Teaterkritik

Machinal på Göteborgs Stadsteater: Skickligt ensemblespel i genusinriktad tragedi

25 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Machinal
Av Sophie Treadwell
Översättning Nils Gredeby
Regi Sisela Lindblom
Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown
Mask Ingela Collin
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen ch Frej Obenius
Koreografi Dag Andersson
Dramaturg Joel Nordström
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 oktober 2015

Ska kanske utfärda en varning. Recensionen kommer stundtals kretsa kring döden. Till att börja med skedde premiären en dag efter det ofattbara rasistdådet på skola i Trollhättan. Personligen sörjer jag en god och kär arbetskamrat som snart begravs.

Machinal (franskt uttal) är baserad på ett mycket omtalat och omskrivet rättsfall från USA. Ruth Snyder blev 1927 den första kvinnan att avrättas i elektriska stolen. Hon erkände att hon och hennes älskare mördat maken, en make som påstod sig ha äganderätten till henne. Journalisten och sedermera dramatikern/ författaren Sophie Treadwell skrev pjäsen efter att följt rättegången. Denna normkritiska historia har kommit att bli en Broadwaysuccé, märk väl utan att ha omstöpts till musikal. Sisela Lindblom har en bakgrund som författare – drog igång den beryktade debatten om handväskor för några år sedan – och van dramaturg. Denna gång basar hon över uppsättningen, är en målmedveten regissör som lyckas väl med att iscensätta en epok och ett sorgligt öde. Ytterligare en betydelsefull post har en kvinna som ansvarig. Kajsa Hilton-Brown har hand om scenografi och kostym. Hon låter vridscenen verkligen gå på högvarv och har lagt mycket möda på tidsenliga kläder och huvudbonader.

Jag går på röda mattan, välkomas av teaterns VD och kan slå mig ner på salongens bästa plats. När ridån går upp kastas vi in i ett storstadspulserande jäktigt kontorslandskap. Sen ankomst påverkar inte chefens inställning till pjäsens huvudroll. Hon får stenografera för vicedirektören (Mats Blomgren) på hans rum. Omgående friar den stresstålige chefen till Ruth. Hon är definitivt inte förälskad, men smickrad över att bli sedd. Efter att ha vädrat sin tvekan inför mamma (Victoria Olmarker), bestämmer hon sig för att en fullvärdig kvinna bör ingå äktenskap. Vidare tryggar hon på så vis försöjningen för sig och sin bittra mamma. Om fadern vet vi intet. Maken försöker kontrollera sin tystlåtna fru , kräver tillgång till hennes kropp.

I en tragikomisk scen på hotellrum under bröllopsresa- en vanligt förekommande ”incident” i psykologiska dramer – blir vi varse att både omständigheterna och Ruths natur omintetgör en lyckad utgång. Ska betonas att männen i Machinal tar sig otillbörliga friheter, ägnar sig åt att antasta det underordnade könet. Ett steg till mot mot undergången är den förlossningspsykos Ruth drabbas av. Caroline Söderströms gestaltning visar att hennes rollfigur är i aktuv behov av hjälp. Hon vägrar foga sig, vill ut ur sin instängda bubbla där hon riskerar att kvävas. Men fram tills hon på lönnkrog sammanstrålar med en gangster (Rasmus Lindgren), förblir längtan oartikulerad. Jag kan inte undgå att jämföra med bioaktuella Ingrid Bergman, vars förverkligande av drömmar var en total kontrast till denna desperata mörderska. Att något fatalt och destruktivt ska inträffa, för någon som personifierar döden i livet, blir alldeles självklart för publiken. Men jag anser att man överbetonat den tidens normer och förtryck, på bekostnad av Ruths leda och trasiga själ.

