålar barns lekfullhet. Martin Eliasson är ett namn att lägga märke till bland svenska komiker.

Claes Månsson som Froggy och Suzanne Reuter som pensionatsägarinnan är två erfarna skådespelare inom komedins fält – och de är som jag väntat mig säkra i tajming och klarar spelstilen utan att det blir buskis. Att spela den här typen av komedi kräver mycket av skådespelare, de måste kunna spela ut och överdriva och vara tydliga, men samtidigt får de inte gå över den gränsen som gör att det blir buskis.

Magnus Roosmann som redneck-galningen och Ku KLux Klan-medlemmen Owen är helt rätt. Magnus Roosmann får mig att vrida mig av skratt och samtidigt känner jag mig sorgsen, för bakom den tuffa attityden finns en osäker liten pojke – och det får Magnus Roosmann fram.

”Kom igen Charlie!” skrevs i mitten av 1980-talet av den amerikanske dramatikern Larry Shue. Den hade premiär den 1 november 1984 i New York City där det spelades under namnet ”The Foreigner” 700 gånger. I Sverige har den satts upp flera gånger runt om i landet och under olika namn. Peter Dalle, som regisserat denna uppsättning, regisserade en uppsättning på Boulevardteatern 1988 som blev en stor publiksuccé. Publiksuccé lär den bli den här gången också.

Visst är det en lättsam komedi till formatet men den berättar något viktigt om hur en främling kan få igång viktiga processer som läker brustna relationer genom att människor engagerar sig för någon, som de samlas kring att ta hand om utlänningen Charlie. På ett varmt sätt visar den också på hur löjliga människor kan vara ibland i sin välvillighet, som att pensionatsägaren skrika istället för att tala med Charlie, för hon tror att han ska förstå bättre om hon talar på hög volym.

”Kom igen Charlie!” får mig att studsa hem med lätta steg – fylld av bubblande skratt. Glad över att ha fått skratta och med känslan av lite hopp om att främlingsfientlighetens fula bubbla kan spricka.

komigencharlie2

komigencharlie3

komigencharlie4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Claes Månsson, Kom igen Charlie, Komedi, Magnus Roosmann, Oscarsteatern, Peter Dalle, Robert Gustafsson, Suzanne Reuter

Ramona – perfekt sommardeckare för regniga dagar

17 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Titel Ramona
Betyg: 4
Slöpps på dvd 13 juni 2012

Ramona är en Emmy-nominerad tv-serie i två delar, en spionthriller av Peter Englund och Harald Hamrell, om Sverige under kalla kriget som nu slöpps på dvd.

Handlingen utspelar sig 1952 i en miljö med svenska hemliga spioner. Filmskaparna har gjort ett bra jobb med att få fram tidsmiljö med bilar från femtiotalet, klädstil med hatt på herrarna och sättet att tilltala varandra med ”herr” och ”fröken”.

Björn Bengtsson visar att han är en skicklig skådespelare i rollen som den unga akademikern Kernell som arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Kenrells uppgift är att försöka avkryptera ryska radiomeddelanden. Han lyckas knäcka en hemlig kod och flyttas då till en hemlig avdelning som skickar svenska spioner österut. Baltiska män och kvinnor tränas och utbildas av den svenska militära underrättelsetjänsten och sänds tillbaka till sitt forna hemland för att spionera på det sovjetockuperade Baltikum. Fler än 40 personer skickades över, ingen återvände.

En efter en försvinner dessa svenska spioner och det blir alltmer uppenbart att det finns en läcka inom den egna organisationen. Läckan får täcknamnet Ramona och Kernell tas in för att hitta vem som är läckan, innan sveket hinner få ännu mer förödande konsekvenser.

Situationen kompliceras genom att Kernells fästmö är journalist på Stockholmstidningen. Hon anar ugglor i mossen och förstår att spionavdelningen inom den svenska underrättelsetjänsten utför uppdrag utan att det är godkänt av riksdagen. Ja spionavdelningen bryter mot svensk neutralitet och alliansfrihet, menar hon och övertalar sin redaktionschef att få undersöka vad som sker i det fördolda.

Spioner är ofta ganska töntigt skildrade i filmer där de har hemliga brevlådor för sina meddelanden gömda på kyrkogårdar. Så är det inledningsvis i denna spionhistoria också men den växer. På dvd:n är den indelad i två avsnitt. I det första är behållningen den snyggt genomförda tidsskildringen och Björn Bengtsson som spelar den unge, ganska blåögde unge akademikern. I andra avsnittet tätnar spänningen.

