Edgar Allan Poe

De groteska
Författare: Hanns Heinz Ewers
Utgiven: 2016
Översättare: John Berggren
ISBN: 9789186835279
Förlag: Hastur Förlag

Vad vore livet utan de mindre förlag som framhärdar i skuggan av de stora drakarna eller vad de nu populärt kallas? Ömkligt och skralt. Där ute finns det tack och lov ett flertal, ungefär en jättes hands full uppskattar jag det till. Man måste bara tröska sig fram på Google-åkern och följa okända fåror som leder en vidare. Det fina med förlagen är att de ofta nischat sig. De ger ut äldre dekadent litteratur, eller varför inte böcker från vansinnets rand. Hastur, som givit ut De groteska, ”fokuserar på klassisk skräck, fantasy och sf-litteratur”. 951 gillare på Facebook. Det om något är skrämmande.

De groteska är ett urval noveller av den i Sverige, kan jag tänka mig, inte särskilt välkände tysken Hanns Heinz Ewers. Åtminstone inte i de vidare läsekretsarna. Hanns kom till världen när ungefär en kvart återstod av 1800-talet och lämnade den året då blodbadet vid Stalingrad tog slut. 72 år gammal tror jag han var när han dog, men matematisk precision är trist.

Förordet är välbehövligt och välkommet för en icke-initierad som en annan. Det är omfattande och berör Hanns som person och de influenser han möjligen påverkats av. Jonas Wessel kontextualiserar och drar paralleller vilket ger ytterligare förståelse för novellerna och dess tillkomst. Hanns har i eftervärldens minne etsat sig fast kanske främst för sina politiska ställningstaganden. Uttalad nazist som han under en del av livet var, är detta inte helt orimligt. Detta behandlas i förordet och just kring denna fråga blir det inte helt bekvämt. Jag återkommer till det.

Novellerna följer i kronologisk ordning och skiljer sig, kanske just av detta faktum, ofrånkomligen i kvalité. I de äldre texterna skönjer man förvisso då och då samma känsla och stil som återkommer i de senare. De svajar emellertid en aning och vrider inte på samma vis som de nyare om armen på läsaren. De senare alstren har en stil som biter sig fast lika obarmhärtigt som honspindeln som hugger in i hannen och glupskt suger i sig livsjuicen.

Författare som ställer sig på tvären kommer ofrånkomligen riva upp känslor och orsaka reaktioner hos läsare och andra som inte läst men väldigt gärna vill tycka. Och jag tänker mig att det är sunt. Eskapism och förströelseläsning är inte något negativt i sig självt, men vi behöver då och då provoceras och tvingas välja sida. Undslipper vi att känna, kommer vi fårskalla in oss själva i enfalden. Av förordet får jag veta att Hanns ingalunda togs emot av idel anständiga och taktfasta applåder. Tvärtom. På bokens baksida står att han skrev ”några av sin tids märkligaste berättelser; mörka sagor om besatthet, förvandling, ondska och blod” och att han har kallats för ”Tysklands svar på Edgar Allan Poe”. Kanske lider vi idag av ett överskott på besatthet, förvandling, ondska och blod, men dåtid är dåtid och nutid är nutid – åtminstone tills den i nästa ögonblick övergår till det förgångna. En nutida läsare av västerländsk litteratur blir nog inte chockerad – och det behövs inte heller. Novellerna i De groteska äger stort värde även idag.

De blå indianerna är intresseväckande med sin tanke om ett kollektivt minne som ärvts mellan generationerna. En ung människa som knappt lämnat bakgården förmår minnas storslagna eskapader långt bortom bostäderna på stranden. Emellanåt skiner rasismen då och då igenom och det är upp till var och en att förhålla sig till detta faktum. Novellen är den tredje i ordningen och skrevs 1906. De tre följande är njutbara och den sista, Spindeln, som liksom de två föregående skrevs 1908, är kuslig. Spelmarkerna är obehaglig på ett annat vis och ger en viktig historisk inblick. Stanislawa d’Asps sista vilja är mystisk och suggestiv, egenskaper som för övrigt är gemensamma för lejonparten av texterna.

