Emilia Pérez
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Jacques Audiard
Det finns goda anledningar att ställa frågan om vem Jacques Audiard egentligen är idag, inte personen utan regissören. Där andra framgångsrika regissörer – som gjort succé på anrika filmfestivaler som Cannes eller Telluride, utvecklas och erbjuder både en och annan filmisk godbit, har Audiard mer eller mindre kört fast. Efter det stora genombrottet med den långsamma, stilfulla och våldsamma En Profet har filmskapandet åkt rakt ned i källaren. Det är nu mer än ett årtionde sedan Audiard gjorde en någotsånär relevant film, då med Rust And Bone med Marion Cotillard i huvudrollen. Efter detta har vi fått smaka på filmer vars behag är detsamma som att förtära pappersmassa. The Sisters Brothers, Dheepen och Paris, 13th District var alla tippade att bli festivalfavoriter men visade sig istället vara absolut ingenting. Därför är det förvånande att Audiard fortfarande attraherar sådant intresse. Precis som Faith Akin och Michel Gondry – båda med sitt ursprung i Europa, har Audiard aldrig lyckats hitta tillbaka till samma kvalitetsnivå som gav honom möjligheten att regissera än större – och i efterhand, totalt irrelevanta projekt.
Och Audiard vänder inte den alarmerande trenden med Emilia Pérez, tvärtom fortsätter en kreativ kris som är både beklämmande, plågsam och outhärdligt tråkig att bevittna. En del regissörer har visuella signum, andra narrativa eller tematiska. Audiard är förälskad i det grymma, svåra och traumatiska, saker som visuell flärd eller minnesvärda karaktärer förekommer alltför sällan.
Denna gång är det återigen dags för misär och katastrofalt psykiskt mående centrerat kring Zoe Saldaña och Karla Sofía Gascón. Båda dessa gör dugliga men långtifrån odödliga rolltolkningar, men det är svårt att göra särskilt mycket då Audiard visar tecken på ren och skär kreativ desperation. Till skillnad mot Rust And Bone finns här ingen oförglömlig sekvens som då Marion Cotillard återförenas med späckhuggaren som berövade henne benen, eller den brutala avrättningen i fängelset i En Profet. Audiard har från början ingen som helst aning om vad han skall ta sig till med det ytterst ointressanta material som är filmens manus. Paniken är uppenbar då detta leder till den värsta sortens gimmick-filmskapande. En rad surrealistiska och opassande inslag kastats in i en berättelse som hade mått bra av återhållsamhet.
Sättet Emilia Pérez kastar sig mellan att vara en musikal, tv-såpa och diskbänksrealism skulle ha varit imponerande om det hade gjorts med någon som helst relevans för filmens faktiska innehåll. Istället blir dessa udda inslag endast provocerande exhibitionism där absurditeten är menad att avleda från det faktum att filmens intellektuella och narrativa värde har flytt fältet sedan länge. Att alla musikaliska nummer är förkastliga vad gäller de faktiska sångerna samt sånginsatserna gör det hela till en pina i klass med att behöva julhandla dagen innan dopparedan. Utöver detta är filmen många gånger om så sockersöt att jag blir fysiskt illamående, en specifik sekvens är så banal att jag för ett kort tag tappar den analytiska förmågan. Och precis som alla Audiards filmer är det ännu en gång alltför långt vad gäller speltiden samt utdraget och menlöst vad gäller den tredje akten.
Emilia Pérez är ett bevis på att Jacques Audiard befinner sig i en artistisk kris, en situation så dålig att endast ett mirakel skulle kunna hjälpa.