• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: A House Of Dynamite – årets största besvikelse

10 oktober, 2025 by Elis Holmström

A House Of Dynamite
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Kathryn Bigelow

Det har passerat otroliga åtta år sedan Kathryn Bigelow stod som regissör för en långfilm, då med Detroit, en bra men långtifrån överväldigande film. Framförallt med tanke på hennes två tidigare filmer, däribland den nervpirrande Zero Dark Thirty och den mästerliga The Hurt Locker.

Det stora tidsgapet kunde – och borde, ha resulterat i en laddad, inspirerad och energisk återkomst som påminner filmvärlden om det faktum att Bigelow är en av vår tids bästa spänningsskapare. Men istället för nyfunnen passion blir återkomsten istället ringrostig åldrad och ett smärre platt fall som måste räknas som ett av årets mest bistra besvikelser.

Bigelow har inte direkt dragit sig för att behandla modern historia och ytterst omdebatterade händelser. Irak-kriget, jakten på Usama bin Laden och upproret i Detroit 1967, en händelse som kantas av extremism och rasfördomar. Därför är det förvånansvärt – för att inte säga chockerande, att Bigelow med A House Of Dynamite väljer en helt apolitisk hållning. Ett beslut som känns än mer bisarrt då filmens ämnen – modern krigsföring, vedergällning och det militära industrikomplexet, inte direkt är ting som är skilda från politik och ideologi. Redan i det beslutet märks en feghet vad gäller berättelsens vidd och djup. Bigelow har alltid haft ett hårdfört handlag som märks av genom samarbetet med fotografen Barry Ackroyd. Precis som i dennes samarbeten med Paul Greengrass är det ett närgånget, handhållet och ständigt mobilt foto som med dova färger och kylig scenografi förmedlar en klaustrofobi.

Detta råa utseende tillsammans med filmens inledande intensiva krislägen, brutala beslut och en konstanta panik, får det hela att likna en förlorad släkting till Greengrass United 93. Men den här intensiteten visar sig bara vara flyktig, vad som till en början lovar gott förvandlas snart till tröttsam repetition. Det krisscenario som filmen målar upp må vara det mest världsomvälvande och apokalyptiska Bigelow behandlat på årtionden, men hotet om nukleär domedag blir aldrig mer än en kliché. Istället är hotbilden och den – faktiskt, tickande klockan bara ett artificiellt sätt att intala publiken om de ohyggliga insatserna, men propositionen om ve och fasa blir ihålig då filmen misslyckas med att koppla ett järngrepp om tittaren. Bigelows färdigheter i personregi har varierat under åren, emotion och karaktärernas närhet till publiken har varierat även i hennes bästa filmer, men då allt kommer till kritan har Bigelow lyckats att i alla fall skapa övertygande scenarion som får hennes karaktärer att kännas mänskliga under den kyliga militära träningen och orubbliga disciplinen.

Denna gång görs inte ens detta försök, istället får vi en hop fullkomligt själlösa och ointressanta figurer som endast tycks kunna rabbla protokoll och militära förordningar. Till slut blir mängden kodord och förkortningar närmast komisk, snart verkar detta bara vara ett kamouflage för att dölja bristen på något som helst narrativt värde. Att Bigelow till och med tvingas använda klumpiga och invasiva textrubriker för att förklara geografin samt terminologin understryker enbart hur innehållslös filmen faktiskt är. Berättarstrukturen, med tre distinkta delar som alla berör samma händelseförlopp, är endast fungerande i en situation då narrativet är intressant och tål att analyseras från olika vinklar. Eftersom A House Of Dynamite är antitesen till begrepp somå mångfacetterad och djuplodande blir dessa ständiga återbesök hopplöst tråkiga och ointressanta.

De få avslöjanden som levereras är lika förvånande som brist på dagsljus under vintermånaderna. Fallet i kvalitet kan dock tillskrivas en individ, nämligen manusförfattaren Noah Oppenheim som tagit över efter Mark Boal – som skrev samtliga av Bigelows projekt från och med The Hurt Locker. Oppenheims tidigare arbeten som författare får till och med Fantomen att bli mörkrädd, detta med rena skräckexempel som The Maze Runner och Allegiant. Detta förklarar varför A House Of Dynamite känns som en vandrade klyscha som försöker iscensätta de sämsta delarna av tv-serien 24 med Keifer Sutherland.