Jag vill slå ett slag för birollerna och flera oerhört raffinerade scener. Dag Malmberg är både sopgubbe, auktoritär läkare och påstridig advokat. Det är lätt att gilla hans agerande. Praktikanterna Stina Nordberg och Pia Ternström ligger i med bravur för att skildra diverse figurer. Lika positivt blir omdömet om praktikanten Alex Jubell och John Lalér, vars idoga arbetsinsatser är alldeles lysande utförda. Scenerna i kontors- och krogmiljö , som vid ett par tillfällen skiftar till dansnummer, är otroligt rappt utförda. Allt klaffar och synkar perfekt! En bit in i första akten, fick jag ingivelsen att Machinal är utan defekter, ett verk med exakt precision som bara sköljer över åskådarna. Efter hand reviderar jag uppfattningen något. Har problem med att sätta fingret på varför jag också blir konfys. För mig stannade känslan av att ha upplevt något konstigt kvar efteråt. Kan ju vara tecken på att det är en mångbottnad historia vars märkvärdiga människoöde förmår fascinera. Sedan tillkommer förstås den välgörande tematiken kring strukturer och hur långt vi har kvar till målet jämställdhet överallt mellan könen.

Vad anser jag om de fyra som listas överst i det fylliga programmet? Caroline Söderström kommer jag ihåg från Satanisterna, Crime scenes och inte minst Att begära tre systrar. Visst hade jag funderingar på att ha med henne i rubriken. Söderströms bleka hudfärg har inte någon motsvarighet i hennes agerande. Tvärtom, är hon fantastisk på att måla med hela palettens skiftningar. Förtvivlan och vilestyrka, bräcklighet och villrådighet är drag hon är enastående duktig på att ta fram. Dödsskräcken inifrån och ut i finalen är en av de starkaste enskilda bedrifter jag skådat på länge.

Mats Blomgren minns jag från Den perfekta kyssen på Angereds Teater och Vägen hem på Backa teater förutom en del teveroller. Han är precis så avmätt exakt och distanserad som förväntat. Kan sin roll på pricken, men fast jag brukar uppskatta vad han gör, är detta inte någon prestation som påtagligt sticker ut. Rasmus Lindgren, känd från film och teve, gör den farlige kriminelle älskaren. Hans intima scen med Söderström är välspelad och fångar på kornet belägenheten för två vinddrivna existenser. Victoria Olmarker har jag sett mycket av på Stadsteaterns scener. Tidigare i år var hon formidabel i monologen Ingenbarnsland. Hon är inte med mycket i Machinal, fast tidigt in i berättelsen levererar hon en gastkramande uppgörelse med sin dotter, en dotter som nog alltid haft trasslig relation med en missnöjd mamma som inte kan lyssna. Måste avslöja att trots mina lovord, är jag osäker på om detta räcker för att det ska bli succé. Å ena sidan modigt att inte importera någon med stjärnkvaitet, å andra sidan önskar jag mig sådana som Lena Endre och Michael Nyqvist i de bärande rollerna.

Skådespelare
Mats Blomgren, Alex Jubell, John Lalér, Rasmus Lindgren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Victoria Olmarker, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Caroline Söderström och Pia Ternström
Statister
Johanna Lundaahl och Maja Mogren

Trailer för Machinal from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

En fröjdefull jul på Stockholms stadsteater – ett väl utfört mord på den glittriga julen

24 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

En fröjdefull jul
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger

”En fröjdefull jul” tar verkligen död på den glittriga, kommersialiserade formen av familjehögtiden som kallas jul. En familj och några vänner samlas för att fira jul tillsammans – och vi möts av en överdriven ytli julstämning redan i foajén där vi blir bjudna på glögg och extra söta pepparkakor av utklädd personal och inne i salongen tas vi emot av en scen där det blinkar och glittrar och lyser som i den värsta amerikanska julfilmen.

Den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn är ofta omtalad som den mest spelade brittiske dramatikern efter William Shakespeare och har skrivit mer än 70 pjäser. Han har hunnit bli adlad och kan numera tilltalas med Sir. Hans pjäser är ofta komedier, men det handlar inte om buskis utan det är som i ”En fröjdefull jul” träffsäkra beskrivningar av människor och deras relationer, kanske något överdrivna för att fungera på scen men alltid med mycket vi känner igen från oss själva eller människor vi träffat eller känner.

