Pop Aye
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi: Kirsten Tan, Thailand
Thana är en medelålders arkitekt i Thailand. Han är på väg in i en livskris. Han har varit en hyllad arkitekt men nu ska den byggnad i Bangkok som har varit mest stolt över rivas. Dessutom är hans fru trött på honom och när han hittar en dildo bland hennes saker känner han sig totalt nedvärderad.
I sitt bedrövade tillstånd strövar han runt i stan och där träffar han på Pop Aye, hans barndoms “husdjur”, en elefant som uppträder på en gata i Bangkok. Han köper elefanten och ger sig iväg på en resa tvärs över Thailand för att återföra sin gamla vän till den lilla by där de växte upp.
Grundidén till filmen är fin och rolig med ovanliga bilder på en man och hans elefant som vandrar längs vägen för att återvända till barndomens bygd. Som i alla roadmovies händer det en hel del längs vägen och de två, mannen och elefanten, möter udda personligheter och de råkar ut för två polismän som ska eskortera dem till något slags förvar.
Kirsten Tan filmens regissör har bott i Singapore, Jeonju, Bangkok och New York. Hon berättar i ett pressmaterial om sin bakgrund och hur den påverkat den film hon ville göra:
– Jag har alltid känt mig som en vandrare. Jag vet inte riktigt var ”hemma” är för mig och jag identifierar mig ofta med de som inte passar in. Och filmen handlar i grunden om två missanpassade figurer, en man i sina bästa år och en elefant som kommit på villovägar. Och en längtar till mening och tillhörighet.
Filmen har många fina bilder från Thailand och den har sina poänger men den hade fått ännu högra betyg om filmens skapare inte fuskade med dramaturgin. Där finns scener som bara bygger på klichéer och fördomar om Thailand, scener som mer fungerar som utfyllnad än att de tillför något till berättelsen eller fördjupar beskrivningen av karaktärerna. När slutet kommer känns det som om filmen redan haft ett par avslut redan. Med mer genomarbetad dramaturgi kunde berättelsen blivit ett mästerverk.
Kirsten Tan säger:
– Livet är både sorgligt och vackert och den ena konstanten är tiden. Vi för oss framåt hela tiden, även när vi inte gör någonting. För varje sekund försvinner något, och vi kan inte göra någonting åt det. Tiden är vårt enda vittne, och när bokslutet kommer, ska vi skratta eller gråta?
Hennes citat säger mycket om filmen och de känslor den väcker – och det är bra, mycket bra. Men kunde varit ännu bättre med lite mer bearbetning av materialet.
Filmen fick priset Big screen award i den holländska filmfestivalen i Rotterdam och vann pris i Sundance för bästa manus.