Avslutningsvis kan man inget annat än chockeras av filmens användande av sin ensemble. Fantastiska skådespelare som Jared Harris och Idris Elba tilldelas rena bagateller, Greta Lee och Kaitlyn Dever figurerar endast i roller som kan kategoriseras som menlösa camoes. Däremot tvingas vi spendera tid med en Rebecca Ferguson som bjuder på den minst trovärdiga amerikanska accenten sedan Alicia Vikander i praktfiaskot Jason Bourne från 2016. Dock behöver inte Ferguson känna sig alltför illa till mods, detta då hon figurerar i en film där Gabriel Basso ger prov på en av årets mest erbarmliga och patetiska instanser. Efter att Basso har gestaltat J.D Vance i Hillbilly Elegy är det närmast historiskt att nu lyckas göra en – nästan, lika patetisk karaktär.

A House Of Dynamite är tveklöst 2025 års största besvikelse, att detta är Kathryn Bigelows återkomst får mig att be om att väntetiden till nästa film inte tangerar nästan tio år. Det vore helt enkelt för smärtsamt för en så pass talangfull regissör att låta detta vara det som står högst på filmografin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netfli

Filmrecension: Tron: Ares – besynnerlig, udda

9 oktober, 2025 by Elis Holmström

Tron: Ares
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2025
Regi:Joachim Rønning

Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig för att inte säga udda. Originalet från 1982 är en charmig men aningen – särskilt idag, fånig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dråpliga till det rent migränframkallande. Uppföljaren, som skulle dröja nästan trettio år, anlände i en tid då digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den värld som originalregissören och skaparen Steven Lisberger drömt om äntligen fullföljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog över som regissör för uppföljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den slående scenografin, där simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var oförglömliga. Men bortom den enastående ytan återfanns en horribel film, själsligt död och med ett helt frånvarande narrativt engagemang. Legacy står sig som definitionen av skönhet utan hjärna, det är än idag en av de mest döda och iskalla storfilmer jag sett.

Därmed fanns det ingen större anledning att sätta sitt hopp till att en tredje film skulle vara något annat än ett sista desperat försök att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet överraskningar visar sig inte vara en död företeelse år 2025, istället är Tron: Ares årets – kanske, mest positiva och överraskande storfilm. Förvåningen blir bara än större då vi ser till vilka som står bakom och framför kameran. Norska Joachim Rønning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds bästa barn med sina engelskspråkiga produktioner. Från den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den nästintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karriären på andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har också fått Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hopplösa och pretentiösa metodskådespel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka döda gnagare till motspelare, och inför Tron Ares vägrat att bli kallad för sitt korrekta namn under inspelningen.

Men från detta underläge lyckas Tron Ares och Joachim Rønning äntligen leda filmserien till precis rätt plats. Där Lisberger hade rätt hållning och entusiasm men saknade de tekniska möjligheterna att blända, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men oförmåga att injicera mänsklighet eller värme lyckas Rønning äntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm för materialet.

För även om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin föregångare är det fortfarande en film som är genuint slående att se på. Nästan per automatik är kontrasterna mellan totalt mörker och det selektiva ljuset fascinerande, men då mycket av actionscenerna nu flyttats till vår egen värld tillkommer något som varit svårt att övertyga om i filmseriens digitala dimension kallat ’’the grid’’. Tron har fortfarande en unik estetik vad gäller design som är omöjlig att ta inspiration ifrån utan att bli ett tröttsamt plagiat. Men denna gång ackompanjeras äntligen det vackra – för att inte säga häftiga, utseendet av faktiskt substans, om än ytterst tanig. Här finns en löjligt simpel men fungerade berättelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gränsen mellan maskin och människa, möjlighet för syntetiska ting att förstå livet samt tron att teknikens oerhörda potens kan kompensera för emotionella ärr.

