Flicka klädd i frack
Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012
August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.
Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.
Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.
Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.
Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.
Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.
Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.
Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.
Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.
Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.
Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.
På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan
Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg
Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann