Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tyskland

Recension av TV-serie: Babylon Berlin – bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i sommar

by

Babylon Berlin
Betyg 4
Visas på SVT Play – vT de två första säsongernas 16 avsnitt på ett bräde, med åtta dubbelavsnitt.

Babylon Berlin är en mörk och spännande tysk kriminalserie. Den utspelar sig i Berlin nder Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Där är dekadens och ett utbud av sexuella tjänster som än idag skulle utmärka sig. I denna smältdegel skickas kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln för att lösa ett fall. Eller lösa är egentligen inte korrekt. Utåt sett ska han vara med och lösa ett fall. Vad han egentligen ska göra är att hitta och förstöra bevis som kan hindra en mans politiska karriär.

Gereon Rath vill gärna vara en rättrådig polis och han vill ta kampen mot korruption, vilket inte är en lätt kamp. Att ingen enbart är en hjälte och inte ens seriens bovar är enbart onda – det är en av seriens stora styrkor och gör den fascinerande trovärdig. Och sorglig. För det skulle vara så mycket lättare om alla bovar vore rakt igenom onda och alla hjältar rakt igenom goda.

Under Weimarrepubliken växte en nationalistisk rörelse fram som så småningom bildade Hitlers parti. Det är en mycket välgjord serie där vi får en djup inblick i vad som rörde sig i Berlin och i Tyskland innan Hitler tog över. Vi får se var ryssarna gjorde och hur utbredd korruption var.

Det är en stark tv-serie, välgjord och påkostad. Den är den hittills mest påkostade tv-serien. De ska ha kostat en halv miljard kronor att förvandla Volker Kutschers kriminalroman med samma titel till en tv-serie. Det påkostade märks på många sätt. Skådespelarna är enastående duktiga och foto, ljud, musik, ljussättning – allt är in i minsta detalj välgjort.

Fotot är snyggt, mörkt och stämningsskapande, musik och ljud välgjort och utöver handlingen finns en del mer surrealistiska inslag och är svårt att veta om det är drömbilder eller hallucinationer genom droger. Det är dessa scener som drar ned betyget till en 4. Inte för att scenerna i sig är dåligt gjorda utan för att de är något segdragna och förvirrar mer än de tillför.

Ett extra plus är att Brian Ferry dyker upp upp på nattklubbens scen och framför en sång på sitt blaserade vis. En klockren bild av den tidens dekadens.

Babylon Berlin är bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i Sverige denna sommaren.

Bokrecension: Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus

by

Annars skjuter jägaren mig
Författare: Nele Neuhaus
Utgiven: 2018-06
Översättare: Christine Bredenkamp
ISBN: 9789100175870
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Bodenstein & Kirchhoff (del 6)

Annars skjuter jägaren mig av den tyska deckarförfattaren Nele Nauhaus är en hygglig deckare, lite extra svalka och spänning kan den ge denna sommaren 2018 då svensk sommar slår värmerekord. Handlingen utspelar sig nämligen vintertid, kring jul och nyår 2012-2013.

Deckaren är den sjätte i serien om de två poliserna Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein. Det går, som med många deckare, alldeles utmärkt att läsa den utan att ha läst de tidigare i serien. Deckarhistorien står för sig själv och de två huvudkaraktärernas kärleksliv och familjerelationer redogörs det tydligt för.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt, i Tyskland. Pia Kirchhoff har precis gift sig i hemlighet med Christoph och hon ska strax packa för deras bröllopsresa då hennes chef ringer och frågar om hon kan komma in och hjälpa till några timmar, ett mord har inträffat. En äldre kvinna har blivit skjuten när hon var ute med sin hund. I början tolkar poliserna mordet som slumpmässigt. Den skjutna kvinnan var på fel plats vid fel tidpunkt. Men när ett nytt mord inträffar strax därpå: en kvinna skjuts genom sitt köksfönster, med samma typ av gevär med samma typ av kulor, börjar poliserna misstänka att det inte är slumpmässiga offer. Snart dyker det också upp döds-annonser för de två kvinnorna, helt uppenbart skrivna av mördaren och då blir det tydligt att morden har med hämnd att göra. Två omtyckta äldre kvinnor som inte hade några ovänner: varför blev de mördade?