Inget av detta är vidare inspirerat eller nyskapande för genren men det leder till en stomme som gör att filmen inte bara blir lösryckta sekvenser dränkta i visuell flärd. Rønning har också växt vad gäller konsten att regissera action, här finns en av årets mest upphetsande och spektakulära jakter som med den suggestiva musiken från rockbandet Nine Inch Nails tål att ses om och om igen. Där Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares få publiken på fötter genom sina explosiva actionscener som ständigt tar underhållningsvärdet till maxgränsen med ett högt tempo.

Men där Rønning lyckats med uppgiften att blända med visuella fyrverkeri och bjuda på pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltför många underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela skådespelaryrket vilar på hans axlar och bjuder på en roll som pendlar mellan fånigt högtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee känns obekväm och hennes naturliga karisma kvävs av klumpig dialog där hon verkar tvingats läsa högt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Hästens, detta då det är en av de sömnigaste insatserna som skådats på film. Även om ingen av tidigare filmer har velat gräva särskilt djupt vad gäller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och människan har underliggande tematik ändå funnits i faran gällande jättebolag som inte bara styr marknader utan hela samhällen. Även här finns frön till att diskutera dessa problem på ett snyggt och inte alltför uppenbart sätt, men Rønning värjer sig från allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, färg och ljus, det må vara ytligt men det är svårt att förneka att Tron Ares är förvånansvärt underhållande, skamlöst påkostad och den absolut bästa filmen i serien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Trevlig tribut med stark spännvidd gör originalen rättvisa – En hyllning till Peter LeMarc på Lorensbergsteatern

9 oktober, 2025 by Mats Hallberg

5/10 2025

Lorensbergsteatern i Göteborg

Mannen bakom detta projekt vars utsålda turnéavslutning ägde rum på Lorensbergsteatern heter Johan Frendberg. Kände inte till honom. Min ansökan att få vara med när turnén som genomförts före och efter sommaren gick i mål, på ett fullsatt Lorensbergsteatern med entusiastisk publik i medelåldern och uppåt, var således en total chansning. I fjol genomfördes också utsålda konserter.

Frendberg är tydligen lärare och diversearbete i kultursektorn, underhållit publik i närmare trettio år. Till vardags jobbar artisten från Trollhättan på Rytmus, har en bakgrund som skådespelare och inte minst lärare på ett musikproduktionsprogram och gjort massvis med krogspelningar. Utbildad på Musikhögskolan har han gått i sin pappas fotspår som trubadur. Under pandemin släpptes skiva till vilken Peter LeMarc skrev en låt förutom att vara bollplank. Efter ett program med visor av Cornelis på Hebeteatern i Trollhättan uppstod idén att göra ett hyllningsprogram med sin idols musik. Dennes välsignelse fick han vilket bekräftas i den videohälsning som introducerar ”Ett av dom sätt”.

(Beklagar oskärpan som främst beror på att bilderna tagits på långt avstånd)

Ett kompetent band med medlemmar från Trollhättan och Lidköping formades efter att en första konsert i intimt format genomförts. Några av dem känns igen från showorkestrar. Arren står kapellmästaren Mathias Kihlberg som förutom keyboard spelar tvärflöjt och möjligen percussion. Klaviatur spelas också av Fredrik Åkerblom medan rytmsektionen består av trumslagare Martin Restin tillsammans med Jan Brodin på elbas. Gitarristen Per Orvang känner jag till genom insomnade fina jazzkvintetten Intone. Blås har en framträdande roll i tribut-konserten, vilket ger arren en fräsch dimensionen. Vikarierande trumpetaren Hans Wiklund flankeras av Sixten Hay på trombon och Per Laang på tenorsax.

Blev en omfattande repertoar över två set inklusive en handfull anekdoter. För någon som hävdar att han fortfarande väntar på genombrottet har initiativet var en lyckträff eftersom folk är beredda att betala ett ansenligt belopp för att komma så nära det går en skygg artist som pop-pensionerat sig. Efter Frendbergs första toner och ackord på sin akustiska gitarr infann sig viss tveksamhet Efteråt tillstås att det inte alls var pjåkigt, sträcker mig till att hävda att det var riktigt bra gjort. Man kan förutsätta att hjälten studerats noga. Frendbergs stämma och varierade tonfall imiterar ofta LeMarc, sedan länge bosatt i Bagarmossen.

