Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecnsion

Filmrecension: Trans Memoria – en av de mest ärliga dokumentärer jag sett

by

Trans Memoria
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Victoria Verseau

En djup drabbande film som känns som en av de mest ärliga dokumentärer jag sett. Trans Memoria för mig till en värld jag aldrig varit i men samtidigt bubblar de svåra existentiella frågorna under ytan som vi alla möter i vårt liv. Det är denna fantastiska styrka film, och all kultur har, att de både för oss till platser och situationer vi aldrig upplever själva och samtidigt kan vi hitta och känna att det är så mycket vi delar med varandra, alla vi varelser på denna jord.

Filmskaparen Victoria Verseau genomgick en könsbekräftande operation 2012. Tillsammans med sin nära vän Meril gick hon igenom en operation som tog bort hennes manliga könsorgan och gav henne en kvinnas könsorgan. De två stöttade varandra och delade både rädslor och hopp. De bodde på ett hotell i Thailand där många som går igenom samma slags operation bor. Men idag är Meril inte längre i livet – hon valde att avsluta sitt.

Victoria Verseau återvände till hotellet och området där omkring till mammans med två Athena och Aamina, två transkvinnor som är mitt i sina egna transitioner. Staden där hotellet ligger är en ödslig stad med många miljöer som känns mer gråa än de bilder vi oftast får se från Thailand.

Vi får uppleva de tre kvinnornas samtal om deras förhoppningar och deras rädslor, deras tankar om liv och om död. Hotellkorridorerna är ödsliga och kunde vara från många lågprishotell i Sverige också. Hur är det att ta beslut att lämna det kön man fötts med för att genomgå en så stor och svår operation? Väldigt öppet för vi möta deras känslor och upplevelser.

Dokumentären väcker oändligt många tankar och känslor och speciellt frågorna kring liv och död pockar på uppmärksamhet. Meril orkade inte leva och tog sitt liv. Något svar på varför är givetvis omöjligt att få. Victoria söker svar men vi kan möjligtvis ana några olika svar. Victoria Verseau är djupt bedrövad över att hon inte förstod att Meril skulle ta sitt liv. Det är en känsla som många som förlorat något kan känna igen sig i.

Vi får en mycket konkret bild av hur det går till att byta kön från manligt till kvinnligt. Filmen är rak, öppen och ärlig och mycket drabbande men ändå lämnar den många frågor att fundera vidare på, men det är också en styrka. Varför skulle alla svar på livets frågor ges i en dokumentär. Trans Memoria sätter igång många många tankar och känslor och jag är omskakad. Jag tror ingen kan se denna dokumentär och glömma den. Vilken inställning eller kunskap man än har om vad det innebär att leva som trans är filmen en stark ögon-öppnare.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Trans Memoria är en poetisk och djupt personlig film om vänskap, förlust och det ständigt föränderliga jaget.

Jag kan inte annat än hålla med om den beskrivning, Filmen vann dessutom årets Dragon Award Best Nordic Documentary vid Göteborg Film Festival 2025.

Varför får den då inte ännu högre betyg? Det är nog rent personligt: för mig är den allra viktigaste delen av filmen det som tar upp de existentiella frågorna om liv och död och där tycker jag att den sveper lite för mycket på ytan för att få ännu högre betyg. Men betyg 3 är ändå ett bra betyg.

Filmrecension: Chimären – en rolig, burlesk men också tragisk italiensk film

by

Chimären
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Visas på den italienska filmfestivalen Made in Italy
Regi Alice Rohrwacher
I rollistan Josh O’Connor och Isabella Rossellini

En helt klart Fellini-inspirerad burlesk historia av regissören Alice Rohrwacher som också själv spelar en av birollerna. Handlingen utspelas i ett Italien i en tid före Internet, mobiltelefoner och sociala medier. Huvudkaraktären är Arthur (som spelas av Josh O’Connor som spelade prins Charles i tv-serien The Crown. Arthur är en engelsman som hamnat i Italien och lever tillsammans med ett slags rövarband som bor i husvagnar ovh små krypin de byggt av pappkartonger och liknande. Arthur och rövarna försörjer sig på att plundra gravar.

