Kalla kriget

Spionernas bro
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 november 2015

Steven Spielberg är en av världens skickligaste regissörer. Det kan ingen neka till. När han nu skapat en film baserat på ett manus av bröderna Coen och har en Tom Hanks i allra bästa form i huvudrollen är resultatet ”Spionernas bro” en av de bästa filmerna på länge. Den är möjligen lite för perfekt in i minsta detalj.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1950-talet och 1960-talet mitt under kalla kriget då USA och Sovjetunionen spionerar på varandra och rustar upp med kärnvapen. Världen är kall och i Berlin bygger östvärlden upp en mur mellan öst och väst.

Jim Donovan, som spelas av Tom Hanks, är en advokat som arbetar med försäkringsfrågor. En äldre man, Rudolf Abel, med brittiskt pass och ett ryskt namn fångas av CIA och anklagas för att vara spion. Den äldre mannen är en duktig konstnär, han tillbringar dagarna med att måla tavlor. Det är allt vi vet om honom. Han blir erbjuden av CIA att samarbeta med dem, att bli deras spion och avslöja allt han vet om det sovjetiska spioneriet. Rudolf Abel vägrar att samarbeta med CIA och åtalas därför som spion. Mark Rylance gör rollen som Rudolf Abel helt perfekt. Han är som gjuten i rollen.

Jim Donovan får mer eller mindre order att vara den spionåtalades advokat. Rudolf Abel är dömd på förhand, till och med domaren är övertygad om att han är spion. Den här delen av filmen är stark och snygg. Den är skrämmande och jag ser många likheter med dagens säkerhetspolis i Sverige där det också verkar som att människor kan bli anklagade på lösa boliner.

Vi har mycket att lära av den tiden, vi står inför ett liknande scenario i världen idag, med något som liknar ett krigstillstånd mellan två ideologier: det västerländska öppna demokratiska och kapitalistiska står i ena ringhörnan, nu som då. Då var motståndaren Sovjetunionen och dess lydstater och den kommunistiska ideologin, idag är det jidahister/terrorister som tagit den rollen. Jag har svårt att inte se att Spionernas bro varnar för att låta oss dras iväg med våldsamma lösningar. Advokaten Jim Donovan varnar domaren för att döma den misstänkte ryske spionen till döden, han kan bli en försäkring i framtiden om en amerikansk spion tas till fånga i Sovjet.

Filmen är bra filmad, både när det gäller att återskapa den tiden med många detaljer som är helt rätt och också i färgsättningen som går i brunaktiga toner som ger en stark närvarokänsla från den tiden. Skådespelarna är väl valda in i minsta biroll. En av de större birollerna görs förresten av Sebastian Koch som syns i den fjärde säsongen av Homeland som visas i SVT nu. En annan intressant skådespelare ses i en mindre biroll som en amerikansk pilot, Jesse Plemons som också är med i tv-serien Fargo 2 och har en större roll i The Program som snart kommer på svenska biografer.

Ett visst minus är väl att världen betraktas utifrån ett amerikanskt perspektiv, den skildras utifrån Jim Donovans ögon. Han ser hur människor försöker fly över muren, från det fattiga utbombade Östberlin till det betydligt bekvämare Västberlin. Han ser hur östtyska soldater helt kallt skjuter ned människor som flyr. Vi får till och med ett slags förklaring till fattigdomen i Östberlin: det är ryssarna som bombat sönder staden. Det kanske inte är hela sanningen. Västvärlden har sin skuld i det som skedde – och det som sker i världen. Filmen är dock sedd med Jim Donovans ögon och han har en sund skeptism gentemot CIA och det amerikanska rättsväsendet, som vi också får se delvis avslöjat.

Filmen bygger på verklighetsbakgrund. Filmen som gör det har en tendens att bli sega för att regissören känner sig förpliktigad att vara alltför trogen verkligheten, vilket ofta blir på bekostnad av dramaturgin. Den fällan faller givetvis inte Steven Spielberg i. Inte när han har ett manus av bröderna Coen.