Vad beträffar ljudet finns anledning att klaga en del över bristfällig balans. Blås- och rytmsektion dominerar genomgående på bekostnad av klaviaturspelare och duktig gitarrist. Det bästa med upplägget är hur väl det speglar ett mångfasetterat låtskrivande. Från klämmiga euforiska dängor som inleder och avslutar (förvisso hörs i extranumret en vackert stegrande vaggvisa) till innerliga klassiker som Drivved, Jag ska gå hel ur det här och Du och jag mot världen. Frendberg tar inte upp de fysiska kriser Le Marc gått igenom som anhörig och själv drabbad, något säkert många i publiken läst om.

Någon enstaka gång kan det bli alltför bredbent, stompig anstrykning á la E Street Band och för mycket manér från frontande sångare. Överlag uppskattas hur respektfyllt man sätter sin stämpel på det omtyckta materialet där en och annan raritet verkar ha slunkit slunkit med. Dock inga låtar före 1987 (om jag har tillräcklig överblick), vilket är synd. Att jämntjockt sound genomgående undvikits hedrar dem. Vid ungefär tre tillfällen träder Orvang fram och levererar lysande innerliga solon på slide. Och ett par gånger förvandlas stämningen i och med att flöjt eller någon slinga präglar melodier. Blåssektionen är även den flexibel både i hur de färgar kollektivt och var för sig samt i hur de rör sig på scen. Trombonisten fick nog mest utrymme vilket förvaltades ypperligt. Frendberg går ner från scen ibland, ser till att det blir allsång på slutet och publiken klappar gärna i takt, ibland på uppmaning. Vi kan föreställa oss att kompositören håller sin vakande blick över tillställningen, eftersom hans nuna syns i fonden.

Vill passa på att i korthet redovisa mitt förhållande till Peter Le Marc som jag haft som fb-vän under dennes riktiga namn. Emellanåt ligger det honom i fatet en smula att han musikaliskt blivit för inställsam, för mjäkig till och från under 90-talet. Fast sentimentala anstrykningen attraherar breda lager. Han har fått ur sig osedvanligt många högklassiga låtar som etsat sig fast, vilket gör att jag överser med medhårsstrykande ackordföljder. Och första halvan av 80-talet var han vilt otyglad, blottade sin smärta så att man föll pladask.

Trots att texterna fokuserar i betydligt högra grad på kärlek och existentiella ämnen än samtidens brännande frågor känns de naturligt att relatera till dem. Tycker om underliggande psykologin i många textrader och hyllningen sägs inte oväntat gå i kärlekens tecken. Har hört honom live tre gånger, varav två av konserterna skedde genombrottsåret 1987. Den första genomsyrades av desperation, gick av stapeln på Dojan med bland andra Torbjörn Hedberg. Vi var kanske 40-50 personer som såg en nästan lika intensiv show som den legendariska i Måndagsbörsen. På hösten kom han i triumf till Kåren i Göteborg efter att hans vita vinyl gjort succé och sedermera tilldelades en Grammis.

Av hans katalog har jag tre fullängdare på vinyl plus maxisingel och ett par singlar. på cd finns ytterligare ett par album inklusive samling. Införskaffade från lokala biblioteket utgallrat ex av foto-coffee table boken Det som håller oss vid liv. Ska tilläggas att han skrivit förträffliga låtar åt andra, producerat och att hans producent huvudsakliga basist varit Tony Thorén (Eldkvarns basist som också gett ut böcker varav en av titlarna recenserats här av mig). Av de uppemot tjugo albumen inklusive liveplattor har frenesin i Efter tusen timmar varit en favorit.

Låt mig avslutningsvis lista några höjdpunkter. Väljer att lyfta fram Början på en lång historia, Du och jag mot världen, Vänta dig mirakel, Drivved, det tyngre beatet i Nio broars väg, den oemotståndliga hitten Little Willie John samt akustiska introt i Tootoolah. Per Orvangs solon förgyllde också som framgått anrättningen. Tippar att folk var nöjda, att konserten av en duktig konstellation motsvarade deras förväntningar.

