• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

förintelsen

Filmrecension: Evolution – en film som inte går att skaka av sig

28 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Recension: Evolution
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Kornél Mundruczó
Manus Kata Wéber

En film som inte går att skaka av sig, den gräver sig in och gör bitvis ont. Vi får följa tre människor i olika tidslinjer som alla har anknytning till varandra och till förintelsen, då nazister dödade miljoner judar. Tidningen Wrap skrev om filmen: Sätter djupa spår känslomässigt. Ja det skriver jag under på. Bitvis vill jag sätta lägre betyg då filmen mittersta del är mer teaterdialog än film. Men som helhet är filmen och dess berättelse så stark att den sitter kvar i både huvud och känslor länge.

Denna triptyk av historier utspelar sig under olika tidsepoker men alla i skuggan av andra världskriget och förintelsen. Vi får följa flera generationer överlevare och deras sätt att hantera sitt tunga arv. I dagens värld där det finns flera andra grymheter utförda av människor kan berättelserna säga något om många olika människors öden och hur de försöker leva efter att ha upplevt djupa tragedier och utsatts för hat. I den tredje delen får vi möta en tonårig pojke som inte vill vara jude och som i skolan, i högstadiet, blir utsatt av ungdomar med rötter i Mellanöstern. Detta hat mellan olika grupper från Mellanöstern finns också i svenska skolor. Många kan säkert relatera till stora delar av filmens handling.

I filmens tre sammanlänkande historier får vi först följa några män som städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. Den delen känns i hela kroppen, den är nästan filmad utan någon dialog alls. I mellersta delen får vi se en mor och dotter med sårig relation som har ett svårt möte i en Budapestlägenhet. Den skulle passa mycket bättre på en teater, den är delvis alldeles för seg och övertydlig för filmens format. Den känns också som en dialog vi både sett och hört i oändliga olika format i både film och teater och i litteratur tidigare. I den tredje och avslutande delen lyfter filmen då vi får följa en tonårig pojke i Berlin som försöker navigera på minerad mark i en högstadieskola med olika grupper från Mellanöstern.

Filmiskt är speciellt den första tredjedelen helt suveränt berättad där bilder berättar mer än vad som skulle kunna sägas med ord. Några män städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. I den delen utnyttjas filmens sätt att berätta starkt, professionellt och imponerande med några mäktiga långtagningar mästerligt fotograferade av Yorick Le Saux (Only Lovers Left Alive, Little Women).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, förintelsen

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

24 maj, 2018 by Redaktionen

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, förintelsen, Göteborg, historia, judendom

Tre nya böcker inför Förintelsens minnesdag

22 januari, 2018 by Redaktionen

Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Nu ger Natur och Kulutur ut en seriebok och två memoarer med överlevandes berättelser.

I Vi kommer snart hem igen skildrar Jessica Bab Bonde (text) och Peter Bergting (bild) i serieform sex personers vittnesmål om Förintelsen. De berättar vad hände dem och deras familjer, hur de överlevde – och vad de förlorade. Och om första mötet med Sverige. Vi kommer snart hem igen passar för barn i 11-årsåldern och uppåt.

Makarna Dina och Jovan Rajs överlevde andra världskriget och arbets- och koncentrationsläger, träffades efter kriget och flyttade så småningom från Jugoslavien till Linköping. I Att återvända till livet berättar de om att komma tillbaka: till sin hemstad, till allt som försvunnit, till livet. Efter krig och folkmord, död och förlust hittar de ett sätt att hålla ihop sin familj och sig själva.

Franska filmaren Marceline Loridan-Ivens memoarbok Och du kom inte tillbaka är författad som ett långt brev till hennes far. 1943, när hon var femton år, greps hon och fadern (modern och syskonen lyckades gömma sig) av fransk milis och via tre franska läger hamnade de till slut i Polen: fadern i Auschwitz, hon i Birkenau. Han lyckades smuggla till henne ett brev, en tomat och en lök. Sedan skildes de åt, och han försvann för alltid.

I mitten av april ger Natur och Kultur ut Hédi Frieds augustnominerade bok Frågor jag fått om Förintelsen i pocket.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Litteratur och konst, Toppnytt Taggad som: Bok, förintelsen, judendom, Kulturpolitik, Politik

Bokrecension: Medaljonger av Zofia Nałkowska – Människor gav andra människor detta öde

1 december, 2017 by Redaktionen

Medaljonger
Författare: Zofia Nałkowska
Utgiven: 2017-11
ISBN: 9789198410747
Förlag: Bokförlaget Faethon

 

Om de slog mig? Naturligtvis. I Majdanek var det en SS-kvinna, Brygida, som slog mig. Varför? – För att hon ville det. Det fanns inget annat skäl.