Morden blir fler. Mördaren har en lista över vilka som ska mördas och de två poliserna och deras kollegor börja nysta i en riktig skandal kring tysk sjukvård, forskning och transplantationskirurgi. Det är intressant, skrämmande och spännande. Några kapitel in i boken blir deckaren precis sådan jag vill att en deckare ska vara: den greppar tag i mig och jag kan inte sluta läsa.

Foto: Gaby Gerster
Författaren Nele Nauhaus som är född 1967 i tyska Münster är av av Europas första och största självpublicerings-succéer. Sina första tre romaner gav ut ut själv, på eget förlag. Hennes framgångar gjorde att bokförlaget Ullstein lade märke till henne och skrev kontrakt med henne. I Sverige blev hon utgiven med kriminalromanen Snövit ska dö. Hennes böcker har sålt i fem miljoner böcker i Tyskland och hon ges ut i 25 länder. Liksom Pia Kirchhoff, den ena huvudpersonen i deckaren, bor Nele Nauhaus lantligt utanför Frankfurt tillsammans med sin man och hundar och hästar.

Jag gillar böcker och kultur överhuvudtaget som inte skriver ut allt, som lämnar en del åt mig att känna, tänka, lista ut, förstå och tolka. Där får denna deckare minuspoäng. Den är emellanåt lite för övertydlig. Jag kan också reta mig på kommentarer som verkar vara författarens fördomar, där hon kan beskriva en lägenhet stramt går i grått, vitt och svart och kommentera att det är tydligt att den inte haft en kvinnas hand vid inredning och möblering.

Pia liksom Oliver och flera andra av berättelsens karaktärer har problem med att få balans mellan jobb/karriär och privatliv/familj. De fungerar mycket på situationen men kan inte låta bli att jobba och jobba och jobba. Mellan raderna skiner det fram en inställning hos författaren att människor som satsar på sin familj är lite klokare, kanske till och med mer humana. Det finns en del sådant som stör mig i boken, men den har flyt i språket och fångar mitt intresse. Den ställer en viktig fråga om moral kring vem som har rätt att ta någons liv. Den gör mördaren begriplig även om hen inte får min medkänsla, mördaren är för utstuderad. Det hade varit intressant om mördaren blivit lite mer sympatiskt skildrad, eftersom det mördaren varit med om är en stor tragedi.

Recension av tv-serie: Dark – en tysk Twin Peaks möter Stranger Things

by

Dark
Betyg 3
Premiär på Netflix i Sverige 1 december 2017
Av Baran bo Odar och Jantje Friese

Twin Peaks möter Stranger Things i denna tyska tv-serie som utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden som har ett kärnkraftverk som spelar vis roll i mystiken. Övernaturliga inslag blandas med mörka hemligheter i framför allt fyra tyska familjer: Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann.

Handlingen startar 2019 då en tonåring försvunnit från Winden och strax efteråt försvinner en elvaårig pojke. Snart blir vi varse att för exakt 33 år sedan försvann också en pojke från Winden. Några avsnitt längre in i serien blandas också årtalet 1953 in, då två döda pojkar hittades på den plats där kärnkraftverket precis ska anläggas.

Bitvis är Dark en mästerlig serie – bra musik och välgjorda ljudeffekter blandas med och förhöjer den mystiska, magiska stämningen som blandas med skildringar av människans kluvna karaktär, alla har både gott och ont i sig. Allt detta kryddas med filosofiska djupsinnigheter och funderingar. Vad är tid? Vad är rum? Vad är ondska, vad är godhet? Varför kan resultatet av godhet bli smärstamt? Spelar det någon roll varför någon gör det som är bra? Varför är livet så orättvist? Vem är vi? Vad driver oss? Vad får oss att bete oss illa mot andra människor? Religion och filosofi från både kristna värderingar, buddhism och grekiska filosofer blandas i en fascinerande dekokt.