Låtlista: Senast jag såg änglarna, Lycklig idiot, Början på en lång historia, Ett Troget hjärta, En vrå av världen, Det finns inget bättre, Ett av dom sätt, Evelina, (Jag ska) gå hel ur det här, Vänta dig mirakel, Ring i dina klockor – PAUS – Du och jag mot världen, Tess, Tootoolah, Nio broars väg, Drivved, Så gott att må gott igen, Ända till september, Tidvatten, Sången dom spelar när filmen är slut, Little Willie John, Vaggsång kl4 (extranummer)

Arkiverad under: Musik, Recension

Fyndig teatral lek stöpt i musikalens form – Romeo och Julia på Folkteatern

8 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman (nyöversättning)

Regi: Frida Röhl

Scenografi & kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Koreografiskt öga: Cecilia Milocco

Ljusdesign: Carina Backman

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg

Musik: Joel Igor Hammad Magnusson

Musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson och Ellen Olaison

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper (praktikant), Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Jonas Sjöqvist, Wahid Setihesh och Shada Sulhav plus fem statister.

Premiär 4/12 2025

Spelas på stora scen hos Folkteatern i Göteborg till och med 11/12

Folkteaterns konstnärlige ledare har uppenbarligen tyckt att det varit frestande att sätta sina dramaturg-klor, i den maffigt tillspetsade kärlekshistoria vi lärt känna i Romeo och Julia, sannolikt den mest skildrade av de fatala intriger genom teaterkonstens historia. Språksnillet Magnus Lindman assisterar i vanlig ordning i bearbetandet av klassikern. Missade på väg ut från salongen att fråga honom hur många procent Shakespeare som bevarats i manus. En fundering än mer aktiverad av upplysningen om att texter från dramatikerns samtid förekommer, så som från Thomas Hobbes, Laura Cereta, Gaspara Stampa, Tullia d´Aragona och Michelangelo. Vidare har mer Shakespeare inkluderats, hämtat från Sonett18, Macbeth, Richard III samt Othello Lyckade mixen av Shakespeare-rim/ monologer, tankegodset och uppdaterad språkbehandling är ett av skälen till varför man ska ta plats på Folkteatern stora läktare i höst. Skådespeleriet, sångerna och scenografin är andra skäl.

Eftersom kärleken är blind, förälskelsen inte tar några praktiska hänsyn uppstår som bekant olösliga konflikter och missförstånd. Två familjer i fejd – Montague och Capulet i 1500-talets Verona – stöter samman när Romeo berusas av Julias oskuldsfulla skönhet. Underrubriken lyder: ”Odödlig kärlek i en dödlig tid”. Läst att regissören tagit fasta på det oförsonliga våldet som en uppmaning till nödvändig förändring. med avseende på hur det ser ut i samhället och i vår omvärld. ”Finns det ord som stoppar våld, skjutningar och mord?”, är en instoppad fråga.

En kvalitet är att Röhl iscensatt utan att explicit röja sin ideologiska hemvist, helt olika analyser kan företas.. Man kan antingen drabbas av tröstlösa oförsonligheten eller distansera sig genom att ta fasta på ironisk utifrånblick. Båda synsätt är lika sanna och mixas av ett estetiskt ytterst kapabelt team. Anslöt mig för egen del oftast till sist nämnda förhållningssätt. I viss mening är tolkningen en drift med originalet och samtidigt en protest mot våldets förödande meningslöshet. Gestalter som dött kan återuppstå, tre biffiga figuranter vandrar kring på scen som en betraktande manskör, instrument trakteras lite på måfå och vad beträffar Julia påminner greppet om Monicas vals.

Uppsättningens förvecklingar pågår under cirka två timmar, ett antal sång- och dansinslag inkorporeras överraskande nog, vilket gör att premiären aldrig riskerar att bli seg. Musikaliska spännvidden från Folkteaterns specielle huskompositör är enorm, från suggestivt house-beat till stillsamt kala pianoackord. Var inte beredd på musikalformen. Att det skulle bli rejäla doser fysisk teater var jag mer inställd på. I egenskap av koreografiskt öga har Cecilia Milocco varit en stor tillgång.

