Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Philip Zandén

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Markurells – en komedi med många bottnar som borde ses av alla gymnasieklasser

by

Markurells
Av Hjalmar Bergman
Regi Philip Zandén
Registöd Therese Willstedt
Dramaturg Susanne Marko
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Ljud Cecilia Fagerström
Mask Ulrika Ritter

Stockholms stadsteater
Premiär 19 oktober 2012

Hilding Markurell är född i enkla förhållanden och blev som ung torparson falskt anklagad för brott. Om han hade blivit fälld hade hans liv troligen blivit förstört, att bli dömd till fängelse i slutet av 1800-talet var nog en dom som påverkar en fattig man för livet. Nu blev han friad och ilskan efter att ha blivit oskyldigt anklagad blev en drivkraft istället.

Markurell har lyckats skaffa sig en rejäl förmögenhet. Faktum är att han när dramat tar sin början har stadens förnämare herrars framtid i sina händer. Stadens stolthet  häradshövding Carl-Magnus De Lorche hotas av konkurs, som bara Markurell kan rädda honom från. Men nu var det just De Lorche som anklagade Markurell för brott som han var oskyldig till i ungdomen.

Markurells i Wadköping var Hjalmar Bergmans genombrottsroman 1919. Handlingen utspelar sig 1913 och är en komisk, skarp och medkännande blick på makt och maktlöshet i Wadköping, ett Sverige i miniatyr. Nu sätts pjäsen för första gången upp på Stadsteatern.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp föreställningen fick huvudrollsinnehavaren Kjell Bergvist hoppas av mitt under repetitionstiden då han blivit skadad. Regissören Philip Zandén tog över rollen som Hilding Markurell och det gör han storstilat. Philip Zandén är helt underbar som Markurell, vi ser hur han pendlar mellan självsäkerhet och mindervärdeskomplex och osäkerhet. Philip Zandén visar att han är en av Sveriges främsta skådespelare. Markurell är komisk och löjeväckande men ändå så mänsklig, vi retar oss på honom, blir arga på honom och lider med honom.

Katarina Ewerlöf är lika bra i sin roll som fru Markurell. Hon litar på sin publik och spelar inte över, hon låter oss läsa mellan raderna. Skickligt. Också i slutscenerna lämnar Katarina Ewerlöf och Philip Zandén åt oss, betraktare, att tolka handlingen. Talar fru Markurell sanning i slutet eller är hon bara så arg på Markurell att hon vill sätta in en stöt som tvingar honom att ta ett beslut?

När jag nu tar upp skådespelarnas insatser måste jag också nämna Ingvar Hirdwall som perukmakare Ström. Det är alltid en njutning att se en så skicklig skådespelare. Han är lustigkurren som till synes ställer upp på Markurell och springer hans ärenden men under ytan vibrerar det av sårade känslor. En ikon för den falskhet som präglar så många människor i dagens arbetsliv.

Handlingen utspelar sig under ett dygn då Markurells älskade son Johan ska ta studenten samtidigt som De Lorches son Louis. Studentexamen under 1900-talets början är ingen barnlek. Föräldrar och släkt bullar upp för fest, men risken att kuggas finns. Examensproven görs under själva studentdagen och den som misslyckas måste smyga ut bakvägen. Markurells son Johan är inget ljushuvud när det gäller studier, han vill hellre dansa och träffa flickor. Markurell har satt alla sina förhoppningar åt att sonen ska ta studenten och inte behöva slita underifrån som han själv, som torparson fått göra.

Risken är stor att Johan kuggas – och Markurell vet hur det finare folket ska smörjas och hur en muta ska lindas in i form av donationer. Eller går alla att muta?

Markurells i Wadköping tar upp flera intressanta frågeställningar. Markurell vet att hans värde bygger på att han är rik. Han har inga fina anor, men han har finansiella muskler. Han är symbolen för den tidens framväxande kapitalism. Föreställningen handlar dock om mycket mer än så. Den tar upp samma frågeställning som August Strindberg tar upp i Fadren, fast Hjalmar Bergman har en mycket mer pragmatisk inställning till faderskap.

