Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thailand

Filmrecension: Trans Memoria – en av de mest ärliga dokumentärer jag sett

by

Trans Memoria
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Victoria Verseau

En djup drabbande film som känns som en av de mest ärliga dokumentärer jag sett. Trans Memoria för mig till en värld jag aldrig varit i men samtidigt bubblar de svåra existentiella frågorna under ytan som vi alla möter i vårt liv. Det är denna fantastiska styrka film, och all kultur har, att de både för oss till platser och situationer vi aldrig upplever själva och samtidigt kan vi hitta och känna att det är så mycket vi delar med varandra, alla vi varelser på denna jord.

Filmskaparen Victoria Verseau genomgick en könsbekräftande operation 2012. Tillsammans med sin nära vän Meril gick hon igenom en operation som tog bort hennes manliga könsorgan och gav henne en kvinnas könsorgan. De två stöttade varandra och delade både rädslor och hopp. De bodde på ett hotell i Thailand där många som går igenom samma slags operation bor. Men idag är Meril inte längre i livet – hon valde att avsluta sitt.

Victoria Verseau återvände till hotellet och området där omkring till mammans med två Athena och Aamina, två transkvinnor som är mitt i sina egna transitioner. Staden där hotellet ligger är en ödslig stad med många miljöer som känns mer gråa än de bilder vi oftast får se från Thailand.

Vi får uppleva de tre kvinnornas samtal om deras förhoppningar och deras rädslor, deras tankar om liv och om död. Hotellkorridorerna är ödsliga och kunde vara från många lågprishotell i Sverige också. Hur är det att ta beslut att lämna det kön man fötts med för att genomgå en så stor och svår operation? Väldigt öppet för vi möta deras känslor och upplevelser.

Dokumentären väcker oändligt många tankar och känslor och speciellt frågorna kring liv och död pockar på uppmärksamhet. Meril orkade inte leva och tog sitt liv. Något svar på varför är givetvis omöjligt att få. Victoria söker svar men vi kan möjligtvis ana några olika svar. Victoria Verseau är djupt bedrövad över att hon inte förstod att Meril skulle ta sitt liv. Det är en känsla som många som förlorat något kan känna igen sig i.

Vi får en mycket konkret bild av hur det går till att byta kön från manligt till kvinnligt. Filmen är rak, öppen och ärlig och mycket drabbande men ändå lämnar den många frågor att fundera vidare på, men det är också en styrka. Varför skulle alla svar på livets frågor ges i en dokumentär. Trans Memoria sätter igång många många tankar och känslor och jag är omskakad. Jag tror ingen kan se denna dokumentär och glömma den. Vilken inställning eller kunskap man än har om vad det innebär att leva som trans är filmen en stark ögon-öppnare.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Trans Memoria är en poetisk och djupt personlig film om vänskap, förlust och det ständigt föränderliga jaget.

Jag kan inte annat än hålla med om den beskrivning, Filmen vann dessutom årets Dragon Award Best Nordic Documentary vid Göteborg Film Festival 2025.

Varför får den då inte ännu högre betyg? Det är nog rent personligt: för mig är den allra viktigaste delen av filmen det som tar upp de existentiella frågorna om liv och död och där tycker jag att den sveper lite för mycket på ytan för att få ännu högre betyg. Men betyg 3 är ändå ett bra betyg.

Filmrecension: Min mormors miljoner – en ny oemotståndlig filmstjärna har stigit fram

by

Min mormors miljoner
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi Pat Boonnitipat
I rollerna Pongsatorn Jongwilak, Putthipong Assaratanakul, Sanya Kunakorn, Sarinrat Thomas, Usha Seamkhum
Originaltitel Lahn mah

En ny oemotståndlig världsstjärna har stigit fram: Putthipong Assaratanakul som spelar huvudpersonen M är helt fantastisk. Vi kommer att få se honom i många filmer framöver. Han är så charmig. Tillsammans med Usha Seamkhum som spelar hans mormor Mengju bildar han ett enastående filmpar i denna varma film om sorg, om relationer, om livet och vänskap över generationer.

M är en ung man i Thailand, en kines-thailändare, kallar han sig. Han och hans släkt har kinesiskt ursprung och firar olika kinesiska högtider och traditioner, som kinesiskt nyår till exempel. M hoppade av skolan för att bli live-gamer, det vill säga att han spelar tv-spel med publik online. Det går inte så jättebra. Han tjänar inte de stora pengarna som han drömmer om. En vän till honom som också är hans kusin heter Mui (spelas av Tontawan Tantivejakul). Hon är sjuksköterska men istället för att ta arbete på ett sjukhus sköter hon om sin farfar som är gammal och sjuk. När farfadern dör ärver hon hans hus som hon kan sälja för en stor summa pengar.