I ”En fröjdefull jul” samlas vännerna och familjen hos Nils (spelas av Henrik Norlén) och Bea (spela av Vanna Rosenberg). Nils syster Philippa är där med sin man som prompt ska spela en dockteater för barnen under jul, en föreställning som alla, både barn och vuxna, avskyr. Beas syster Rakel är där. Rakel som är i övre trettioårsåldern är inte den sexiga typen av kvinna och har haft svårt att hitta någon bra man, nu har hon nyligen börjat träffa en ung författare, Carl, som kommer för att fira jul med dem. En författare är en spännande figur och drar till sig framför allt de julfirande kvinnornas intresse. Beas och Rakels gamla pappa är också på plats, spelad av säkra komediskådespelaren Björn Gustafsson.

Under ytan vibrerar det av massor av oförlösta konflikter. Det är som livet ofta är, människor vågar aldrig riktigt ta itu med vad som irriterar dem, var som hindrar dem att leva. Liv Mjönes är helt underbar som Pia, höggravid med sitt fjärde barn tillsammans med sin man Erik, som mest är en förvuxen pojke som går omkring som en hund efter sin idol Nils. Pia som gör allt för att hålla ihop familjen och julfirandet och är bara en millimeter från att bryta ihop. Jag tror många av oss har träffat dessa duktiga unga kvinnor som fastnat i livet. Emil Almén är helt träffsäker i rollen som hennes man Erik, som inte vuxit upp än, som helst flyr sitt ansvar genom att hålla sig till den beundransvärde och lyckade Nils, som i sin tur helst flyr från sina problem genom att skruva och lösa någon teknisk fråga.

Föreställningen består av ett uppbåd av duktiga skådespelare. Björn Gustafsson äger scenen när han är med, förstås. Han har en säker utstrålning och fungerar perfekt i komedier som denna. De två grabbarna Nils och Erik är också helt rätt i sina roller.

Det är en rolig föreställning och jag skrattade en hel del fast det också var sorgligt och tragiskt i grunden, detta liv så fast i ytlighetens fängelse. Visst är en del scener lite för tydliga och förutsägbara, som den plågsamma dockteaterföreställningen – men tiden gick fort och någon träsmak av att sitta i salongen fick nog ingen i publiken. Den är rolig och den är tankeväckande även om det inte är en föreställning jag kommer att minnas i åratal efteråt. Men allt behöver inte vara världsförändrande. Det som händer på scen är sådant som vuxna kan känna igen. Så jag vill dock avråda från att se den som en familjeföreställning, jag tror inte de mindre barnen får ut så mycket av föreställningen.

Flera julsånger ingår i föreställningen och texten visas upptill – det är upplagt för allsång och en del ur premiärpubliken sjunger också med. Fast det är knappast tänkt som en mysig julig allsångskväll. De sånger som är utvalda är i stort sett de mest glittriga och fåniga julsångerna och textremsan är som den allra smaklösaste julannonsen. Det är sånger som ”Jag såg mamma kyssa tomten”, ”Bjällerklang” och ”Jingeling, tingeling” – i mina öron de mer ytliga julsångerna.

Regissör är Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp ”From Sammy with Love”.

Det jag kände visst obehag inför är all alkohol som dricks under detta julfirande. Jag tänker på alla barn som far så illa under julhelgen med föräldrar som dricker för mycket. Det är inte så att alkoholen hyllas – tvärtom visar pjäsen hur människor flyr från sina känslor genom att linda in dem i alkohol.