Hoppen mellan de tre tidsepokerna är tyvärr rörigt sammanfogat. Ibland anges årtalet och ibland inte. Det tog nästan tio avsnitt att förstå vem som var vem och under vilken tid, det var rörigare än vad handlingen borde vara, trots mystiken.

Rörigheten är en anledning till att jag inte ger den ännu högre betyg. Ett annat skäl är att serien är  lite för ofta  övertydlig trots mystiken, trots att dramat är uppbyggt så att vi som tittare bara sakta får reda på mer och mer. Regissören vet hela sanningen men öppnar Pandoras ask lite i taget. Den metoden kan ha mycket högt skaparvärde men lite för ofta är det pekfingeraktigt. Som tittare är jag för medveten om upplägget.

En tredje sak som stör mig i serien är den femtonårige Jonas som spelas av Louis Hofmann, född 3 juni 1997. När inspelningen gjordes var Louis Hofmann några år äldre än femton men han ser mycket äldre ut. Det blir helt fel när han ser ut som en vuxen man. Alldeles speciellt blir det löjeväckande i början av första avsnittet där han sitter i köket och skriker på sin mamma för att elen har gått. En man som sitter och skriker på sin mamma? Mamman är förresten upptagen med att ha sex med en annan familjs pappa och hon har varken tid eller lust att hjälpa sin femtonårige son att rosta bröd just då.

Serien är fascinerande och den får en stark trea som närmar sig betyg 4. Hade vissa scener inte klippts ihop så övertydligt och hade den varit något mindre rörig hade den varit en av årets bästa serier. Den första säsongen släpptes i sin helhet för den svenska publiken på Netflix den 1 december 2017. Det är som en tidig julklapp för alla som älskar mystik. Utan tvekan värd att ägna några mellandagar åt att sjunka in i.

Det har också kommit besked om att säsong 2 ska spelas in.

Bokrecension: Medaljonger av Zofia Nałkowska – Människor gav andra människor detta öde

by

Medaljonger
Författare: Zofia Nałkowska
Utgiven: 2017-11
ISBN: 9789198410747
Förlag: Bokförlaget Faethon

 

Om de slog mig? Naturligtvis. I Majdanek var det en SS-kvinna, Brygida, som slog mig. Varför? – För att hon ville det. Det fanns inget annat skäl.

Zofia Nałkowska föddes 1884 i Warszawa och hoppar vi raskt framåt i tiden kom hon 1945, inte långt efter krigsslutet, att ingå i den kommission som bildats för att utreda Tysklands brott i Polen. Zofia var då 61 år. Emi-Simone Zawalls efterord är matnyttigt och ger en inblick i hennes liv. Bland annat står där att läsa om hennes engagemang i denna kommission och att det måste kommit fullt naturligt att hon valdes in. Zofia som under livet kommit att bygga en diger meritlista innehållande ordföranderoller, utmärkelser och inte minst en omfattande bibliografi, hade vid tidpunkten en status som den polska litteraturens ”grande madame”.

På en av de inledande sidorna där citat och dedikationer brukar finnas, står just orden Människor gav andra människor detta öde. Det här är en insikt som kan vidgas långt bortanför ondskan som var inneboende i Förintelsen. Jag tänker på det ekelundska begreppet krypare-rytare och även om ordvalen låter milt i sammanhanget säger det något om den mänskliga gemenskapen och de inbördes förhållandena människor emellan. ”En krypare — för alla som äro öfver; en rytare — mot alla som äro under.” (litteraturbanken.se)

Ordparet, en möjlig utgångspunkt i försöket att förstå ondskan som fenomen, sträcker sig också bortom dessa gaskammare, nackskott och massgravar, alltså vad vi förknippar med nazismen. Det finns stor lärdom att dra ur denna slakt av människor och även om det redan understrukits många gånger så tål det att upprepas: Det har hänt, händer och kan och kommer väl sorgligt nog att hända igen. Zofia menar att Förintelsen kan ses som två parallella verkligheter. Dels den rationella, systematiserade och mekaniska slakten och dels de godtyckliga morden utförda av enskilda människor av ingen annan anledning än att de ”ville det”.

