fängelse

Den senila skalbaggens tröst
Författare: Jens Månvinge
Fotograf: Paul Anthony
Förlag: Midro Publishing
Utgiven: 201205
ISBN10: 916370112X
ISBN13: 9789163701122

Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison är mest känd som Bangkok Hilton. Under 1990-talet yste stora löpsedlar om en svensk som gripits som knarkkurir och dömts till döden i Thailand. Den unge mannen, Jens Månvinge, som gripits fick sitt straff lindrat till livstids fängelse. Han berättar nu själv om livet i fängelset i Thailand.

Cellerna i fängelserna är så trånga att många inte ens kan ligga ner när de sover utan måste sova sittande. Maten är vidrig, med maskar i riset. Vakterna är grymma, ohederliga och går omkring med bambukäppar som de slår fångarna med. När jag läser om hur det går till i de thailändska fängelserna får jag lust att kräva att Sverige avbryter sina diplomatiska förbindelser med den nationen. Det är ett hån mot buddismen att Thailand kallar sig buddistiskt. Också människor som begått brott har rätt till något sä när anständig behandling. Dessutom är rättssystemet genomvidrigt, det är precis som i Ryssland helt omöjligt, nästan, att bli frikänd i en rättegång.

Jens Månvinge lurades i en fälla. Han var dumdristig nog att försöka få tag på pengar genom att försöka langa hasch, men mannen som försök honom med knarket lurade honom så han fick en resväska fylld med heroin. Mannen, Shun, som såg till att Jens åkte fast var en knarkkung som hade en överenskommelse med thailändsk polis. Shun försåg polisen med nybörjarlangare med jämna mellanrum, så polisen kunde visa upp resultat och samtidigt fick Shuns egna knarkkurirer hålla på utan att polis ingrep.

Jens Månvinge berättar om tiden i det thailändska fängelset i ”Den senila skalbaggens tröst” som är en fascinerande historia. Han bestämde sig tidigt för att på något sätt kunna fly från fängelset och hittade också en annan fängslad man som ville fly. Gemensamt planerade de flykten från fängelset som ansågs vara omöjligt att fly från. Men för Jens dök det upp privata familjeskäl som gjorde att han själv valde att inte fly – därmed hamnade han i isoleringscell som medhjälpare.

Det borde inte vara tillåtet att ha sådana isoleringsceller. Hur kan de som ansvarar för sådana fängelser överhuvudtaget se sig själv i spegeln?

Jag blir väldigt upprörd när jag läser hur det går till – och inser att mänskligheten har långt kvar innan den kan kallas civiliserad.

Jens Månvinges berättelse hur han överlevde i isoleringscellen där det kryllade av stora råttor och kackerlackor, med iskallt betonggolv, känns i magen när jag läser. Han hittar dock ett sätt att överleva också detta och det är livsfilosofi som vi alla har mycket att lära oss av.

Bokförlaget skriver:
Den senila skalbaggens tröst är en sann historia – skriven i romanform – och Jens Månvinges egen gripande berättelse om sina år i Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison – bättre känt som ”Bangkok Hilton”.

Det är både spännande och gripande, men också allmängiltig genom att det sätt varmed han tog sig igenom den svåra tiden har något att förmedla till oss alla.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, fängelse, bokrecension