Medverkande:
Nils Henrik Norlén
Bea Vanna Rosenberg
Philippa Anja Lundqvist
Harald Björn Gustafson
Bo Robin Keller
Rakel Helena Af Sandeberg
Erik Emil Almén
Pia Liv Mjönes
Carl Alexander Salzberger

Foto: Petra Hellberg

Tankar kring Idioten på Dramaten

23 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Idioten
Av Fjodor Dostojevskij
Dramatisering och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Linda Hyllengren, Nathalie Pujol
Komposition och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Premiär på Dramaten 22 oktober 2015

Fjodor Dostojevskijs roman Idioten placeras mitt i dagens samhälle och tolkas av stjärnregissören Mattias Andersson utifrån situationen i Sverige nu, 2015. Idioten publicerades ursprungligen i en rysk tidskrift mellan 1868 och 1869. Den skildrar en man, Furst Mysjkin, som är av förnäm släkt och har en viss förmögenhet men han har samtidigt en svår psykisk sjukdom. Han är oerhört snäll och därför utnyttjas han av människor omkring honom. Samhället då var hårt, med klyftor mellan människor och att vara snäll är kanske inte samma sak som att vara god, att vara för snäll kan betyda att vara så mesig att det onda får större spelyta. Mattias Andersson sätter som alltid in klassikern i vår tid och gör den i allra högsta grad aktuell för oss idag.

David Dencik som spelar Furst Mysjkin gör det mycket bra och alla i ensemblen är som klippt och skurna för sina roller. David Dencik har medverkat i flera uppsättningar på Dramaten under 2000-2007 och har därefter medverkat i en lång rad filmer och tv-serier som Tinker Tailor Soldier Spy, The Girl with the Dragon Tattoo och Gentlemen.

– De flesta som läst Idioten minns ofta första kapitlet i boken tydligast. Antagligen eftersom de aldrig kom längre. Där berättas det om Furst Mysjkin, hur han efter många år i utlandet återvänder hem till St. Petersburg, på tåget från Polen. Dagen innan kollationeringen befann jag mig för ovanlighetens skull just på tåget från Köpenhamn till Stockholm. Plötsligt slog det mig hur livet och konsten (återigen) sammanföll. Likt Mysjkin återvänder jag nu också ”hem” efter flera år i utlandet, efter flera år utan att stå på scen. Hem, inte bara till Stockholm, inte bara till scenen, men även ”hem” till Dramaten, där jag befann mig under många år i vad som känns som en helt annan tid i mitt eget liv. Likt Mysjkin kan jag känna mig främmande inför denna återkomst, likt Mysjkin känns det både bekant och obekant på en och samma gång. Olikt Mysjkins öde, kan jag bara hoppas på att det inte blir min undergång, säger David Dencik om sin roll i ett pressmeddelande.

Regissören har tillsammans med scenografen Ulla Kassius skapat ett stilistiskt rent scenutrymme med stort djup, där alla medverkande i föreställningen finns med hela tiden, de sitter längst bak eller vid sidan av det som händer för tillfället. Sättet att spela är medvetet övertydligt att det är spel, det är långt ifrån den naturalistiska scenmetoden där vi ska bli övertygade om att det är verkliga människor. Det blir starkt och passar bra för denna tolkning av Idioten som också talar till oss genom scenbilder.

Skådespelarna spelar ofta medvetet mot publiken där vi kan känna oss inkluderade, de talar direkt till oss eller nästan direkt. Föreställningen handlar om vårt samhälle, vår värld – och samtidigt har Mattias Andersson valt att låta rollerna ha sina ursprungliga namn och Mysjkin har titeln furste, något ingen i Sverige idag skulle tituleras. Vi får på så sätt en direktlänk in till 1800-talet och känner hur samma existentiella och politiska frågor som var aktuella då är lika aktuella för oss idag. Vi är människor precis som de var då. Frågor kring godhet och humanitet och klyftor i samhället fanns då och finns idag.

En ovanligt stor andel av publiken denna premiärkväll var unga människor, uppskattningsvis i gymnasieåldern. Mattias Anderssons föreställningar får ofta många unga att komma till teatern och upptäcka scenkonstens unika sätt att säga något och få igång våra egna tankar och känslor. Mattias Andersson har när han verkat i Göteborg fått invånare att i stort sett gå man ur huse för att fylla salongerna. Han har också hyllats av teaterkritiker.