Komedier kan ibland bli så underhållande att deras allvarliga budskap går att se bort ifrån. Så är det inte i denna enastående uppsättning.
Parallellerna till mänskligt liv i allmänhet och till samhället idag är lätta att hitta, jag tror det är svårt att gå oberörd från föreställningen. Vi kan alla känna igen oss själva och människor vi känner.

Vi har nog många mött de personer som också idag kämpar för att deras barn ska få en bättre framtid, många kan känna igen sig, den som kommer från arbetarklassbakgrund och den som växer upp med föräldrar från andra länder känner säkert igen situationen. Dramaturgen Susanne Marko skriver i programmet för Markurells:
Och som barn till invandrare kan jag så tydligt i herr Markurell se min far och hans envisa, ja, orubbliga vilja att skapa en ekonomisk plattform åt sina barn. Mina föräldrar hade ju – likt paret Markurell – inget annat att erbjuda sina barn. Inget namn, inget socialt nätverk.

Markurells är en komedi som skildrar livet och samhället – och som det går att diskutera massor kring. Jag hoppas att många gymnasieklasser bokar in sig på föreställningen och sedan följer upp den med att prata om föreställningen.

Och jag måste också nämna scenografin. Finurlig, snygg och enkel och tydlig. Scenografen Lars Östbergh har därmed visat hur elegant Stockholms stadsteaters vridscen kan fungera.

Medverkande på scen
Hilding Markurell Philip Zandén
Fru Markurell Katarina Ewerlöf
Johan Markurell Joel Spira
Carl-Magnus de Lorche Christer Fant
Grevinnan de Lorche Sofi Helleday
Perukmakare Ström Ingvar Hirdwall
Landshövding Rüttenschöld Ralph Carlsson
Rektor Billberg Lars Lind
Lektor Barfoth Sten Ljunggren
Professorn Per Sandberg
Domprosten Robert Panzenböck
Tante Rüttenschöld Claire Wikholm
Överstinnan Edeblad Lilian Johansson

Foto: Petra Hellberg

RElaterat: Expressen och Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladet.

Strindbergs Ockulta dagboken med tidigare överstrukna och oläsliga anteckningar visas upp

by

För första gången presenteras nu Ockulta dagboken av August Strindberg så nära originalet som det alls är möjligt. berättar ett pressmeddelande:
Med hjälp av infrarött ljus kan vi nu dessutom läsa tidigare överstrukna och oläsliga anteckningar om bland annat bröllopsnatten med Harriet Bosse.

De 99 första banden (av sammanlagt 999) binds för hand i en läderinbunden och numrerad samlarutgåva. Nummer 1/99 auktioneras ut på Bukowskis till förmån för Advokater utan gränser och ställs ut i samband med Bukowskis Strindbergutställning 3–6 maj. Under utställningen läser skådespelaren Philip Zandén ur Ockulta dagboken.

Ockulta dagboken
För första gången sedan August Strindberg skrev sin mytomspunna Ockulta dagboken 1896–1908 blir texten nu fullt läslig i både ett stort faksimil i färg som är i det närmaste likvärdigt med originalet, en lika stor typograferad version i eget band som följer faksimilet och ett utförligt band med kommentarer. Tillsammans väger de tre banden över 7 kilo. Det separata kommentarsbandet inleds med en essä av Göran Stockenström och innehållet kommenteras i ingående ord- och sakförklaringar av Karin Petherick.

Norstedts utgivning av Ockulta dagboken blir ett sällan skådat praktverk som tillsammans med Hemsöborna i höst avslutar Nationalupplagan av Strindbergs Samlade Verk som påbörjades 1981.

Ockulta dagboken skrevs av Strindberg under de år som täcker Infernokrisens Paris och Lund, återvändandet till Stockholm, äktenskapet med Harriet Bosse och starten av Intima Teatern, men också över tillkomsten av en lång rad litterära verk, från dramer som Till Damaskus, Ett drömspel och Dödsdansen till spektakulära prosaverk som Inferno, Svarta Fanor och En blå bok.