Judar har genomgående i historien varit förföljda av alla tänk- och otänkbara anledningar. Detta är ingalunda något förpassat till just historien. Den viktigaste erfarenheten att dra ur judeförföljelsen och förintandet, tänker jag emellertid är att otaliga andra människor och grupper av människor också slaktas av inga andra anledningar än att de fötts. Det handlar inte om att jämföra folkmord eller etniska rensningar, långt ifrån. För mig är det snarare att hålla vid liv en medvetenhet att liknande bestialiteter återkommer i olika former och med olika förevändningar.

Medaljonger tillkom inte långt efter blodbadet och krigets formella slut. Det är ingen utblick uppifrån ett elfenbenstorn, men i många aspekter är den ändå sällsynt klarsynt och insiktsfull. Den utgörs av små korta inblickar i det fasansfulla. I bakgrunden skymtar just det planerade, vi läser om

en kista med människohud som vikts i tunna lager, renskrapade och beredda. På hyllan stod glasburkar med kaustiksoda, i väggen var ett kokkärl fullt av murbruk fastmonterat och bredvid en stor spis där man kunde bränna ben och andra rester.

I det avslutande kapitlet Auschwitz barn och vuxna ges en övergripande analys som är intressant och jag tänker mig att den i stora drag är riktig.

…systemets och lägrens syfte var tvåfalt. Det var både politiskt och ekonomiskt…Det politiska syftet var att utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning. Det ekonomiska syftet [var] att se till att denna plan inte vållade några…kostnader utan…blev en källa till intäkter…först genom det arbete fångarna utförde…och för det andra de förmögenheter de döda lämnade efter sig. Denna systematiskt genomförda plan var människors verk. Människor var dess offer och dess bödlar.

Mycket är emellertid återberättelser av enskilt lidande. Och det gör fruktansvärt ont att läsa och som vanligt skäms jag över att jag reagerar så starkt för en verklighet som inte är min. Jag behöver naturligtvis inte skämmas, men hur ofta skäms vi av rimliga anledningar?

Jag tror det var i högstadiet boken Om detta må ni berätta delades ut till eleverna. En bild, du har nog också sett den, där ett barn (man behöver inte säga judiskt) ligger utslaget på gatan medan folk kallhamrat passerar förbi har etsat sig fast. Vi hör barnets lilla hjärta som strax kommer sluta slå i det oskyldiga bröstet. Barnet dör ensamt, omgivet av människor, inte medmänniskor. Jag tänker på den bilden när jag läser om kvinnan som genom att bända upp brädor i godstågets golv i farten slängt sig ut ur tåget. Hon ligger nu skadad på banvallen och strax samlas en folkskara runtikring henne. Rädda för repressalier – antagligen dödsstraffet – gör de ingenting annat än betraktar hon som ligger likt ”ett djur som sårats under en jakt, ett skadskjutet djur som jägarna glömt att skjuta”. Människor kommer och går och det viskas tyst på avstånd. Att agera eller inte agera – och om, så hur?  Tåg visade sig inte vara enkla att undkomma.

Jag frågar mig själv om jag skulle ha kraft och mod att agera rätt och riktigt, det vill säga i linje med den moral som är sprungen ur den vämjelse jag känner. Omöjligt att veta på förhand.  Följdfrågan är nästan än mer relevant: Gör jag tillräckligt idag? Nej.

Glömska är en välsignelse men också en fara. Särskilt i kombination med vår bristande förmåga att ta in helhetsbilder, att vi inte förmår se rimliga samband och inte bara hastigt uppkomna provisoriska lösningar för att stilla vår oförståelse.

Verkligheten är uthärdlig bara om den inte måste uppfattas samtidigt eller i sin helhet. Den når oss i form av fragment av händelser…ekon av skott, rök i fjärran….

Det får vi aldrig glömma. I slutändan är det den enskilde som utför en handling. Nackskott och upphackade lik utförs aldrig av vilken ism det nu månde vara. Människor gav andra människor detta öde. Människor formar andras öden och det är ett historiskt och nutida faktum. Vi har alltid ett val, om än aldrig så begränsat. Det får inte bli en lärdom byggd på fragment, som blott är ekon av skott och rök i fjärran.