Första delen för pausen var intensiv och gick blixtsnabbt. Plötsligt var det paus och en och en halv timme hade gått. Andra delen mynnade mot slutet ut i lite för många politiska tal och monologer, det blev övertydligt.
Måste man verkligen peka med hela handen för att förklara sitt budskap?

I ett pressmeddelande berättar Mattias Andersson att han utifrån Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten vill undersöka vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. En polyfoni av röster och texter från 1869 till 2015 skapar ett scenkonstverk om godhetens problematik och provokation.

– Jag vill skapa ett helt samtida samtal med publiken om begreppet godhet. När vi visar upp en mellanmänsklig handling av godhet på scen, till exempel att någon hjälper en annan människa, skänker bort av sin egendom, bemöter aggression med mildhet eller öppnar sitt hem för en annan, så startar det olika reaktioner. Många ser det som hopp om människans förmåga till altruistisk empati. Andra vill omedelbart problematisera att hjälparen egentligen är ute efter egen vinning. En tredje att personen gör detta enbart för att iscensätta sin persona som ”god människa”. En fjärde kallar det korkad naivitet. Och dessa reaktioner och perspektiv på godheten hoppas jag blir synkrona med vår skiftande blick på Furst Mysjkin genom föreställningen, säger Mattias Andersson.

Medverkande
Furst Mysjkin David Dencik
Ardalion Carl Magnus Dellow
Ganja Ardalan Esmaili
Varja Ellen Jelinek
Adelaida Melinda Kinnaman
Aleksandra Tanja Lorentzon
Totskij Per Mattsson
Nastasia Marall Nasiri
Lizavjeta Marie Richardson
Ivan Andreas Rothlin Svensson
Aglaja Jennie Silfverhjelm
Nina Kicki Bramberg
Rogozjin Björn Bengtsson
Ippolit Alexej Manvelov

I came to see you – den mest angelägna och aktuella pjäs som just nu spelas på en svensk teaterscen

19 oktober, 2015 by Redaktionen

I came to see you
Av Karim Rashed
Regi: Robert Jelinek/Petra Brylander
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Musik Tarabband
Mask Agneta von Gegerfelt
Urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater, 10 oktober 2015

Det här är nog den mest angelägna och aktuella pjäs som just nu spelas på en svensk teaterscen. Den ger ett perspektiv på tillvaron som jag inte är förmögen att förstå. Inte för att jag inte vill utan därför att jag inte äger den erfarenhet som krävs för att förstå och det är jag i grunden tacksam för. Tyvärr är salongen inte fullsatt. Det borde den vara. Skådespelarna, pjäsen och det ämne den tar upp förtjänar en större publik.
Handlingen kretsar kring Salim, en svensk-irakisk man i medelåldern. När vi för första gången möter Salim har han packat en liten resväska och i färd att lämna Sverige för att återvända till det Bagdad han tvingades fly från. Hans svenska fru är helt oförstående och kan inte förstå varför den älskade maken efter 20 år i Sverige lämnar henne och barnen för att återvända till Bagdad.

Väl i Bagdad möter han sin gamle vän Mokhlis och sin förre flickvän Roaa. De ställer båda frågan ”Vad gör du här?”. Det enda svar Salim har att ge är ”Jag kom för att träffa dig”. Salim vet egentligen inte varför han lämnat sin familj i Sverige, han vet bara att han måste återvända till Bagdad. Detta ”varför” är den brännande frågan. Vad driver Salim att lämna en ordnad tillvaro Sverige, med jobb och en familj han älskar för att återvända till kaosets Irak. Salim är själva sinnebilden för den lyckade integrationen av den politiska flyktingen, men ändå är det något som fattas honom.
Salim påminner mig om en klassisk svensk romanfigur, Kristina från Duvemåla. Likt många av dagens flyktingar och migranter tvingades Kristina tillsammans med maken Karl-Oskar att lämna Sverige för att skapa sig ett bättre liv. Andra flydde det religiösa och politiska förtryck som fanns i dåtidens Sverige. Trots att livet i USA är bättre än i Sverige längtar Kristina hem. Inte till missväxten eller fattigdomen utan till något annat, något odefinierat, som i brist på bättre symboliseras av ett äppelträd. På samma sätt längtar Salim tillbaka till sin idealbild av det Bagdad han tvingades lämna.

