Medaljonger
Författare: Zofia Nałkowska
Utgiven: 2017-11
ISBN: 9789198410747
Förlag: Bokförlaget Faethon
Om de slog mig? Naturligtvis. I Majdanek var det en SS-kvinna, Brygida, som slog mig. Varför? – För att hon ville det. Det fanns inget annat skäl.
Zofia Nałkowska föddes 1884 i Warszawa och hoppar vi raskt framåt i tiden kom hon 1945, inte långt efter krigsslutet, att ingå i den kommission som bildats för att utreda Tysklands brott i Polen. Zofia var då 61 år. Emi-Simone Zawalls efterord är matnyttigt och ger en inblick i hennes liv. Bland annat står där att läsa om hennes engagemang i denna kommission och att det måste kommit fullt naturligt att hon valdes in. Zofia som under livet kommit att bygga en diger meritlista innehållande ordföranderoller, utmärkelser och inte minst en omfattande bibliografi, hade vid tidpunkten en status som den polska litteraturens ”grande madame”.
På en av de inledande sidorna där citat och dedikationer brukar finnas, står just orden Människor gav andra människor detta öde. Det här är en insikt som kan vidgas långt bortanför ondskan som var inneboende i Förintelsen. Jag tänker på det ekelundska begreppet krypare-rytare och även om ordvalen låter milt i sammanhanget säger det något om den mänskliga gemenskapen och de inbördes förhållandena människor emellan. ”En krypare — för alla som äro öfver; en rytare — mot alla som äro under.” (litteraturbanken.se)
Ordparet, en möjlig utgångspunkt i försöket att förstå ondskan som fenomen, sträcker sig också bortom dessa gaskammare, nackskott och massgravar, alltså vad vi förknippar med nazismen. Det finns stor lärdom att dra ur denna slakt av människor och även om det redan understrukits många gånger så tål det att upprepas: Det har hänt, händer och kan och kommer väl sorgligt nog att hända igen. Zofia menar att Förintelsen kan ses som två parallella verkligheter. Dels den rationella, systematiserade och mekaniska slakten och dels de godtyckliga morden utförda av enskilda människor av ingen annan anledning än att de ”ville det”.
Judar har genomgående i historien varit förföljda av alla tänk- och otänkbara anledningar. Detta är ingalunda något förpassat till just historien. Den viktigaste erfarenheten att dra ur judeförföljelsen och förintandet, tänker jag emellertid är att otaliga andra människor och grupper av människor också slaktas av inga andra anledningar än att de fötts. Det handlar inte om att jämföra folkmord eller etniska rensningar, långt ifrån. För mig är det snarare att hålla vid liv en medvetenhet att liknande bestialiteter återkommer i olika former och med olika förevändningar.
Medaljonger tillkom inte långt efter blodbadet och krigets formella slut. Det är ingen utblick uppifrån ett elfenbenstorn, men i många aspekter är den ändå sällsynt klarsynt och insiktsfull. Den utgörs av små korta inblickar i det fasansfulla. I bakgrunden skymtar just det planerade, vi läser om
en kista med människohud som vikts i tunna lager, renskrapade och beredda. På hyllan stod glasburkar med kaustiksoda, i väggen var ett kokkärl fullt av murbruk fastmonterat och bredvid en stor spis där man kunde bränna ben och andra rester.
I det avslutande kapitlet Auschwitz barn och vuxna ges en övergripande analys som är intressant och jag tänker mig att den i stora drag är riktig.
…systemets och lägrens syfte var tvåfalt. Det var både politiskt och ekonomiskt…Det politiska syftet var att utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning. Det ekonomiska syftet [var] att se till att denna plan inte vållade några…kostnader utan…blev en källa till intäkter…först genom det arbete fångarna utförde…och för det andra de förmögenheter de döda lämnade efter sig. Denna systematiskt genomförda plan var människors verk. Människor var dess offer och dess bödlar.
Mycket är emellertid återberättelser av enskilt lidande. Och det gör fruktansvärt ont att läsa och som vanligt skäms jag över att jag reagerar så starkt för en verklighet som inte är min. Jag behöver naturligtvis inte skämmas, men hur ofta skäms vi av rimliga anledningar?
Jag tror det var i högstadiet boken Om detta må ni berätta delades ut till eleverna. En bild, du har nog också sett den, där ett barn (man behöver inte säga judiskt) ligger utslaget på gatan medan folk kallhamrat passerar förbi har etsat sig fast. Vi hör barnets lilla hjärta som strax kommer sluta slå i det oskyldiga bröstet. Barnet dör ensamt, omgivet av människor, inte medmänniskor. Jag tänker på den bilden när jag läser om kvinnan som genom att bända upp brädor i godstågets golv i farten slängt sig ut ur tåget. Hon ligger nu skadad på banvallen och strax samlas en folkskara runtikring henne. Rädda för repressalier – antagligen dödsstraffet – gör de ingenting annat än betraktar hon som ligger likt ”ett djur som sårats under en jakt, ett skadskjutet djur som jägarna glömt att skjuta”. Människor kommer och går och det viskas tyst på avstånd. Att agera eller inte agera – och om, så hur? Tåg visade sig inte vara enkla att undkomma.
Jag frågar mig själv om jag skulle ha kraft och mod att agera rätt och riktigt, det vill säga i linje med den moral som är sprungen ur den vämjelse jag känner. Omöjligt att veta på förhand. Följdfrågan är nästan än mer relevant: Gör jag tillräckligt idag? Nej.
Glömska är en välsignelse men också en fara. Särskilt i kombination med vår bristande förmåga att ta in helhetsbilder, att vi inte förmår se rimliga samband och inte bara hastigt uppkomna provisoriska lösningar för att stilla vår oförståelse.
Verkligheten är uthärdlig bara om den inte måste uppfattas samtidigt eller i sin helhet. Den når oss i form av fragment av händelser…ekon av skott, rök i fjärran….
Det får vi aldrig glömma. I slutändan är det den enskilde som utför en handling. Nackskott och upphackade lik utförs aldrig av vilken ism det nu månde vara. Människor gav andra människor detta öde. Människor formar andras öden och det är ett historiskt och nutida faktum. Vi har alltid ett val, om än aldrig så begränsat. Det får inte bli en lärdom byggd på fragment, som blott är ekon av skott och rök i fjärran.