Tidigare oläslig text om bröllopsnatt
Redaktörerna för Nationalupplagan vid Stockholms universitet har bland annat gjort tidigare överstrukna fragment som kommenterar bröllopsnatten med Harriet Bosse läsbara. Inget av detta har tidigare gått att uttyda. Hans Söderström, biträdande huvudredaktör för Strindbergprojektet förklarar:

– Statens Kriminaltekniska Laboratorium fick i flera omgångar i uppdrag att försöka tyda den överstrukna texten på sidan 205 där Strindberg kommenterat bröllopsnatten med Harriet Bosse 1901. Med hjälp av infrarött ljus kunde man uttyda delar av texten. Senare lyckades Camilla Kretz som arbetat redaktionellt med faksimilena att digitalt bearbeta och frilägga den överstrukna texten och det visade sig mer framgångsrikt än SKL:s försök. Efter att flera förstorade och färgförändrade bilder togs och kombinerades kunde större delen av de överstrukna anteckningarna tydas.

Dessa överstrukna partier har aldrig tidigare publicerats.

99 handinbundna samlarexemplar
99 numrerade exemplar av Strindbergs Ockulta dagboken kommer att tillverkas i ett särskilt påkostat, samlarutförande förvarat i en handgjord kassett. Dessa handinbundna band har pärmar av skinn, är präglade med guldfolie på rygg och framsida och försedda med två märkband, silkeskapitäl och guldinfärgade för- och eftersättsblad från Italien. Bokbindaren heter Roger Johansson och är verksam i Stockholm.

Volymerna i detta samlarutförande kommer att börja säljas under maj månad. De tillverkas efterhand av bokbindaren och därför kan det dröja några veckor innan banden finns att hämta på Riddarholmen. Kassett med nummer 1/99 auktioneras under Bukowskis klassiska auktion den 12 juni till förmån för Advokater utan gränser, en svensk ideell, politiskt och religiöst obunden organisation som tagit till sin uppgift att arbeta för de grundläggande mänskliga rättigheterna över hela världen. Strindberg själv ställdes som bekant inför åtal under den så kallade Giftasprocessen.

Bukowskis Strindbergutställning
Utställningen visas under fyra dagar 3 – 6 maj 2012 mellan kl. 10.00 – 20.00. Den innehåller 28 unika verk av August Strindberg och det första numrerade exemplaret av samlarutgåvan av Ockulta dagboken. Curator för utställningen är Anders Wahlgren.

Varje dag klockan 19.10 kommer skådespelaren Philip Zandén att tolka stycken ur Ockulta dagboken på Bukowskis Strindbergutställning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Olof Palme – En pjäs från Sverige – Philip Zandén gör föreställningen

by

Olof Palme – En pjäs från Sverige
Stockholms stadsteater
Premiär 26 januari 2012

Olof Palme är i centrum i den nyskrivna pjäsen av Lucas Svensson. Spelet börjar under valvakan 2010 då Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val, den borgerliga alliansen fick sitta kvar med regeringsmakten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Några personer börjar prata kring tv:n med valvakan och den äldre damen Rosa börjar tänka på Olof Palme och vad Socialdemokraterna betytt för henne och för samhället.

Pjäsen är upplagd lite som en revy, med flera olika trådar som drar iväg åt olika håll och scener från olika tidsperioder, stundtals väl spretigt och rörigt. Tage Erlander, Torbjörn Fälldin, Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson dyker upp. Tyvärr mer som karikatyrer. Jimmie Åkesson är med på en kräftskiva som en lustig och väldigt okunnig person och när vi får reda på vem som röstat på honom och han travar iväg sjungande med armen kring sin väljare är det utan någon analys av vad han står för. Jag tror att det är att förenkla alltför mycket, vi får inget svar på varför den person som hela sitt liv röstat på Socialdemokraterna plötsligt röstat på Sverigedemokraterna.

Jag är ambivalent till denna föreställning. Den lyfter fram olika aspekter på politik och Socialdemokraterna i synnerhet, men på ett alltför ytligt plan och rent av med för mycket klyschor.

