Kom igen Charlie!
Av Larry Shue
Regi Peter Dalle
Oscarsteatern, Stockholm
Premiär 18 september 2014
”Kom igen Charlie!” på Oscarsteatern är en charmig lättsam komedi som gör att jag promenerar hem med glada steg.
Charlie är en deprimerad man som inte vill prata med främlingar och helst inte prata med någon. Han är sjukligt blyg och saknar total tilltro till sig själv. Hans fru ligger på sjukhus men hon vill inte ha honom där, hon flirtar hellre med andra män. Charlies vän, den brittiske militären Froggy, tar mer eller mindre mot Charlies vilja honom på en minisemester på tre dagar till ett pensionat på den amerikanska landsbygden i Georgia.
För att Charlie ska slippa prata med pensionatets ägarinna och övriga gäster ljuger Froggy ihop en historia om att Charlie är en utlänning som inte kan engelska. Pensionatsägarinnan Betty blir stormförtjust, hon har aldrig träffat någon utlänning tidigare och hon gör allt för att han ska trivas. Lika förtjusta i Charlie blir flera andra av pensionatets gäster och snart har han blivit en älskad figur.
Allt är dock inte rosenrött. Där finns en präst som smider mörka planer på att ta över pensionatet tillsammans med sina vänner i Ku Klux Klan. Eftersom alla tror att Charlie inte förstår var de säger får han reda på de lömska planer som smids fast hur ska han kunna hindra dem utan att avslöja att han inte är utlänning?
”Kom igen Charlie!” är inte den mest realistiska pjäsen som satts upp och den bygger på att skådespelarna ska spela en aning överdrivet. Med en sådan uppsättning av skickliga skådespelaren är det en stort nöje att sitta i publiken. Robert Gustafsson spelar med hela kroppen, med gester, med kroppshållning, med miner och samspelet mellan honom och Martin Eliasson som spelar den svagt begåvade unge mannen Ellard är väl tajmat och utstrålar barns lekfullhet. Martin Eliasson är ett namn att lägga märke till bland svenska komiker.
Claes Månsson som Froggy och Suzanne Reuter som pensionatsägarinnan är två erfarna skådespelare inom komedins fält – och de är som jag väntat mig säkra i tajming och klarar spelstilen utan att det blir buskis. Att spela den här typen av komedi kräver mycket av skådespelare, de måste kunna spela ut och överdriva och vara tydliga, men samtidigt får de inte gå över den gränsen som gör att det blir buskis.
Magnus Roosmann som redneck-galningen och Ku KLux Klan-medlemmen Owen är helt rätt. Magnus Roosmann får mig att vrida mig av skratt och samtidigt känner jag mig sorgsen, för bakom den tuffa attityden finns en osäker liten pojke – och det får Magnus Roosmann fram.
”Kom igen Charlie!” skrevs i mitten av 1980-talet av den amerikanske dramatikern Larry Shue. Den hade premiär den 1 november 1984 i New York City där det spelades under namnet ”The Foreigner” 700 gånger. I Sverige har den satts upp flera gånger runt om i landet och under olika namn. Peter Dalle, som regisserat denna uppsättning, regisserade en uppsättning på Boulevardteatern 1988 som blev en stor publiksuccé. Publiksuccé lär den bli den här gången också.
Visst är det en lättsam komedi till formatet men den berättar något viktigt om hur en främling kan få igång viktiga processer som läker brustna relationer genom att människor engagerar sig för någon, som de samlas kring att ta hand om utlänningen Charlie. På ett varmt sätt visar den också på hur löjliga människor kan vara ibland i sin välvillighet, som att pensionatsägaren skrika istället för att tala med Charlie, för hon tror att han ska förstå bättre om hon talar på hög volym.
”Kom igen Charlie!” får mig att studsa hem med lätta steg – fylld av bubblande skratt. Glad över att ha fått skratta och med känslan av lite hopp om att främlingsfientlighetens fula bubbla kan spricka.