I öppningsscenen sprider ensemblen ut sig via två dörrar på en scen i vitt i två etage, istället för bollhav är en kvadrat fylld av stora säckar likt kuddar placerad i centrum. Sekvensen är stum, som en kommentar till fasansfulla upplösningen försiggår ömhetsbetygelser och dödsrosslingar. Kostymdesignern har som framgår av pressfoton oväntat nog draperat ensemblen i vitt. Effektfullt fylls konturer i också genom användandet av masker. Delarna fogas samman till ett mångtydigt allkonstverk. Utan att allvaret skojas bort har de på och bakom scen förenats i lusten till teaterkonsten. Vi får en högst originell version av Romeo och Julia i denna blandning av klassiskt drama, musikal, fysisk teater, osannolikt kontrasterande ny musik och performance. Giftermål, dråp, landsförvisning och missförstånden med sömnmedel är avgörande inslag, vilka gestaltas som en förevändning att säga saker om vår tid.

Kombination av street smarta-repliker och citaten från Shakespeares tid är hisnande, men de funkar. Två av de mest förekommande modeorden är ”söndercurlad” och ”skogstokig”, kul lek med språkets valörer. Ett tema är kvinnors list kontra männens styrka, även om Sanna Hultman som Laurence fatalt misslyckas i sitt uppsåt. Pjäsen anses handla om ungdomlig impuls, stolthet och en vuxenvärld ur stånd att lyssna och göra gott. Att drifter styr människors beteende blir uppenbart. Passionen är dubbelverkande! Omvandlas till uppgående i total förälskelse för Romeo och hans Julia och på samma gång blir passionen en ostoppbar spiral av destruktivitet, av ond bråd död för vendettan mellan familjerna. Att regissören är förtjust i omtagningar, ifrågasättande av fiktionen och uppbruten kronologi går inte att ta miste på. Det först nämnda greppet exemplifieras med ackuratess av Jonas Sjöqvist, likt en maffialedare som kräver respekt.

Denna recension borde ha skrivits för ett par dagar sedan. Men bättre sent än aldrig. Noterade goda sånginsatser och innovativa rörelser. I högsta grad anmärkningsvärt att Hilda Krepper (praktikant) i den kvinnliga huvudrollen får sällskap av ytterligare två versioner av Julia – Anna Lundström och Shada Sulhav. De ssa två agerar i praktiken lika mycket som väninnor till Krepper. Om denna komplexitet är till gagn eller förfång för publiken kan diskuteras. Återigen påvisas lusten att pröva sig fram. Trions synkade espri tillhör avgjort en av uppsättningens behållningar.

Ett par ur Folkteaterns gamla garde övertygar. Tänker på tidigare omnämnda Jonas Sjöqvist jämte Sanna Hultman. En frilansare som sällan syns i huset är Lisbeth Johansson, vars lakoniskt lunkande amma gör avtryck. Beskådar också några nya ansikten vilka tillägnat sig rutin från jobb i tv-serier och filmer. Queer-inriktade mimskådespelaren Björn Sahlin förkroppsligar Benvolio, Romeos släkting och dennes bästa vän som gärna tar fram sin saxofon. Sist men verkligen inte minst ska ynglingen Odin Romanus prestation framhållas. Hans karisma bottnande i en smart klurighet har tidigare skördat exceptionella framgångar på Stadsteatern. En gänglig naturbegåvning som redan synts i tv och på film och inte heller här gör han någon besviken, tvärtom.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Esoteriskt äventyr med välbekanta musiker rör sig i gränsland – Necessities av Anna Einarsson

3 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Anna Einarsson

Necessities

3

Inspelad på Rixmixningsverket Stockholm 13-14/11 2024

Producent: Anna Einarsson(egen utgivning) Anna Einarsson Music

Releasedatum: 15/9 2025

Sångerskan och kompositören Anna Einarsson har bara varit ett namn för mig, inte någon jag ingående lyssnat på. Skulle ju kunna ha hört henne på en festival kan tyckas eftersom hon nu är aktuell med sin åttonde fullängdare. Inte otänkbart att jag har gjort det, fast det i så fall fallit i glömska. Den genreöverskridande tonsättaren vars uttryck är hennes röst sägs under tre decennier ha skapat en personlig värld med ingredienser från jazz, bunden konstmusik och improvisation. Syntesen förekommer i men kan absolut ses som anmärkningsvärd. Einarsson innehar en doktorsexamen i musik, skrivit flera beställningsverk och gjorde musiken till operan Fotografen vars libretto behandlar kvinnliga pionjärer. Att hon varit mångsidigt kreativ inser man när man läser att Einarsson skapat live-elektronik och skrivit för egna gruppen Anagram, Stenhammarkvartetten, symfoniorkester, kammaropera, kör och barn.