När Philip Zandén kommer in på scen, i rollen som Olof Palme, då brände det äntligen till. Philip Zandén gör en fantastisk gestaltning av Olof Palme, i miner, i kroppsspråk, i blicken, i gångstilen, i talet. Föreställningens behållning är gestaltningen av Olof Palme. Vi får se olika sidor av denne politiker som väckte sådan stort engagemang, det gick inte att förhålla sig neutral till honom.

En scen som var extrastark var när han befinner sig på partihögkvarteret och börjar samtala med två städerskor. Han är genuint intresserad av deras situation, vill veta hur de mår, vad är bra och vad kan partiet göra för att försöka förbättra deras livssituation. Pressfolket kring Palme försöker dra iväg honom från städerskorna för att diskutera ett tal eller ett pressutskick. En bild som säger mycket om hur partifolk kan skilja politiken från människorna och därmed också förlora kontakten med verkligheten. Politiken blir ett syfte i sig och politrukerna glömmer bort att vara en del av och tala med och lyssna på de människor de säger sig vilja företräda.

Bland premiärpubliken var det massor av kändisar från politikens värld och från medievärlden, jag har nog aldrig sett en sådan mängd mediekändisar på en gång på en teaterpremiär. Olof Palme berör, också nu två och ett halvt decennium sedan han mördades. Att premiären kom på precis samma dag som den numer ganska sargade socialdemokratiska partiet meddelat vem dess partiledning vill ska bli tillförordnad partiledare efter Håkan Juholt gjorde premiären ruggigt vältajmad.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl och har gjort under en längre tid. Hur ska Socialdemokratin vara det parti som tar tillvara på de grupper som är längst ner på samhällsstegen, hur ska socialdemokratin kunna vara kraften mot ökade klyftor i samhället?

Tyvärr tycker jag inte att pjäsen ställer dessa frågor, jag saknar problemställningarna som vi står inför idag. Det är ju där som Olof Palme blir extra intressant. Han var så tydlig i sitt engagemang för att förbättra människors villkor. Var finns dessa engagerade politiker idag? Kan sådana politiker växa i den miljö där unga fackligt aktiva och unga politiskt engagerade idag håller till, där deras politiska och fackliga engagemang blir deras yrke med oftast betydligt högre lön än andra ungdomar?

I rollerna:
Palme Philip Zandén
Rosa Meta Velander
Dottern Lena B Eriksson
Erlanderskådespelaren Niklas Falk
Bomanskådespelaren m fl roller Henrik Johansson
Fälldinskådespelaren m fl Mats Blomgren
Jimmie Boy m fl roller Sofi Helleday
Nexø m fl roller Ida Steén

Av Lucas Svensson
Regi Tobias Theorell
Scenografi Sven Dahlberg
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi
Håkan Åslund
Mask Maria Reis

Foto: Carl Thorborg

Relaterat:
Dagens Nyheter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strålande skådespelarinsatser i en mycket mörk föreställning: Jobs Lidanden på Judiska Teatern

by

Jobs Lidanden
Judiska Teatern i Stockholm
Svensk premiär: 1 oktober 2011

Jobs Lidanden är det mörkaste och mest ångestfyllda jag sett på teater på länge.

Job har ett gott liv, är välbärdad och har fina döttrar och söner. Han är rättskaffens och hyller gud och ger åt tiggare.
Föreställningen börjar i en festlokal i hans hus där Job har en trevlig kväll tillsammans med vänner. Snabbt kommer det ena förädande slaget efter det andra och Job blir utfattig och förlorar alla sina barn och blir själv sjuk.

Så långt följer föreställningen också Bibels berättelse om Job. Men i Bibeln var det djävulen som fick tillåtelse av gud att testa Job. Djävulen menade att Job vara var gudfruktig på grund av att han hade ett bra liv. Djävulen fick låta olyckor drabba honom, men fick inte röra hans liv.

Men när en människa faller och blir utfattig och sjuk – då drabbas människan av det som i svensk politik fått definitionen ”utanförskap”. Och den som tillhör samhällets bottenskrap har inget skydd. Job drabbas av något som är mycket värre, hårdare och farligare än djävulens tester. Han drabbas av människornas ondska.