Här är inte rätt utrymme att djupare loda ned i mina inre tillstånd och icke-tillstånd, men vad som schematiskt kan kallas skräck (skräck är väl snarare känsla än genre?) skrämmer mig sällan. Som barn var jag mörkrädd och samma varg som jag intalade min syster låg och lurpassade under sängen fick mig att frukta att minsta lilltå utanför täcket helt säkert skulle innebära slutet i gråbenskäft. Däremot blir jag idag ofta illa berörd, exempelvis av en autentisk avrättningsvideo arrangerad av IS eller scenen i Machens Drömmarnas berg där en gladlynt hundvalp under fruktans…Vid läsningen av De groteska blir jag varken rädd eller illa berörd, men det förtar inte läsvärdet. De är kusliga på det där lägereldsviset och det är gott nog.

Åter till förordet. Ur ett historiskt eller litterärhistoriskt perspektiv är det av vikt att redogöra för vad samhällsvindar som blåste vid tidpunkten för en författares liv. Det kan ge ledtrådar eller aningar om författarens person och varför mottagandet från omvärlden av dennes verk blev som den blev. Och framförallt: Varför åsikter som idag, men naturligtvis även hos människor då, är motbjudande och hur det kommer sig att de förfäktades. Inte sällan får man brottas med frågan om det går att separera författare och dennes verk. I vilken mån kan man bortse från exempelvis en novells rasistiska partier? Går det att avnjuta drycken trots dess missfärgningar och beska eftersmak?

Jonas Wessel slår omedelbart fast att Hanns var nazist och talade illa om ”vissa folkgrupper”. Sedan ställer han sig frågan om ”Ewers var en mindre ’bra’ människa, vars författarskap man borde se ner på för att förstärka illusionen av sin egen moral och klokhet?” och frågar sig strax om hans verk då är ”mindre värda som litteratur”. Det bestämda svaret lyder: ”Givetvis inte” och Jonas avrundar med att Hanns, liksom vi, var ”barn av sin tid, på gott och ont”.

Många handlingar och tillstånd blir klarare, intalar vi oss åtminstone, när vi betraktar dem från ett retroperspektiv. Jag tror inte heller att vi behärskar introspektion särskilt väl. Snarare tänker jag mig att vi med tiden blir lysande självbedragare. Det gör ofta alltför ont att blottlägga karaktäristika och idéer hos oss själva som vi skäms över. Men att ”vara barn av sin tid” kan ursäkta vad som helst, på grund av de samhällstillstånd som då var vid handen, håller jag inte med om. Rasism är rasism oavsett tid och rum. Varken mer eller mindre. Det är skillnad på förståelse och acceptans. Om någon ur NMR visar sig vara en litterär förmåga utöver det vanliga – skulle vi läsa dennes bok ändå?

Från att ha accepterats av nazistpartiet, censurerades med tiden hans verk vilket ”måste ha varit ett oerhört hårt slag för honom” och han skulle lika gärna ”ha kunnat få en ögonbindel och blivit ställd bakbunden inför en exekutionspatrull. Det hade varit renare. Mer effektivt”. Aj. Hur många miljoner skulle inte ha tappat allt vad kreativitet heter hellre än att falla ihop som en hög med hundra kulor i sig, endast efterlämnandes hjärnsubstans och skallbensbitar mot tegelstensvägg?

Med det sagt, så är förordet som tidigare nämnts närmast oumbärligt och de illustrationer som Jonas bidragit med är obehagliga till sin natur, värda att skrivas ut och fästas på ytterdörren för att skrämma bort försäljare och förkunnare av diverse läror (radio- och TV-tjänst, den Stora Tidskriften och Jesu ord). Det är så nära skräck jag kommer under min läsning av denna läsvärda novellsamling vars innehåll är skrivet av en författare som man inte helt enkelt umgås med.