Flera duktiga svenska skådespelare står med i rollistan, som Sten Ljunggren, Magnus Roosmann, Morgan Alling och Christer Fant.

Det finns vissa luckor i logiken i berättelsen, men det stör inte. Om sommaren fortsätter vara så regnig som när detta skrivs är filmen absolut ett säkert kort för den som vill passa på att se film under sommarledigheten.

Den unge kryptören Kernell arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Efter att ha knäckt en hemlig kod dras han in i en spionhärva som sträcker sig över Östersjön. Det visar sig att det finns en läcka med täcknamnet Ramona inom den egna organisationen och nu gäller det att stoppa den innan sveket hinner få förödande konsekvenser. Både Kernells eget mod och tron på uppdraget hinner dock ställas på hårda prov.

I rollerna: Björn Bengtsson, Annika Hallin, Magnus Roosmann, Sten Ljunggren, Johan Wahlström, Morgan Alling, Isabell Sollman och Svante Marten. Regi: Harald Hamrell. Bygger på en historia av historikern Peter Englund.

Läs även andra bloggares åsikter om kalla kriget, film, recension, Björn Bengtsson, Magnus Roosmann, spioner, thriller, Baltikum, kryptering

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Baltikum, Björn Bengtsson, Kalla kriget, kryptering, Magnus Roosmann, Recension, Scen, spioner, Thriller

Flicka klädd i frack – intressant teaterexperiment som pågår och inte är helt färdigt

14 april, 2012 by Rosemari Södergren

Flicka klädd i frack

Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012

August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.

Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.

Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.

Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.

Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.

Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.

Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.

Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.

Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.

Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.

Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.

På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan

Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann, Strindberg

Strålande skådespelarinsatser i en mycket mörk föreställning: Jobs Lidanden på Judiska Teatern

1 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Jobs Lidanden
Judiska Teatern i Stockholm
Svensk premiär: 1 oktober 2011

Jobs Lidanden är det mörkaste och mest ångestfyllda jag sett på teater på länge.

Job har ett gott liv, är välbärdad och har fina döttrar och söner. Han är rättskaffens och hyller gud och ger åt tiggare.
Föreställningen börjar i en festlokal i hans hus där Job har en trevlig kväll tillsammans med vänner. Snabbt kommer det ena förädande slaget efter det andra och Job blir utfattig och förlorar alla sina barn och blir själv sjuk.

Så långt följer föreställningen också Bibels berättelse om Job. Men i Bibeln var det djävulen som fick tillåtelse av gud att testa Job. Djävulen menade att Job vara var gudfruktig på grund av att han hade ett bra liv. Djävulen fick låta olyckor drabba honom, men fick inte röra hans liv.

Men när en människa faller och blir utfattig och sjuk – då drabbas människan av det som i svensk politik fått definitionen ”utanförskap”. Och den som tillhör samhällets bottenskrap har inget skydd. Job drabbas av något som är mycket värre, hårdare och farligare än djävulens tester. Han drabbas av människornas ondska.

Det är fruktansvärt att se hur illa Job far, hur myndigheter tar allt från honom och hur vänner sviker och spelar falskspel och hur till och med en dödsdom kan användas av underhållningsbranschen för att känna pengar.

Jobs lidanden är skriver av Hanoch Levin (1943-1999) som är en av de mest framstående, mest spelade och mest omstridda dramatiker Israel någonsin haft. Pjäsen är skriven 1981 och det märks att Hanoch Levins författarskap är starkt påverkat av händelserna under andra världskriget och sitt hemlands historia.

Philip Zandén som regisserat föreställningen skriver i programmet:
Jobs Lidanden berättar om det mest fruktansvärda, det nästan otänkbara. Hanoch Levins historia och Historien visar oss hur nästa katastrofen, förintelsen, det bottenlösa mörkret vi egentligen alltid befinner oss.

Pjäsen har flera bottnar och tål att ses flera gånger. Hur nära katastrofen vi alla egentligen lever, är som Philip Zandén tar upp, ett av sätten att tolka föreställningen på. Men jag som i princip varit med om katastrofen och upplevt lidanden känner ångest också när jag ser föreställningen. Den lämnar inte mycket hopp, inget ljus, ingen upprättelse för Job. Är livet så mörkt för den som drabbats av katastroferna, finns det ingen väg tillbaka?