Gravarna de plundrar är mer än tusen år gamla etruskiska gravar. Många av dessa gravar innehåller saker som de döda fick med sig in i graven då de anhöriga tänkte att de skulle ha användning för dem i nästa liv. Vissa av gravarna är från enkla människor och där finns inte så värdefulla saker men ibland hittar gänget gravar från rikare etrusker och där kan de få tag på dyrbara föremål.

Arthur har en ovanlig förmåga. Med en speciell pinne, en slags slagruta, kan han känna var det finns gravar under marken. Kanske är det metall- och guld-föremål pinnen och Arthur reagerar på?

Filmen spretar något då den är uppbyggd av flera berättelser, flera teman, som drar åt olika håll. Filmens distributör beskriver filmen så här: Nutid och förflutet, liv och död, människor och andar, sång, musik och dans, allt får plats i denna makalöst underhållande väv där Isabella Rosselini är en av de gyllene trådarna.

Jag både håller med och inte håller med om den beskrivningen. Filmen bubblar åt olika håll och Isabella Rosselinis roll är en av flera trådar. Visst gör Isabella Rossellini en bra roll som den äldre kvinnan Flora, men gyllene är väl inte rätt ord?

Flora är en äldre kvinna som bor i ett stort hus som en gång varit välvårdat men nu är slitet. Flora har vuxna döttrar som inte bor hemma längre och för att ha gratis hjälp har hon tagit sig an en ung kvinna, Italia (spelas av Carol Duarte) som genom att arbeta för Flora får gratis sånglektioner.

Flora och Arthur har en nära vänskap som bland annat bygger på en av hennes döttrar, Beniamina som varit Arthur flickvän och stora kärlek. Beniamina är försvunnen sedan flera år men Arthur väntar tålmodigt. Är hon verkligen försvunnen? Något stämmer inte, det är uppenbart.

Till dessa trådar: rövargänget och gravplundringen, relationen med den välbärgade kvinnan, sökandet efter den försvunna kärlek tillkommer en spirande vänskap med Italia som i sin tur gömmer sina två barn i Floras stora hus. Ett intressant sido-tema är parallellen och likheterna mellan rövarna och de förnäma folket som säljer vidare allt som rövarna hittar i gravarna. Rövarna får mat för dagen medan de rika blir ännu rikare genom att sälja statyer, guld och annat som hittats i etruskernas gravar. De välbärgade skor sig alltid medan de fattiga sliter för nästan ingenting.

Ordet chimär kan ha några olika betydelser som ändå hör ihop. Från wikipedia:
Chimaira (grekiska Χίμαιρα, latin Chimaera; försvenskat: Chimära) var ett fruktat, trehövdat monster i den grekiska mytologin.
Chimär – hjärnspöke
Chimär (biologi) – inom botanik en växt där två olika vävnader växt samman, inom zoologi och medicin en individ med celler från två genetiskt olika individer
Ordet chimär betyder vanligen en ogrundad falsk föreställning, bedrägligt sken eller hjärnspöke.

Ett bra och klurigt namn på filmen. Vem är chimär? Är Arthur en chimär, är han sammanvävd av olika kulturella bakgrunder? är han bedragare? Bedrar han sig själv?

Filmen är rolig och berörande men samtidigt drar den åt för många håll för att bli ett mästerverk i nivå med Fellinis filmer. Men Rohrwacher tar absolut ett stort steg i hans fotspår. Den är både rolig och burlesk, men också tragisk och gör mig sorgsen. Ett stort plus dock för de otroliga karaktärerna. Vilken fantasi som ligger bakom detta färgrika persongalleri.

Chimären tävlade om Guldpalmen vid Cannes Film Festival 2023.

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

by

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.