Ladykillers
Översättning Edward af Sillén
Reg Emma Bucht
Premiär på Oscarsteatern 16 september 2015
Ladykillers på Oscarsteatern är en rolig och lättsam komedi som fungerar mycket bra, tack vare att varenda en av skådespelarna är perfekt i sin roll. Huvudrollen som den gamla, lätt förvirrade damen Mrs Wilberforce gör Suzanne Reuter. Hon får applåder direkt när hon stapplar in på scen, sminkad och till ett kvinna i åttioårsåldern, med sned rygg och vitt hår. Hon äger scenen som Mrs Wilberforce och visar än en gång att hon är en av våra skickligaste svenska komiker.
Föreställningen är helt beroende av att skådespelarna är bra. Det är den typ av kategori där karaktärerna är något överdrivna, vilket kräver sin skådespelare. Det måste vara rätt tajming mellan karaktärerna och de får inte spela över, då blir det lätt löjeväckande. Gänget Suzanne Reuter, Johan Rheborg, Jonas Karlsson, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson klarar utmaningen galant. Det är väl någon enstaka gång som tajming inte är helt rätt och något blir överdrivet, men det gör inget för helheten. Var och en måste vara direkt handplockad för sin roll, de passar alla så perfekt för sina olika karaktärer. Johan Rheborg som den väldigt snälla majoren som gärna går i klänning, Shebly Niavarani som den mer hårdhudade gangstens (åtminstone på ytan), Leif Andrée som den inte särskilt smarte Mr Lawson, Jonas Karlsson som den vältalande professor Marcus som gör allt med stil också när det går åt skogen och Jacob Nordenson som den fyrkantige polismannen.
Ladykillers är ursprungligen en brittisk film från 1955 med Alec Guiness och Peter Sellers i huvudrollerna. Den blev sen omgjord i ny filmversion 2004 av Ethan och Joel Coen med Tom Hanks i rollen som professor Marcus och handlingen förlades till den amerikanska södern. Teaterversionen kom först 2011 och hade premiär på Liverpool Playhouse Theatre.
I regi av Emma Bucht är det en varm skrattfest där en äldre dam får vara något av föreställningens hjälte. Handlingen kretsar kring Mrs Wilberforce som bor ensam i London och vill hyra ut ett rum och får en professor Marcus som hyresgäst. I själva verket är professorn ledare för ett gäng bankrånare som planerar ett rån mot en värdetransport. Det blir förvecklingar och inget går som man väntar sig.
Den är helt enkelt jätterolig men bygger helt på att skådespelarna är så bra. Spelet bygger på en slags överdriven spelstil där alla karaktärer är lätta att skratta åt.
Jag skrattade gott och gick hem med lätta steg, även om föreställningen inte tar itu med de stora existentiella frågorna eller lär mig så mycket nytt om att vara människa och inte direkt är någon trovärdig historia. Fast på sätt och vis säger den ändå en del av hur människor är, hur män behandlar äldre kvinnor och hur polisen kan agera.
Den är överraskande och tar en del oväntade spår – och faktiskt finns det en liten fråga i slutet som vi inte får bestämt svar på utan måste fundera på själva. Det är bra. Är allt planerat från början – eller är det ren slump?