• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Oscarsteatern

Ladykillers på Oscarsteatern – rolig och varm föreställning som bärs av skådespelarnas komiska talang

17 september, 2015 by Rosemari Södergren

lady_MB-3217

Ladykillers
Översättning Edward af Sillén
Reg Emma Bucht
Premiär på Oscarsteatern 16 september 2015

Ladykillers på Oscarsteatern är en rolig och lättsam komedi som fungerar mycket bra, tack vare att varenda en av skådespelarna är perfekt i sin roll. Huvudrollen som den gamla, lätt förvirrade damen Mrs Wilberforce gör Suzanne Reuter. Hon får applåder direkt när hon stapplar in på scen, sminkad och till ett kvinna i åttioårsåldern, med sned rygg och vitt hår. Hon äger scenen som Mrs Wilberforce och visar än en gång att hon är en av våra skickligaste svenska komiker.

Föreställningen är helt beroende av att skådespelarna är bra. Det är den typ av kategori där karaktärerna är något överdrivna, vilket kräver sin skådespelare. Det måste vara rätt tajming mellan karaktärerna och de får inte spela över, då blir det lätt löjeväckande. Gänget Suzanne Reuter, Johan Rheborg, Jonas Karlsson, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson klarar utmaningen galant. Det är väl någon enstaka gång som tajming inte är helt rätt och något blir överdrivet, men det gör inget för helheten. Var och en måste vara direkt handplockad för sin roll, de passar alla så perfekt för sina olika karaktärer. Johan Rheborg som den väldigt snälla majoren som gärna går i klänning, Shebly Niavarani som den mer hårdhudade gangstens (åtminstone på ytan), Leif Andrée som den inte särskilt smarte Mr Lawson, Jonas Karlsson som den vältalande professor Marcus som gör allt med stil också när det går åt skogen och Jacob Nordenson som den fyrkantige polismannen.

lady-2421Ladykillers är ursprungligen en brittisk film från 1955 med Alec Guiness och Peter Sellers i huvudrollerna. Den blev sen omgjord i ny filmversion 2004 av Ethan och Joel Coen med Tom Hanks i rollen som professor Marcus och handlingen förlades till den amerikanska södern. Teaterversionen kom först 2011 och hade premiär på Liverpool Playhouse Theatre.

I regi av Emma Bucht är det en varm skrattfest där en äldre dam får vara något av föreställningens hjälte. Handlingen kretsar kring Mrs Wilberforce som bor ensam i London och vill hyra ut ett rum och får en professor Marcus som hyresgäst. I själva verket är professorn ledare för ett gäng bankrånare som planerar ett rån mot en värdetransport. Det blir förvecklingar och inget går som man väntar sig.

Den är helt enkelt jätterolig men bygger helt på att skådespelarna är så bra. Spelet bygger på en slags överdriven spelstil där alla karaktärer är lätta att skratta åt.

Jag skrattade gott och gick hem med lätta steg, även om föreställningen inte tar itu med de stora existentiella frågorna eller lär mig så mycket nytt om att vara människa och inte direkt är någon trovärdig historia. Fast på sätt och vis säger den ändå en del av hur människor är, hur män behandlar äldre kvinnor och hur polisen kan agera.

Den är överraskande och tar en del oväntade spår – och faktiskt finns det en liten fråga i slutet som vi inte får bestämt svar på utan måste fundera på själva. Det är bra. Är allt planerat från början – eller är det ren slump?

 

lady-2641

lady_MB-2898

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Ladykillers, Oscarsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

”Kom igen Charlie!” får mig att studsa hem med lätta steg – fylld av bubblande skratt

19 september, 2014 by Rosemari Södergren

komigencharlie

Kom igen Charlie!
Av Larry Shue
Regi Peter Dalle
Oscarsteatern, Stockholm
Premiär 18 september 2014

”Kom igen Charlie!” på Oscarsteatern är en charmig lättsam komedi som gör att jag promenerar hem med glada steg.

Charlie är en deprimerad man som inte vill prata med främlingar och helst inte prata med någon. Han är sjukligt blyg och saknar total tilltro till sig själv. Hans fru ligger på sjukhus men hon vill inte ha honom där, hon flirtar hellre med andra män. Charlies vän, den brittiske militären Froggy, tar mer eller mindre mot Charlies vilja honom på en minisemester på tre dagar till ett pensionat på den amerikanska landsbygden i Georgia.