Det är fruktansvärt att se hur illa Job far, hur myndigheter tar allt från honom och hur vänner sviker och spelar falskspel och hur till och med en dödsdom kan användas av underhållningsbranschen för att känna pengar.

Jobs lidanden är skriver av Hanoch Levin (1943-1999) som är en av de mest framstående, mest spelade och mest omstridda dramatiker Israel någonsin haft. Pjäsen är skriven 1981 och det märks att Hanoch Levins författarskap är starkt påverkat av händelserna under andra världskriget och sitt hemlands historia.

Philip Zandén som regisserat föreställningen skriver i programmet:
Jobs Lidanden berättar om det mest fruktansvärda, det nästan otänkbara. Hanoch Levins historia och Historien visar oss hur nästa katastrofen, förintelsen, det bottenlösa mörkret vi egentligen alltid befinner oss.

Pjäsen har flera bottnar och tål att ses flera gånger. Hur nära katastrofen vi alla egentligen lever, är som Philip Zandén tar upp, ett av sätten att tolka föreställningen på. Men jag som i princip varit med om katastrofen och upplevt lidanden känner ångest också när jag ser föreställningen. Den lämnar inte mycket hopp, inget ljus, ingen upprättelse för Job. Är livet så mörkt för den som drabbats av katastroferna, finns det ingen väg tillbaka?

Visst ställer föreställningen existentiella frågor, om guds existens och om lidandets mening eller orsaker, men för mig är den framför allt en föreställning som visar människans oändliga ondska i alla dess skepnader, också förklädd som vän och på ytan rättskaffens personer. När de prövas är det ingen människa som är god, när det verkligen gäller.

Men när vi är det i det mörka, i det surrealistiska, i det groteska i föreställningen finns det nästan inget annat att göra än att ändå trots allt le lite, eller skratta. Zandén skriver om detta:
Men pjäsen är också en besvärjelse, genom skratten, grotesken; en danse macabre på avgrundens rand. Den är ett trotsigt motgift mot skräcken, mot människans existentiella utsatthet. Som ormen i paradiset, fungerar humor i det helvete, som är Jobs Lidanden.

En mycket viktig kugge för att det ska fungera är skådespelarna, vars insatser bara måste hyllas. De kan gå från att ena sekund vara en välbärgad överklassman till att bli den allra mest eländiga tiggare. Skådespelarna arbetar med ett kroppsspråk som de är oerhört duktiga på.
Magnus Roosmann spelar Job. Jag har knappt ord till hur starkt han förmedlar Jobs alla känslor. Det känns djupt in i magen.

Judiska Teatern är en fin teater, inredd i en tidigare kägelbana vid Djurgårdsbrunn på Djurgården i Stockholm. Det gör att vi som publik sitter på båda sidor om scenen och alla kommer vi väldigt nära skådespelarna, som också ser oss rakt in i ögonen och går väldigt nära oss, så vi kan röra vid dem. Det ger en speciell närvaro i föreställningen, som fungerar just för att skådespelarna är så skickliga, så koncentrerade, så fokuserade.

Jobs Lidanden är en mörk föreställning om det mest fruktansvärda och om människors alla vidriga sidor med svek, falskhet, dubbelspel, egoism … Samtidigt är den skickligt spelad och inget publiken glömmer i första taget. Den sätter igång många tankar och funderingar kring livet och dess mening.

I rollerna: Magnus Roosmann (Job), Per Sandberg, Bashkim Neziraj,
Erik Magnusson, Joel Spira, Christoffer Nordenrot, Leif Sandqvist

Översättning: Ervin Rosenberg Dramaturg: Susanne Marko Scenograf: Lars Östbergh Ljusdesigner: Linus Fellbom Kostym: Behnaz Aram Kompostiör: Henrik Rambe

Här är Teatermagasinets recension.

På Judiska Teatens hemsida finns en artikel om Hanoch Levin
Här är det mycket läsvärda och utförliga programmet till föreställningen Jobs Lidanden.

Pressmeddelande om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,