Zofia Nałkowska föddes 1884 i Warszawa och hoppar vi raskt framåt i tiden kom hon 1945, inte långt efter krigsslutet, att ingå i den kommission som bildats för att utreda Tysklands brott i Polen. Zofia var då 61 år. Emi-Simone Zawalls efterord är matnyttigt och ger en inblick i hennes liv. Bland annat står där att läsa om hennes engagemang i denna kommission och att det måste kommit fullt naturligt att hon valdes in. Zofia som under livet kommit att bygga en diger meritlista innehållande ordföranderoller, utmärkelser och inte minst en omfattande bibliografi, hade vid tidpunkten en status som den polska litteraturens ”grande madame”.

På en av de inledande sidorna där citat och dedikationer brukar finnas, står just orden Människor gav andra människor detta öde. Det här är en insikt som kan vidgas långt bortanför ondskan som var inneboende i Förintelsen. Jag tänker på det ekelundska begreppet krypare-rytare och även om ordvalen låter milt i sammanhanget säger det något om den mänskliga gemenskapen och de inbördes förhållandena människor emellan. ”En krypare — för alla som äro öfver; en rytare — mot alla som äro under.” (litteraturbanken.se)

Ordparet, en möjlig utgångspunkt i försöket att förstå ondskan som fenomen, sträcker sig också bortom dessa gaskammare, nackskott och massgravar, alltså vad vi förknippar med nazismen. Det finns stor lärdom att dra ur denna slakt av människor och även om det redan understrukits många gånger så tål det att upprepas: Det har hänt, händer och kan och kommer väl sorgligt nog att hända igen. Zofia menar att Förintelsen kan ses som två parallella verkligheter. Dels den rationella, systematiserade och mekaniska slakten och dels de godtyckliga morden utförda av enskilda människor av ingen annan anledning än att de ”ville det”.

Judar har genomgående i historien varit förföljda av alla tänk- och otänkbara anledningar. Detta är ingalunda något förpassat till just historien. Den viktigaste erfarenheten att dra ur judeförföljelsen och förintandet, tänker jag emellertid är att otaliga andra människor och grupper av människor också slaktas av inga andra anledningar än att de fötts. Det handlar inte om att jämföra folkmord eller etniska rensningar, långt ifrån. För mig är det snarare att hålla vid liv en medvetenhet att liknande bestialiteter återkommer i olika former och med olika förevändningar.

Medaljonger tillkom inte långt efter blodbadet och krigets formella slut. Det är ingen utblick uppifrån ett elfenbenstorn, men i många aspekter är den ändå sällsynt klarsynt och insiktsfull. Den utgörs av små korta inblickar i det fasansfulla. I bakgrunden skymtar just det planerade, vi läser om

en kista med människohud som vikts i tunna lager, renskrapade och beredda. På hyllan stod glasburkar med kaustiksoda, i väggen var ett kokkärl fullt av murbruk fastmonterat och bredvid en stor spis där man kunde bränna ben och andra rester.

I det avslutande kapitlet Auschwitz barn och vuxna ges en övergripande analys som är intressant och jag tänker mig att den i stora drag är riktig.

…systemets och lägrens syfte var tvåfalt. Det var både politiskt och ekonomiskt…Det politiska syftet var att utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning. Det ekonomiska syftet [var] att se till att denna plan inte vållade några…kostnader utan…blev en källa till intäkter…först genom det arbete fångarna utförde…och för det andra de förmögenheter de döda lämnade efter sig. Denna systematiskt genomförda plan var människors verk. Människor var dess offer och dess bödlar.

Mycket är emellertid återberättelser av enskilt lidande. Och det gör fruktansvärt ont att läsa och som vanligt skäms jag över att jag reagerar så starkt för en verklighet som inte är min. Jag behöver naturligtvis inte skämmas, men hur ofta skäms vi av rimliga anledningar?

Jag tror det var i högstadiet boken Om detta må ni berätta delades ut till eleverna. En bild, du har nog också sett den, där ett barn (man behöver inte säga judiskt) ligger utslaget på gatan medan folk kallhamrat passerar förbi har etsat sig fast. Vi hör barnets lilla hjärta som strax kommer sluta slå i det oskyldiga bröstet. Barnet dör ensamt, omgivet av människor, inte medmänniskor. Jag tänker på den bilden när jag läser om kvinnan som genom att bända upp brädor i godstågets golv i farten slängt sig ut ur tåget. Hon ligger nu skadad på banvallen och strax samlas en folkskara runtikring henne. Rädda för repressalier – antagligen dödsstraffet – gör de ingenting annat än betraktar hon som ligger likt ”ett djur som sårats under en jakt, ett skadskjutet djur som jägarna glömt att skjuta”. Människor kommer och går och det viskas tyst på avstånd. Att agera eller inte agera – och om, så hur?  Tåg visade sig inte vara enkla att undkomma.

Jag frågar mig själv om jag skulle ha kraft och mod att agera rätt och riktigt, det vill säga i linje med den moral som är sprungen ur den vämjelse jag känner. Omöjligt att veta på förhand.  Följdfrågan är nästan än mer relevant: Gör jag tillräckligt idag? Nej.