Kristina hade aldrig möjligheten att åka hem till Sverige, men hade hon gjort det hade hon förmodligen gjort samma smärtsamma erfarenhet som Salim. Det som en gång var hemma har blivit något främmande och de personer som en gång var dina vänner har blivit främlingar.

I came to see you befolkas av fyra välspelade karaktärer som i grunden inte förstår. Salim förstår inte varför han reser. Hans fru Ester förstår inte varför han lämnar henne. Hans gamle vän Mokhlis och hans förre flickvän Roaa förstår inte varför han är där. Vi får heller inte några svar, men pjäsen sätter fingret på en relaterad fråga som inte så få ställer sig. ”Varför säker sig vissa väl utbildade unga män och kvinnor till rörelser som IS?”. Vad fattas dem i London, Rom, Paris eller Malmö?

Det är ett svar jag aldrig kommer att kunna ge. Jag har aldrig tvingats fly. Jag har aldrig konfronterats med mina föräldrars längtan efter något som de tvingats lämna. Jag har aldrig fått höra att jag inte hör hemma på den plats som är det enda hem jag känt till. För mig har det alltid varit riskfritt att trampa på en statsministers fotografi offentligt. Jag kan utan konsekvenser häda och håna det svenska prästerskapet och den svenska offentliga makten. Vad vet jag om vad som rör sig i sinnet på den medmänniska som dragits upp med rötterna och tvingats försöka rota sig i en jordmån som inte är deras, oavsett hur bördig den är. Det är inte min plats att ifrågasätta Salims val – jag kan bara lyssna och inse att jag aldrig kommer att förstå. Idag kommer många som Salim till Sverige varje dag. I came to see you sätter fingret på det faktum att en person som jag inte har en aning om vad som försiggår i deras inre.

I came to see you är inte originalskriven på svenska utan på arabiska, vilket ibland märks. I arabisk teatertradition är en poetisk förhöjning av språket ett tecken på kvalitet, det är ett måste. Texten är inte direkt översatt utan är omskriven, men i vissa delar lyser den arabiska stilen igenom och det gör att materialet tappar i dessa stycken bryter av och tappar rytmen. Första gången det hände upplevde jag att skådespelaren tappade bollen, andra och tredje och gången insåg jag att texten var skriven så.
Scenen domineras av diverse murar som är fyllda av blandning av graffitti, muralmålningar och skuggor av skulpturer. I centrum finns en mur med två ögon som registerar allt. När ljuset justeras försvinner ögonen och fram träder ett kattdjur reda att anfalla. Arabisk musik i bakgrunden bidrar till stämningen.
För er som eventuellt undrar, den Robert Jelinek, som regisserat är inte samma Robert Jelinek som en gång var sångare i Creeps.

I rollerna
Helen Al-Janabi, Miran Kamala, Anette Lindbäck, Karim Rashed
Längd: 50 minuter, ingen paus

Revisorn? på Folkteatern i Göteborg – Faller ibland mellan stolarna

19 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Revisorn?
fritt efter Nikolaj Gogol
Premiär på Folkteatern i Göteborg den 17 oktober 2015