För att Charlie ska slippa prata med pensionatets ägarinna och övriga gäster ljuger Froggy ihop en historia om att Charlie är en utlänning som inte kan engelska. Pensionatsägarinnan Betty blir stormförtjust, hon har aldrig träffat någon utlänning tidigare och hon gör allt för att han ska trivas. Lika förtjusta i Charlie blir flera andra av pensionatets gäster och snart har han blivit en älskad figur.

Allt är dock inte rosenrött. Där finns en präst som smider mörka planer på att ta över pensionatet tillsammans med sina vänner i Ku Klux Klan. Eftersom alla tror att Charlie inte förstår var de säger får han reda på de lömska planer som smids fast hur ska han kunna hindra dem utan att avslöja att han inte är utlänning?

”Kom igen Charlie!” är inte den mest realistiska pjäsen som satts upp och den bygger på att skådespelarna ska spela en aning överdrivet. Med en sådan uppsättning av skickliga skådespelaren är det en stort nöje att sitta i publiken. Robert Gustafsson spelar med hela kroppen, med gester, med kroppshållning, med miner och samspelet mellan honom och Martin Eliasson som spelar den svagt begåvade unge mannen Ellard är väl tajmat och utstrålar barns lekfullhet. Martin Eliasson är ett namn att lägga märke till bland svenska komiker.

Claes Månsson som Froggy och Suzanne Reuter som pensionatsägarinnan är två erfarna skådespelare inom komedins fält – och de är som jag väntat mig säkra i tajming och klarar spelstilen utan att det blir buskis. Att spela den här typen av komedi kräver mycket av skådespelare, de måste kunna spela ut och överdriva och vara tydliga, men samtidigt får de inte gå över den gränsen som gör att det blir buskis.

Magnus Roosmann som redneck-galningen och Ku KLux Klan-medlemmen Owen är helt rätt. Magnus Roosmann får mig att vrida mig av skratt och samtidigt känner jag mig sorgsen, för bakom den tuffa attityden finns en osäker liten pojke – och det får Magnus Roosmann fram.

”Kom igen Charlie!” skrevs i mitten av 1980-talet av den amerikanske dramatikern Larry Shue. Den hade premiär den 1 november 1984 i New York City där det spelades under namnet ”The Foreigner” 700 gånger. I Sverige har den satts upp flera gånger runt om i landet och under olika namn. Peter Dalle, som regisserat denna uppsättning, regisserade en uppsättning på Boulevardteatern 1988 som blev en stor publiksuccé. Publiksuccé lär den bli den här gången också.

Visst är det en lättsam komedi till formatet men den berättar något viktigt om hur en främling kan få igång viktiga processer som läker brustna relationer genom att människor engagerar sig för någon, som de samlas kring att ta hand om utlänningen Charlie. På ett varmt sätt visar den också på hur löjliga människor kan vara ibland i sin välvillighet, som att pensionatsägaren skrika istället för att tala med Charlie, för hon tror att han ska förstå bättre om hon talar på hög volym.

”Kom igen Charlie!” får mig att studsa hem med lätta steg – fylld av bubblande skratt. Glad över att ha fått skratta och med känslan av lite hopp om att främlingsfientlighetens fula bubbla kan spricka.

komigencharlie2

komigencharlie3

komigencharlie4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Claes Månsson, Kom igen Charlie, Komedi, Magnus Roosmann, Oscarsteatern, Peter Dalle, Robert Gustafsson, Suzanne Reuter

Galenskaparnas och After Shaves 30-årsfest en självklar succé i Stockholm

12 september, 2013 by Rosemari Södergren

galenskaparna_husvagn

30-årsfesten
Galenskaparna och After Shave
Stockholmspremiär på Oscarsteatern 11 september 2013

I mer än trettio år har göteborgsgängen Galenskaparna och After Shave lockat svenska folket till skratt. Flera av deras sånger, som ”Man ska ha husvagn”, har blivit klassiker och vem älskar inte Roy och Roger som har en mack ihop?

30-årsfesten består av trettio nummer, ett för varje år från 1982 till och med 2011. Är det inte lite fusk att klippa ut den ”göttaste” biten från varje år? Liksom att garantera skrattfest? Nej det är inte fusk – det är imponerande att detta genomförs. Numren framförs enligt originalmanus och i originalkläder med originalscenografi och originalrekvisita, så långt det var möjligt. Vilket jobb det måste ha inneburit att plocka fram allt och sätta ihop.

30-arsfesten_14I Göteborg sålde fyllde den salongen i två säsonger och nu har den anlänt till Stockholm. Premiärpubliken skrattade gott och sjöng och klappade med i de klassiska, älskade sångerna. Vem kan motstå ”Det ska va gött att leva, annars kan de kvitta” och ”Pappa jag vill ha en synt”.

