Dark
Betyg 3
Premiär på Netflix i Sverige 1 december 2017
Av Baran bo Odar och Jantje Friese
Twin Peaks möter Stranger Things i denna tyska tv-serie som utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden som har ett kärnkraftverk som spelar vis roll i mystiken. Övernaturliga inslag blandas med mörka hemligheter i framför allt fyra tyska familjer: Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann.
Handlingen startar 2019 då en tonåring försvunnit från Winden och strax efteråt försvinner en elvaårig pojke. Snart blir vi varse att för exakt 33 år sedan försvann också en pojke från Winden. Några avsnitt längre in i serien blandas också årtalet 1953 in, då två döda pojkar hittades på den plats där kärnkraftverket precis ska anläggas.
Bitvis är Dark en mästerlig serie – bra musik och välgjorda ljudeffekter blandas med och förhöjer den mystiska, magiska stämningen som blandas med skildringar av människans kluvna karaktär, alla har både gott och ont i sig. Allt detta kryddas med filosofiska djupsinnigheter och funderingar. Vad är tid? Vad är rum? Vad är ondska, vad är godhet? Varför kan resultatet av godhet bli smärstamt? Spelar det någon roll varför någon gör det som är bra? Varför är livet så orättvist? Vem är vi? Vad driver oss? Vad får oss att bete oss illa mot andra människor? Religion och filosofi från både kristna värderingar, buddhism och grekiska filosofer blandas i en fascinerande dekokt.
Hoppen mellan de tre tidsepokerna är tyvärr rörigt sammanfogat. Ibland anges årtalet och ibland inte. Det tog nästan tio avsnitt att förstå vem som var vem och under vilken tid, det var rörigare än vad handlingen borde vara, trots mystiken.
Rörigheten är en anledning till att jag inte ger den ännu högre betyg. Ett annat skäl är att serien är lite för ofta övertydlig trots mystiken, trots att dramat är uppbyggt så att vi som tittare bara sakta får reda på mer och mer. Regissören vet hela sanningen men öppnar Pandoras ask lite i taget. Den metoden kan ha mycket högt skaparvärde men lite för ofta är det pekfingeraktigt. Som tittare är jag för medveten om upplägget.
En tredje sak som stör mig i serien är den femtonårige Jonas som spelas av Louis Hofmann, född 3 juni 1997. När inspelningen gjordes var Louis Hofmann några år äldre än femton men han ser mycket äldre ut. Det blir helt fel när han ser ut som en vuxen man. Alldeles speciellt blir det löjeväckande i början av första avsnittet där han sitter i köket och skriker på sin mamma för att elen har gått. En man som sitter och skriker på sin mamma? Mamman är förresten upptagen med att ha sex med en annan familjs pappa och hon har varken tid eller lust att hjälpa sin femtonårige son att rosta bröd just då.
Serien är fascinerande och den får en stark trea som närmar sig betyg 4. Hade vissa scener inte klippts ihop så övertydligt och hade den varit något mindre rörig hade den varit en av årets bästa serier. Den första säsongen släpptes i sin helhet för den svenska publiken på Netflix den 1 december 2017. Det är som en tidig julklapp för alla som älskar mystik. Utan tvekan värd att ägna några mellandagar åt att sjunka in i.
Det har också kommit besked om att säsong 2 ska spelas in.
Kommentera