Siktet är inställt på kommunala skandaler, sådana som uppdagats i den stad där jag jobbar. (Kan som kuriosa berätta att jag intervjuat en person som än så länge är ordförande i en betydande kommunsyrelse och en prisad reporter på Svt vars uppgift blev att bland annat granska förhållanden i just denna kommun.) Samtidigt är ambitionen hos dramaturg Magnus Lindman och regissör Frida Röhl, att göra en genomlysning av klassamhället, tillika av allt fiffel som är knutet till hanteringen av pengar. Vad kan då vara mer tacksamt än att utgå från den geniala intrigen i Gogols pjäs från 1836? För att rättfärdiga sin otrogna hållning visavi originalet, hävdar upphovsmakarna att tradera på latin betyder både att förmedla och att förråda. För att verkligen accentuera budskapet om fjäsk kontra människovärde, tjänster och gentjänster; har man tagit ytterligare källor i anspråk. I programbladet publiceras en text av Nina Björk, medan det i föreställningen duggar tätt med citat från olika källor. Inte bara popis-ekonomen Thomas Piketty, utan också hans kritiker Johan Norberg samt Karl Marx, Predikaren och Granskningskommissionen tillsatt av Göteborgs Stad plus en specialskriven monolog av nämnde Lindman.

För fyra år sedan såg jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Ingvar Hirdvall, en uppsättning jag tyckte om fast den inte tillförde ny kunskap. I helgen hade en frigrupp i Stockhomområdet premiär på en version, vars likheter med stadsteaterns produktion nog är lätträknade. I Folkteaterns dråpliga drama är det inte mycket ryskt ursprung kvar. Kvar är några ryskklingande namn, bedragarnas kläder + huvudbonader och de avsiktligt överspända känslosvallen i familjen Skrävel; inte minst hos hemmamannen Kardo Razzazi och hans dotter spelad av Ada Teisbo. Kön och titel har ändrats på fler i Gogols rollförteckning än huvudpersonen, vilket kan ha sina poänger. Vad beträffar ensemblens rolltolkningar utgår jag från att de stormtrivs att få agera med överdrivna åthävor. Enkelt uttryckt kan metoden beskrivas som motsatsen till psykologiskt finlir. Den förslagne bedragaren görs av Anders Tolergård på ett grovkornigt underhållande sätt, medan hans degraderade partner in crime (Evin Ahmad) paradoxalt blir en sanningsägare. Ahmad förfogar över en mästerlig diktion.

Scenografen, tillika kostymdesignern, Charlotta Nylund har skapat tre moduler med två dörrar. Politikerns tjänsterum, hennes familjs vardagsrum och skojarnas påvra hotellrum är de tre interiörer där alla scener utspelar sig. Revisorn? lever högt på Lena B Nilsson, vars sätt att vara virrigt beskäftig är halva behållningen. Vill ändå klaga på regissörens förtjusning i att dra ut på situationskomiken. Tar man ut svängarna alltför omständligt, blir det tröttsamt att bevittna. Men visst bjuds publiken på mycket munterhet när polischefen gör sig till åtlöje, sjukhusdirektören krumbuktar sig in absurdum och den ansvarige för skolan konstant är en ömklig stackare. Har det någonsin tidigare på denna scen ägnats så mycket energi åt att öppna och stänga dörrar? Maktens megafoner framställs med lika mycket slapstick som Chaplin eller Buster Keaton använde. Trion Yngve Dahlberg, Sara Wikström och Elisabeth Göransson får jobba hårt. De demonstrerar ett osannolikt frenetiskt kroppsspråk. Och deras rollfigurer är i likhet med familjen Skrävel, alltför upptagna med att försöka dölja sitt myglande, för att kunna tänka klart. Är ändå föga trovärdigt att de misslyckas genomskåda den uppenbara bluffen. Men så är manus skrivet, vilket gör att ruljansen rullar vidare ganska länge. Musiken som framförs av kompositören med de enormt långa flätorna, förstärker det gycklande draget i Revisorn? Det är klaviaturkonstnären Amina Hocine som ånyo samarbetat med Folkteatern.

Dags att förklara varför jag satt en sådan bister rubrik. Det har att göra med att jag tog mig från premiären med en påtaglig tomhet inombords. Jag kände inget för karaktärerna, var till yttermera visso osäker på vad jag lärt mig. Avsaknaden av känslor och engagemang, beror antingen på oförmåga att tillägna mig Frida Röhls estetik, eller så är höstens stora satsning en hybrid som inte lever upp till högt ställda förväntningar.

Teaterkritik

Footer

Om oss