Olof Palme – En pjäs från Sverige – Philip Zandén gör föreställningen

Olof Palme – En pjäs från Sverige
Stockholms stadsteater
Premiär 26 januari 2012

Olof Palme är i centrum i den nyskrivna pjäsen av Lucas Svensson. Spelet börjar under valvakan 2010 då Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val, den borgerliga alliansen fick sitta kvar med regeringsmakten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Några personer börjar prata kring tv:n med valvakan och den äldre damen Rosa börjar tänka på Olof Palme och vad Socialdemokraterna betytt för henne och för samhället.

Pjäsen är upplagd lite som en revy, med flera olika trådar som drar iväg åt olika håll och scener från olika tidsperioder, stundtals väl spretigt och rörigt. Tage Erlander, Torbjörn Fälldin, Cornelis Vreeswijk och Jimmie Åkesson dyker upp. Tyvärr mer som karikatyrer. Jimmie Åkesson är med på en kräftskiva som en lustig och väldigt okunnig person och när vi får reda på vem som röstat på honom och han travar iväg sjungande med armen kring sin väljare är det utan någon analys av vad han står för. Jag tror att det är att förenkla alltför mycket, vi får inget svar på varför den person som hela sitt liv röstat på Socialdemokraterna plötsligt röstat på Sverigedemokraterna.

Jag är ambivalent till denna föreställning. Den lyfter fram olika aspekter på politik och Socialdemokraterna i synnerhet, men på ett alltför ytligt plan och rent av med för mycket klyschor.

När Philip Zandén kommer in på scen, i rollen som Olof Palme, då brände det äntligen till. Philip Zandén gör en fantastisk gestaltning av Olof Palme, i miner, i kroppsspråk, i blicken, i gångstilen, i talet. Föreställningens behållning är gestaltningen av Olof Palme. Vi får se olika sidor av denne politiker som väckte sådan stort engagemang, det gick inte att förhålla sig neutral till honom.

En scen som var extrastark var när han befinner sig på partihögkvarteret och börjar samtala med två städerskor. Han är genuint intresserad av deras situation, vill veta hur de mår, vad är bra och vad kan partiet göra för att försöka förbättra deras livssituation. Pressfolket kring Palme försöker dra iväg honom från städerskorna för att diskutera ett tal eller ett pressutskick. En bild som säger mycket om hur partifolk kan skilja politiken från människorna och därmed också förlora kontakten med verkligheten. Politiken blir ett syfte i sig och politrukerna glömmer bort att vara en del av och tala med och lyssna på de människor de säger sig vilja företräda.

Bland premiärpubliken var det massor av kändisar från politikens värld och från medievärlden, jag har nog aldrig sett en sådan mängd mediekändisar på en gång på en teaterpremiär. Olof Palme berör, också nu två och ett halvt decennium sedan han mördades. Att premiären kom på precis samma dag som den numer ganska sargade socialdemokratiska partiet meddelat vem dess partiledning vill ska bli tillförordnad partiledare efter Håkan Juholt gjorde premiären ruggigt vältajmad.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl och har gjort under en längre tid. Hur ska Socialdemokratin vara det parti som tar tillvara på de grupper som är längst ner på samhällsstegen, hur ska socialdemokratin kunna vara kraften mot ökade klyftor i samhället?

Tyvärr tycker jag inte att pjäsen ställer dessa frågor, jag saknar problemställningarna som vi står inför idag. Det är ju där som Olof Palme blir extra intressant. Han var så tydlig i sitt engagemang för att förbättra människors villkor. Var finns dessa engagerade politiker idag? Kan sådana politiker växa i den miljö där unga fackligt aktiva och unga politiskt engagerade idag håller till, där deras politiska och fackliga engagemang blir deras yrke med oftast betydligt högre lön än andra ungdomar?

I rollerna:
Palme Philip Zandén
Rosa Meta Velander
Dottern Lena B Eriksson
Erlanderskådespelaren Niklas Falk
Bomanskådespelaren m fl roller Henrik Johansson
Fälldinskådespelaren m fl Mats Blomgren
Jimmie Boy m fl roller Sofi Helleday
Nexø m fl roller Ida Steén

Av Lucas Svensson
Regi Tobias Theorell
Scenografi Sven Dahlberg
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi
Håkan Åslund
Mask Maria Reis

Foto: Carl Thorborg

Relaterat:
Dagens Nyheter,

Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Stockholms stadsteater, teaterrecension, Philip Zandén