Visst ställer föreställningen existentiella frågor, om guds existens och om lidandets mening eller orsaker, men för mig är den framför allt en föreställning som visar människans oändliga ondska i alla dess skepnader, också förklädd som vän och på ytan rättskaffens personer. När de prövas är det ingen människa som är god, när det verkligen gäller.

Men när vi är det i det mörka, i det surrealistiska, i det groteska i föreställningen finns det nästan inget annat att göra än att ändå trots allt le lite, eller skratta. Zandén skriver om detta:
Men pjäsen är också en besvärjelse, genom skratten, grotesken; en danse macabre på avgrundens rand. Den är ett trotsigt motgift mot skräcken, mot människans existentiella utsatthet. Som ormen i paradiset, fungerar humor i det helvete, som är Jobs Lidanden.

En mycket viktig kugge för att det ska fungera är skådespelarna, vars insatser bara måste hyllas. De kan gå från att ena sekund vara en välbärgad överklassman till att bli den allra mest eländiga tiggare. Skådespelarna arbetar med ett kroppsspråk som de är oerhört duktiga på.
Magnus Roosmann spelar Job. Jag har knappt ord till hur starkt han förmedlar Jobs alla känslor. Det känns djupt in i magen.

Judiska Teatern är en fin teater, inredd i en tidigare kägelbana vid Djurgårdsbrunn på Djurgården i Stockholm. Det gör att vi som publik sitter på båda sidor om scenen och alla kommer vi väldigt nära skådespelarna, som också ser oss rakt in i ögonen och går väldigt nära oss, så vi kan röra vid dem. Det ger en speciell närvaro i föreställningen, som fungerar just för att skådespelarna är så skickliga, så koncentrerade, så fokuserade.

Jobs Lidanden är en mörk föreställning om det mest fruktansvärda och om människors alla vidriga sidor med svek, falskhet, dubbelspel, egoism … Samtidigt är den skickligt spelad och inget publiken glömmer i första taget. Den sätter igång många tankar och funderingar kring livet och dess mening.

I rollerna: Magnus Roosmann (Job), Per Sandberg, Bashkim Neziraj,
Erik Magnusson, Joel Spira, Christoffer Nordenrot, Leif Sandqvist

Översättning: Ervin Rosenberg Dramaturg: Susanne Marko Scenograf: Lars Östbergh Ljusdesigner: Linus Fellbom Kostym: Behnaz Aram Kompostiör: Henrik Rambe

Här är Teatermagasinets recension.

På Judiska Teatens hemsida finns en artikel om Hanoch Levin
Här är det mycket läsvärda och utförliga programmet till föreställningen Jobs Lidanden.

Pressmeddelande om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Judiska teater, recension, Magnus Roosmann, Hanoch Levin, Philip Zandén, Jobs Lidanden

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Hanoch Levin, Jobs Lidanden, Judiska teater, Magnus Roosmann, Philip Zandén, Recension, Teater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

fritt efter Anton Tjechov (översättning … Läs mer om Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

30/10 2025 Draken Live i … Läs mer om Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

Recension av tv-serie: Vi på Saltkråkan – höstlovets bästa tv-serie utan tvekan

Fotograf: SVT Vi på Saltkråkan Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Vi på Saltkråkan – höstlovets bästa tv-serie utan tvekan

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Hemmet Betyg: 1 Svensk biopremiär: 29 … Läs mer om Filmrecension: Hemmet – gräsligt

Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2025 dag 2 – Fullträffar avlöser varandra

Starkt kvartal för bokförsäljningen

Under det tredje kvartalet 2025 uppgick … Läs mer om Starkt kvartal för bokförsäljningen

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Mästaren och Margarita har vunnit … Läs mer om Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Ghost of Yotei Betyg 5 Utvecklat av … Läs mer om Spelrecension: Ghost of Yotei – lika roligt som snyggt skrivet och presenterat

Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

24-25/10 2025 Folkets Hus i … Läs mer om Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 1 – Västsveriges främsta festival befäster sin ställning

Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

Foto Sören Vilks LeMarc – Det som … Läs mer om Teaterkritik: LeMarcs hjärta pumpar nytt liv på Stadsteatern

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Manus: Rasmus Dahlstedt Regi: Peter … Läs mer om I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

Förledd: charm och mognad

Titel: Förledd  Författare: Elin … Läs mer om Förledd: charm och mognad

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in