Mui inspirerar M. När Ms mormor blir sjuk i svår cancer tar han vara på chansen att flytta in till sin mormor och ta hand om henne, men förhoppningen att han ska få ärva hennes hus. Nu visar det sig att M inte är ensam om att ha den idén, att kämpa för att bli arvtagare. Hans mamma har två bröder som också vill ha en stor del av kakan.

Vi får en inblick i det thailändska samhället både när det gäller lagar för arv och hur behandling med cellgift mot cancer kan gå till. M följer med sin mormor till hennes cellgiftsbehandlingar. Det är dyrt att få den behandlingen, där ser vi en stor skillnad mot svensk sjukvård där alla som blir cancersjuka har rätt till den behandlingen utan kostnad. En stark och berörande bild är när M och hans mormor kommer till sjukhuset för behandlingen. Där vimlar av människor som ska ha behandling och de måste köa. Köandet går till så att var och en som vill en plats i kön ställer sina skor i kön. Så där ringlar sig en lång rad med skor på golvet.

Filmen skildrar människor som de är och även om det är annat land med en annan kultur är i Sverige kan vi nog alla känna igen oss och andra i karaktärernas beteenden. Mormodern har ett jobbigt val att göra: vem ska hon låta ärva hennes hus? Ska det barn som mest förtjänar det få huset eller den som mest behöver det? Vem ömmar hennes hjärta mest för?

Min mormors miljoner är en stark film som känns i hjärtat och som jag hoppas många ser.

Svenska riksdagen borde se denna film och dokumentären Human Forever så politiker kan göra något för att förändra diskrimineringen av äldre som är så utspridd i Sverige.
Att Sverige är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder är väl ett faktum. Då syftar jag på att äldre föraktas på många olika sätt. Jag tänker på en duktig journalistkollega som precis fyllt 40 år och som hade varit vikarie i elva månader på tidningen Expressen och rent ut fick veta av den ansvarige för anställningar att hen var mycket duktig men då Expressen inte nyanställer någon som fyllt 40 år kunde hen inte bli fast anställd. Jag har hört många som haft liknande erfarenhet från andra stora redaktioner i Sverige.
Human Forever är en dokumentär som skildrar hur äldre och dementa behandlas världen över. Den berör delvis samma tema som denna film.
Länk till Human Forever

Filmrecension: Pop Aye – en thailändsk roadmovie om en man och hans elefant

by

Pop Aye
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi: Kirsten Tan, Thailand

Thana är en medelålders arkitekt i Thailand. Han är på väg in i en livskris. Han har varit en hyllad arkitekt men nu ska den byggnad i Bangkok som har varit mest stolt över rivas. Dessutom är hans fru trött på honom och när han hittar en dildo bland hennes saker känner han sig totalt nedvärderad.

I sitt bedrövade tillstånd strövar han runt i stan och där träffar han på Pop Aye, hans barndoms “husdjur”, en elefant som uppträder på en gata i Bangkok. Han köper elefanten och ger sig iväg på en resa tvärs över Thailand för att återföra sin gamla vän till den lilla by där de växte upp.

Grundidén till filmen är fin och rolig med ovanliga bilder på en man och hans elefant som vandrar längs vägen för att återvända till barndomens bygd. Som i alla roadmovies händer det en hel del längs vägen och de två, mannen och elefanten, möter udda personligheter och de råkar ut för två polismän som ska eskortera dem till något slags förvar.

Kirsten Tan filmens regissör har bott i Singapore, Jeonju, Bangkok och New York. Hon berättar i ett pressmaterial om sin bakgrund och hur den påverkat den film hon ville göra:
– Jag har alltid känt mig som en vandrare. Jag vet inte riktigt var ”hemma” är för mig och jag identifierar mig ofta med de som inte passar in. Och filmen handlar i grunden om två missanpassade figurer, en man i sina bästa år och en elefant som kommit på villovägar. Och en längtar till mening och tillhörighet.

Filmen har många fina bilder från Thailand och den har sina poänger men den hade fått ännu högra betyg om filmens skapare inte fuskade med dramaturgin. Där finns scener som bara bygger på klichéer och fördomar om Thailand, scener som mer fungerar som utfyllnad än att de tillför något till berättelsen eller fördjupar beskrivningen av karaktärerna. När slutet kommer känns det som om filmen redan haft ett par avslut redan. Med mer genomarbetad dramaturgi kunde berättelsen blivit ett mästerverk.