Bokrecension: De groteska

by

De groteska
Författare: Hanns Heinz Ewers
Utgiven: 2016
Översättare: John Berggren
ISBN: 9789186835279
Förlag: Hastur Förlag

Vad vore livet utan de mindre förlag som framhärdar i skuggan av de stora drakarna eller vad de nu populärt kallas? Ömkligt och skralt. Där ute finns det tack och lov ett flertal, ungefär en jättes hands full uppskattar jag det till. Man måste bara tröska sig fram på Google-åkern och följa okända fåror som leder en vidare. Det fina med förlagen är att de ofta nischat sig. De ger ut äldre dekadent litteratur, eller varför inte böcker från vansinnets rand. Hastur, som givit ut De groteska, ”fokuserar på klassisk skräck, fantasy och sf-litteratur”. 951 gillare på Facebook. Det om något är skrämmande.

De groteska är ett urval noveller av den i Sverige, kan jag tänka mig, inte särskilt välkände tysken Hanns Heinz Ewers. Åtminstone inte i de vidare läsekretsarna. Hanns kom till världen när ungefär en kvart återstod av 1800-talet och lämnade den året då blodbadet vid Stalingrad tog slut. 72 år gammal tror jag han var när han dog, men matematisk precision är trist.

Förordet är välbehövligt och välkommet för en icke-initierad som en annan. Det är omfattande och berör Hanns som person och de influenser han möjligen påverkats av. Jonas Wessel kontextualiserar och drar paralleller vilket ger ytterligare förståelse för novellerna och dess tillkomst. Hanns har i eftervärldens minne etsat sig fast kanske främst för sina politiska ställningstaganden. Uttalad nazist som han under en del av livet var, är detta inte helt orimligt. Detta behandlas i förordet och just kring denna fråga blir det inte helt bekvämt. Jag återkommer till det.

Novellerna följer i kronologisk ordning och skiljer sig, kanske just av detta faktum, ofrånkomligen i kvalité. I de äldre texterna skönjer man förvisso då och då samma känsla och stil som återkommer i de senare. De svajar emellertid en aning och vrider inte på samma vis som de nyare om armen på läsaren. De senare alstren har en stil som biter sig fast lika obarmhärtigt som honspindeln som hugger in i hannen och glupskt suger i sig livsjuicen.

Författare som ställer sig på tvären kommer ofrånkomligen riva upp känslor och orsaka reaktioner hos läsare och andra som inte läst men väldigt gärna vill tycka. Och jag tänker mig att det är sunt. Eskapism och förströelseläsning är inte något negativt i sig självt, men vi behöver då och då provoceras och tvingas välja sida. Undslipper vi att känna, kommer vi fårskalla in oss själva i enfalden. Av förordet får jag veta att Hanns ingalunda togs emot av idel anständiga och taktfasta applåder. Tvärtom. På bokens baksida står att han skrev ”några av sin tids märkligaste berättelser; mörka sagor om besatthet, förvandling, ondska och blod” och att han har kallats för ”Tysklands svar på Edgar Allan Poe”. Kanske lider vi idag av ett överskott på besatthet, förvandling, ondska och blod, men dåtid är dåtid och nutid är nutid – åtminstone tills den i nästa ögonblick övergår till det förgångna. En nutida läsare av västerländsk litteratur blir nog inte chockerad – och det behövs inte heller. Novellerna i De groteska äger stort värde även idag.

De blå indianerna är intresseväckande med sin tanke om ett kollektivt minne som ärvts mellan generationerna. En ung människa som knappt lämnat bakgården förmår minnas storslagna eskapader långt bortom bostäderna på stranden. Emellanåt skiner rasismen då och då igenom och det är upp till var och en att förhålla sig till detta faktum. Novellen är den tredje i ordningen och skrevs 1906. De tre följande är njutbara och den sista, Spindeln, som liksom de två föregående skrevs 1908, är kuslig. Spelmarkerna är obehaglig på ett annat vis och ger en viktig historisk inblick. Stanislawa d’Asps sista vilja är mystisk och suggestiv, egenskaper som för övrigt är gemensamma för lejonparten av texterna.