Helheten av de trettio bitarna är snyggt sammanfogade också, med bra kombination av skrattnummer och glada sånger och mer eftertänksamma, stillsamma funderingar. Dikten ”Tiden” som Claes Eriksson framförde är helt genialisk.

Premiärpubliken reste sig direkt för stående ovationer och ja, 30-årsfesten är en fantastisk föreställning som värmer i kommande höstmörkret, en succé helt enkelt för ett humorgäng med stort hjärta.

Tyvärr är Kerstin Granlund inte med på scen längre, hon har beslutat sig för att hon inte vill vara med på scen längre. Hon hyllas i föreställning med en kortfilm, ihopklippt av en del av hennes underbara framföranden. Visst saknar jag henne, hon är ju så infernaliskt skickligt rolig – men de fem männen bjuder på något av det roligaste jag sett på länge.

Om jag ska ha något kritiskt att säga är det att jag sqknar några av deras skarpare nummer med mer politisk udd. Men ok, jag fick skratta gott i tre och en halv timme – och det räcker långt.

farbrorfrej

galenskaparna

royochroger

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Galenskaparna, humor, Oscarsteatern, Scen

La Cage Aux Folles – magiskt och glamoröst med Loa Falkman som briljerar som Zaza

14 september, 2012 by Rosemari Södergren

La Cage Aux Folles
En musikal av Harvey Fierstein efter Jean Poirets pjäs med samma titel med musiken av Jerry Herman.
Regi Peter Dalle
Oscarsteatern
Premiär 13 september 2012

Loa Falkman briljerar i rollen som dragshowartisten Albin/Zaza i ”La Cage Aux Folles” som hade premiär för en smokingklädd, glittrande publik som engagerade sig och klappade med i takten redan från start. Det blev stående ovationer och många sjöng med i ”Vår bästa tid är nu”.

Musikalen ”La Cage Aux Folles” är lätt att tycka om. Det är en varm berättelse, med en fin sensmoral att det är mycket imponerande bra dans, fina sånger, snygg scenografi och glittrande glamorösa kläder. När den kom, 1983, orsakade den dock en del debatt. Handlingen utspelar vid den franska Rivieran och kretsar kring ett medelålders bögpar där den ene av dem, George, hade ett tillfälligt heterosexuellt förhållande i sin ungdom vilket gav sonen Jean-Michel som växt upp hos bögparet. Jean-Michels pappa, Georges, är traditionellt manlig medan Albin/Zaza är feminin. Sonen har vuxit upp hos dem och nu har han träffat en flicka och vill gifta sig.

Problemet är inte bara att föräldrarna gärna hade sett att han varit homosexuell som de själva utan det stora problemet är flickans föräldrar. Den eventuellt blivande svärfadern är politiker i ett parti som står för gammeldags värden kring kärnfamiljen. Att hans dotter skulle gifta sig med en son till ett bögpar är totalt otänkbart.

När musikalen hade urpremiär i USA hösten 1983 var den amerikanska gayrörelsen splittrad i sina åsikter om musikalen. Några ansåg den förljugen och tillrättalagd, medan andra tyckte att musikalen betytt mer för de homosexuellas plats i samhället än massdemonstrationer och frigörelseparader.

Berättelsen i regi av Peter Dalle har fått en bra blandning av burlesk komedi, framför allt är det rollen som betjänten Jacob, spelad av Per Andersson, som står för det farsartade komiska där han åker rullskridskor på scen och byter till den ena lustiga kvinnodräkten efter den andra.

George och Albin/Zaza, bögparet som är berättelsen centrum, spelas så bra av Sven Nordin och Loa Falkman. Norrmannen Sven Nordin som den manliga mannen och Loa Falkman som är oerhört feminin i sina rörelsemönster och gör succé som dragshowartist. Loa Falkman är enastående, han skapar magi på scen. Jag vet att musikalen blev en stor framgång då den sattes upp på Malmö stadsteater 1985 med Jan Malmsjö i huvudrollen som dragshowartisten Albin/Zaza. Jag har inte sett den uppsättningen, men jag tror att Loa Falkman är i samma suveräna klass med sin tolkning av rollen som Albin/Zasa.

Det är en rolig föreställning och snygg, med skicklig skådespelare som behärskar timing i dialoger, vilket ju är superviktigt i komedier. Men föreställningen har också mer värden än rent underhållande, den skildrar människor lite på gott och ont, karaktärerna har djup, ingen är bara rakt av ond eller god. Även om politikern Edouard Dindon (spelas av Ulf Eklund) är äckligt falsk har han också små drag av något bra inom sig, han går att begripa. Också de personer som står på den ”goda sidan” har negativa drag, precis som människor är. Så även om ”La Cage Aux Folles” är en underhållande lättsam komedi har den ett värdefullt djup och mervärde.