Kirsten Tan säger:
– Livet är både sorgligt och vackert och den ena konstanten är tiden. Vi för oss framåt hela tiden, även när vi inte gör någonting. För varje sekund försvinner något, och vi kan inte göra någonting åt det. Tiden är vårt enda vittne, och när bokslutet kommer, ska vi skratta eller gråta?

Hennes citat säger mycket om filmen och de känslor den väcker – och det är bra, mycket bra. Men kunde varit ännu bättre med lite mer bearbetning av materialet.

Filmen fick priset Big screen award i den holländska filmfestivalen i Rotterdam och vann pris i Sundance för bästa manus.

Den senila skalbaggens tröst: En svensk som suttit i thailändskt fängelse berättar

by

Den senila skalbaggens tröst
Författare: Jens Månvinge
Fotograf: Paul Anthony
Förlag: Midro Publishing
Utgiven: 201205
ISBN10: 916370112X
ISBN13: 9789163701122

Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison är mest känd som Bangkok Hilton. Under 1990-talet yste stora löpsedlar om en svensk som gripits som knarkkurir och dömts till döden i Thailand. Den unge mannen, Jens Månvinge, som gripits fick sitt straff lindrat till livstids fängelse. Han berättar nu själv om livet i fängelset i Thailand.

Cellerna i fängelserna är så trånga att många inte ens kan ligga ner när de sover utan måste sova sittande. Maten är vidrig, med maskar i riset. Vakterna är grymma, ohederliga och går omkring med bambukäppar som de slår fångarna med. När jag läser om hur det går till i de thailändska fängelserna får jag lust att kräva att Sverige avbryter sina diplomatiska förbindelser med den nationen. Det är ett hån mot buddismen att Thailand kallar sig buddistiskt. Också människor som begått brott har rätt till något sä när anständig behandling. Dessutom är rättssystemet genomvidrigt, det är precis som i Ryssland helt omöjligt, nästan, att bli frikänd i en rättegång.

Jens Månvinge lurades i en fälla. Han var dumdristig nog att försöka få tag på pengar genom att försöka langa hasch, men mannen som försök honom med knarket lurade honom så han fick en resväska fylld med heroin. Mannen, Shun, som såg till att Jens åkte fast var en knarkkung som hade en överenskommelse med thailändsk polis. Shun försåg polisen med nybörjarlangare med jämna mellanrum, så polisen kunde visa upp resultat och samtidigt fick Shuns egna knarkkurirer hålla på utan att polis ingrep.

Jens Månvinge berättar om tiden i det thailändska fängelset i ”Den senila skalbaggens tröst” som är en fascinerande historia. Han bestämde sig tidigt för att på något sätt kunna fly från fängelset och hittade också en annan fängslad man som ville fly. Gemensamt planerade de flykten från fängelset som ansågs vara omöjligt att fly från. Men för Jens dök det upp privata familjeskäl som gjorde att han själv valde att inte fly – därmed hamnade han i isoleringscell som medhjälpare.

Det borde inte vara tillåtet att ha sådana isoleringsceller. Hur kan de som ansvarar för sådana fängelser överhuvudtaget se sig själv i spegeln?

Jag blir väldigt upprörd när jag läser hur det går till – och inser att mänskligheten har långt kvar innan den kan kallas civiliserad.

Jens Månvinges berättelse hur han överlevde i isoleringscellen där det kryllade av stora råttor och kackerlackor, med iskallt betonggolv, känns i magen när jag läser. Han hittar dock ett sätt att överleva också detta och det är livsfilosofi som vi alla har mycket att lära oss av.

Bokförlaget skriver:
Den senila skalbaggens tröst är en sann historia – skriven i romanform – och Jens Månvinges egen gripande berättelse om sina år i Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison – bättre känt som ”Bangkok Hilton”.

Det är både spännande och gripande, men också allmängiltig genom att det sätt varmed han tog sig igenom den svåra tiden har något att förmedla till oss alla.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Film från dykning och stranden i Koh Tah

by

Koh Tao är den snygga och distanserade dykfavoriten som blivit chartermål och allas älskling. Nu hittar även icke-dykare till ön som är precis lagom stor och vårdar sin egna sköna stämning.


Svenska Dagbladet tipsar om ett resmål i Thailand.

Jo, det ser väldigt lockande ut. Jag är en av de som ännu inte varit i Thailand. Det känns som att det verkligen borde bli dags nu.

Dykning i Koh Tah

Och stranden:

Andra bloggar om: , , , ,