Här är inte rätt utrymme att djupare loda ned i mina inre tillstånd och icke-tillstånd, men vad som schematiskt kan kallas skräck (skräck är väl snarare känsla än genre?) skrämmer mig sällan. Som barn var jag mörkrädd och samma varg som jag intalade min syster låg och lurpassade under sängen fick mig att frukta att minsta lilltå utanför täcket helt säkert skulle innebära slutet i gråbenskäft. Däremot blir jag idag ofta illa berörd, exempelvis av en autentisk avrättningsvideo arrangerad av IS eller scenen i Machens Drömmarnas berg där en gladlynt hundvalp under fruktans…Vid läsningen av De groteska blir jag varken rädd eller illa berörd, men det förtar inte läsvärdet. De är kusliga på det där lägereldsviset och det är gott nog.

Åter till förordet. Ur ett historiskt eller litterärhistoriskt perspektiv är det av vikt att redogöra för vad samhällsvindar som blåste vid tidpunkten för en författares liv. Det kan ge ledtrådar eller aningar om författarens person och varför mottagandet från omvärlden av dennes verk blev som den blev. Och framförallt: Varför åsikter som idag, men naturligtvis även hos människor då, är motbjudande och hur det kommer sig att de förfäktades. Inte sällan får man brottas med frågan om det går att separera författare och dennes verk. I vilken mån kan man bortse från exempelvis en novells rasistiska partier? Går det att avnjuta drycken trots dess missfärgningar och beska eftersmak?

Jonas Wessel slår omedelbart fast att Hanns var nazist och talade illa om ”vissa folkgrupper”. Sedan ställer han sig frågan om ”Ewers var en mindre ’bra’ människa, vars författarskap man borde se ner på för att förstärka illusionen av sin egen moral och klokhet?” och frågar sig strax om hans verk då är ”mindre värda som litteratur”. Det bestämda svaret lyder: ”Givetvis inte” och Jonas avrundar med att Hanns, liksom vi, var ”barn av sin tid, på gott och ont”.

Många handlingar och tillstånd blir klarare, intalar vi oss åtminstone, när vi betraktar dem från ett retroperspektiv. Jag tror inte heller att vi behärskar introspektion särskilt väl. Snarare tänker jag mig att vi med tiden blir lysande självbedragare. Det gör ofta alltför ont att blottlägga karaktäristika och idéer hos oss själva som vi skäms över. Men att ”vara barn av sin tid” kan ursäkta vad som helst, på grund av de samhällstillstånd som då var vid handen, håller jag inte med om. Rasism är rasism oavsett tid och rum. Varken mer eller mindre. Det är skillnad på förståelse och acceptans. Om någon ur NMR visar sig vara en litterär förmåga utöver det vanliga – skulle vi läsa dennes bok ändå?

Från att ha accepterats av nazistpartiet, censurerades med tiden hans verk vilket ”måste ha varit ett oerhört hårt slag för honom” och han skulle lika gärna ”ha kunnat få en ögonbindel och blivit ställd bakbunden inför en exekutionspatrull. Det hade varit renare. Mer effektivt”. Aj. Hur många miljoner skulle inte ha tappat allt vad kreativitet heter hellre än att falla ihop som en hög med hundra kulor i sig, endast efterlämnandes hjärnsubstans och skallbensbitar mot tegelstensvägg?

Med det sagt, så är förordet som tidigare nämnts närmast oumbärligt och de illustrationer som Jonas bidragit med är obehagliga till sin natur, värda att skrivas ut och fästas på ytterdörren för att skrämma bort försäljare och förkunnare av diverse läror (radio- och TV-tjänst, den Stora Tidskriften och Jesu ord). Det är så nära skräck jag kommer under min läsning av denna läsvärda novellsamling vars innehåll är skrivet av en författare som man inte helt enkelt umgås med.