Hon samarbetade på debuten med bland andra Peter Gullin och Trio X. Titeln på nya albumet signalerar att hon brinner för att sprida egentillverkad musik utan att kompromissa. ”Jag komponerar musik av nödvändighet, ett sätt att navigera genom världen – ett sätt att förstå dess kaos och finna ögonblick av stillhet i det.” All text & musik plus arr på Necessities ansvarar Einarsson för, som ju dessutom tagit hand om produktionen. Låtarnas poetiska, ömsom filosofiska texter är skrivna på engelska.

Hon omger sig denna gång med enligt egen utsago några av landets mest lyhörda jazzmusiker. Fyra anmärkningsvärda instrumentalister jag känner väl till. Vilka som avses? Jo, pianisten Stefan Wingefors känd från diverse renommerade smågrupper och Bohuslän Big Band, trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som gett ut ett tvåsiffrigt antal album tillsammans med andra och under eget namn, professorn och tvåfaldige Gyllene Skivan -belönade saxofonisten Joakim Milder som sedan länge är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band sam kontrabasisten Christian Spering, en av de med mest tyngd i branschen på sitt instrument sedan 90-talet. Har recenserat dem var för sig live och på skiva. Pianisten förekommer frekvent i Göteborg på diverse scener, inte minst på våra två populära jazzkrogar.

pressbild Henrik Korpi

Med en både för henne själv och lyssnarna utmanande approach konkurrerar artisten om uppmärksamheten med en mer känd kollega som Lina Nyberg. De befinner sig i liknande flytande regioner, vilka kräver koncentrerade lyssnare som önskar tuggmotstånd. Vokalt sett kan refereras till Norma Winstone och Josefine Cronholm. När tonspråket blir oförutsägbart till svenska exempel som Linda Kallerdahl och Sofia Jernberg. Luftigt sökande inledning attraherar. tenorsaxen banar väg med vindlande formuleringar efter första verserna av Under The Stars. Att musiken är klurigt hal gör den svår att definiera. De ogripbara abstrakta dragen motiverar det grekiska begreppet i min rubrik. Går näppeligen att förneka att exklusiva kompositioner resulterar i smal musik, ett konstaterande mer än en värdering.

I brist på adekvat vokabulär hävdas att det oftast sjungs vertikalt med emfas och anspänning. Hör svävande sträva kompositioner vilka ibland ter sig medryckande och angelägna. Inte sällan uppstår dock distansering. Uppskattar gliporna med stick, till exempel det med Wingefors och soft rytmsektion i Verse Of Hope. Suggestiva slingan ur pianot och saxen som sträcker ut i Take It Slow tillhör också skivans höjdpunkter. Gillar att kvartetten ges generöst med utrymme att färga melodierna, lägga in olika temperament som är fallet i Where Light Takes Hold. Basintro utmärker en dynamisk låt vars ringlande jazzvisa skrudats i folkton. Fäster mig vid krävande, fast kantigt kul rytmik i Onwards. Märker att Tomorrow med sina drygt fyra minuter är det närmaste konventionell ballad man kommer.

Albumet innehållet elva kompositioner, somliga med jazz-stuk medan andra påminner om samtida konstmusik. Alla har inte tillräcklig substans. Möjligen fordras att man lyssnar ihärdigt åtskilliga gånger som Bengt Eriksson i LIRA. Experimentellt anlagda åttonde spår tillhör de stycken som för mig försvinner bort i ett ostrukturerat utforskande, vilket torde vara avsiktligt. Blir uppenbart att det för Einarsson handlat om att förverkliga en vision. Av det skälet saknas ett bollplank, externa öron som åtminstone excutive producent. Produktionens krävande anrättning hade troligtvis tjänat på en sådan funktion. Vill också flika in att lyssning i hörlurar nattetid rekommenderas. Då kommer estetiken bäst till sin rätt. Artistens röstkvalitéer är odiskutabla liksom valet av musiker. Sammantaget efterlyser melodikern i mig en större grad av tillgänglighet.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in