Glömska är en välsignelse men också en fara. Särskilt i kombination med vår bristande förmåga att ta in helhetsbilder, att vi inte förmår se rimliga samband och inte bara hastigt uppkomna provisoriska lösningar för att stilla vår oförståelse.

Verkligheten är uthärdlig bara om den inte måste uppfattas samtidigt eller i sin helhet. Den når oss i form av fragment av händelser…ekon av skott, rök i fjärran….

Det får vi aldrig glömma. I slutändan är det den enskilde som utför en handling. Nackskott och upphackade lik utförs aldrig av vilken ism det nu månde vara. Människor gav andra människor detta öde. Människor formar andras öden och det är ett historiskt och nutida faktum. Vi har alltid ett val, om än aldrig så begränsat. Det får inte bli en lärdom byggd på fragment, som blott är ekon av skott och rök i fjärran.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension Taggad som: förintelsen, Nazityskland, Polsk författare, Tyskland

Fredag 27 januari manifesteras Förintelsens minnesdag

27 januari, 2012 by Redaktionen

Fredag 27 januari manifesteras Förintelsens minnesdag. Förre FN-ledaren Kofi Annan hederstalar i Stockholm och landet runt hålls aktiviteter kring demokrati och tolerans.

Ett pressmeddelande berättarL

Officiell ceremoni i Stockholm
Kofi Annan och statsminister Fredrik Reinfeldt talar i Stockholm och belyser frågor om mänskliga rättigheter kl 16.00 idag fredag 27 januari, FN:s officiella minnesdag för Förintelsens offer. I programmet finns en storskalig ljusmanifestation, en nyproducerad utställning och en specialskriven minneskonsert i koppling till Raoul Wallenberg-året 2012, då den svenske människorättskämpen skulle fyllt 100 år. Plats: Raoul Wallenbergs torg, utanför Dramaten. Torgets aktiviteter öppna kl 12.00 – 18.00, ceremoni kl 16.00.

Kofi Annan är gift med Raoul Wallenbergs systerdotter Nane Annan och kommer i dagens tal att lyfta Wallenbergs civilkurrage och livsgärning som förebild för den enskildes makt att påverka samt hur vi idag påverkar frågor kring intolerans och orättvisa. Annan föddes i Ghana 1938 och har en närmast osannolik diplomatisk karriär i ryggen. Han var Förenta Nationernas generalsekreterare under åren 1997-2006 och tilldelades Nobels fredspris 2001.

Ceremonin sker i närvaro av H.K.H. Kronprinsessan Victoria, H.K.H. Prins Daniel, Sveriges talman Per Westerberg samt representanter från regering, riksdag, Stockholms stad, utländska ambassader och överlevande från Förintelsen.

Aktiviteter i hela landet
Samling för demokrati i Göteborg, utställning och filmvisning i Norrköping och i Malmö en heldag på temat Barn i krig. Fler än 30 svenska städer arrangerar officiellt program och på skolor och lokala institutioner över hela landet uppmärksammas minnesdagen med diskussioner, föreläsningar och andra aktiviteter.

Den 27 januari var befrielsedagen av koncentrationslägret i Auschwitz och deklarerades 2005 av FN till internationell minnesdag för Förintelsens offer. I Sverige har datumet varit nationell minnesdag sedan 1999. Över hela landet sker aktiviteter under eller kring minnesdagen för att aktivt minnas och ta tillfället i akt att lyfta aktuella frågor kring tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. I Stockholm är Raoul Wallenbergs torg årligen centrum för en officiell minnesceremoni där allmänheten, statliga representanter och överlevande samlas för att tända ljus och hedra minnet av Förintelsens offer.

För mer information och regionala kalendariefakta se:
www.levandehistoria.se/27januari

Läs även andra bloggares åsikter om Kofi Annan, förintelsen

Arkiverad under: Scen Taggad som: förintelsen, Kofi Annan

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Manus: John Fosse Regi: Cecilia … Läs mer om Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på teater Trixter

Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

The Fabelmans Betyg 4 Svensk premiär 3 … Läs mer om Filmrecension: The Fabelmans – perfekt film

Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

De fem djävlarna Betyg 4 Visas under … Läs mer om Filmrecension: De fem djävlarna – förfriskande finurlig

Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Valand i Göteborg (Jazzföreningen … Läs mer om Jazzig pianotrio skapar oförutsägbar magi – Matti Ollikainen trio på Valand

Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Exodus Betyg 5 Svensk biopremiär 3 mars … Läs mer om Filmrecension: Exodus – en mästerlig debutfilm

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Mefisto Remixed Av Kia Berglund och … Läs mer om Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

Filmrecension: Mumier på äventyr

Mumier på äventyr Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Mumier på äventyr

Musikalrecension: A Chorus Line

A Chorus Line Framtagen och … Läs mer om Musikalrecension: A Chorus Line

Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Maktens diskreta charm Originalidé, … Läs mer om Teaterkritik: Maktens diskreta charm på Dramaten – roligt, skarpt, träffande

Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Folkets Bio, Triart Film, Nonstop … Läs mer om Vidgade vyer – en satsning för att nå ut med filmkultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in