Roller:
Albin/Zaza – Loa Falkman
Georges – Sven Nordin
Butlern Jacob – Per Andersson
Jacqueline – Suzanne Reuter
Jean-Michel – Joan Alderman
Anne – Maya Rung
Edouard Dindon – Ulf Eklund
Marie Dindon – Susanne Barklund
Francois, Inspicient på nattklubben – Stefan Clarin
Monsiuer Renaud, kaféägare – Erik Gullbransson
Madame Renaud, kaféägare – Lisa Stadell

Läs även andra bloggares åsikter om Oscarsteatern, Loa Falkman, La Cage Aux Folles, scenkonst, musikal, recension teaterkritik

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: La Cage aux Folles, Loa Falkman, Musikal, Oscarsteatern, Scenkonst

Peter Dalle regisserar La Cage Aux Folles på Oscarsteatern med Loa Falkman som Zaza

2 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Loa Falkman i rollen som den feminina bögen Zaza och den norske skådespelaren Sven Nordin som hans man Georges – så blir det när Oscarsteatern sätter upp musikalen La Cage Aux Folles. Peter Dalle regisserar och gör därmed debut som musikalregissör.

– Jag gillar egentligen inte musikaler särskilt mycket, berättade Peter Dalle på en pressträff på Oscarsteatern.

– Den här musikalen är en av de som jag gillar, för de är inte bara komedi utan också ett drama, sade Peter Dalle.

– Och en musikal med mycket bra musik, fyllde Loa Falkman i.

Handlingen utspelar sig i Saint Tropez och handlar om ett homosexuellt par, Zaza och Georges. Zaza som arbetar som dragqueen och är en diva både på scen och privat. Hans man Georges är däremot symbolen av lugn manlighet. Georges hade ett heterosexuellt anfall när han var ung och fick då sonen Jean-Michel som vuxit upp hos Georges och Zaza. Jean-Michel har en flickvän vars föräldrar är värdekonservativa och emot allt möjligt, exempelvis homosexualitet. Flickvännens föräldrar är politiskt engagerade och en skandal gör att de behöver lite bra positiv reklam och bestämmer då att det är dags för dottern att gifta sig. Och då måste de ju hälsa på dotterns blivande svärföräldrar.

Jean-Michel försöker få sin mamma att ställa upp och komma dit och låtsas vara gift med Georges, vilket inte lyckas. Då återstår ingen annat än att Zaza får spela mamma och kvinna.

Förvecklingar och lögner som föder fler krångliga situationer.

Dessutom finns några roliga sidokaraktärer, som Zazas och Georges betjänt som spelar Peter Andersson.
– Han är en figur som egentligen drömmer om att stå på scen, men är rätt dålig på scen. Som jag har det i verkliga livet, sade Peter Andersson och drog skratt.

Peter Dalle har valt att placera handlingen till 1980-talet. Acceptansen av homosexuella var nog lägre än idag.

Loa Falkman är ju inte direkt en skådespelare som utstrålar dragqueen och feminism.
– Det är just därför det kan bli spännande och bra, sade Loa Falkman när vi frågade om det.

Suzanne Reuter är också med i rollistan. Hon spelar Jacqueline som är pensionerad artist och nu driver en restaurang där sällskapet hamnar.

Upplagt för såväl humor som bra musik och roliga tankeväckande förvecklingar på Oscarsteatern i höst alltså.
Premiären är den 13 september 2012.

PS: Ja pjäsen har bearbetats till film vid flera tillfällen: The Birdcage med Robin Willians och Nathan Lane i rollerna som Georges och Albin. 1978 kom den första filmatiseringen, en fransk-italiensk film som blev en stor succé i bland annat USA. Komedin La Cage aux Folles hade urpremiär i Patis 1973.

Läs även andra bloggares åsikter om La Cage aux Folles, Oscarsteatern, musikal

Relaterat: DN och SVD.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: La Cage aux Folles, Musikal, Oscarsteatern

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Dogborn

Dogborn Betyg 4 Svensk biopremiär 10 … Läs mer om Filmrecension: Dogborn

Filmrecension: Aftersun

Aftersun Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Aftersun

Filmrecension: Godland – imponerande och berikande för själen

Godland Betyg 4 Svensk biopremiär 10 … Läs mer om Filmrecension: Godland – imponerande och berikande för själen

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in