Idioten
av Fjodor Dostojevskij
Bearbetning/Regi/Skådespelare: Zardasht Rad
Video/Ljus: Ludde Falk
Ljuddesign: Åke Risenfors
Premiär den 27 februari 2016, Teater Giljotin
Du behöver inte ha läst Fjodor Dostorjevskijs roman med samma namn, för att se teater Giljotins uppsättning. Det kanske till och med underlättar den 70 minuter långa monologen, att enbart focusera på det som händer där, snarare att jämföra för mycket med den svårlästa boken. Därmed inget ont sagt om boken, för vem har sagt att en bra bok eller pjäs måste vara lättsmält!? Sondmatning mår ju ingen bra av i långa loppet.
Inledningsvis blir jag matt av den spartanska scenen och att en ensam skådespelare redan står med ryggen mot oss, innan föreställningen börjat. Jag funderar över hur han ska kunna fylla ut all den djuphet och allvar som ett manus från denna ryska tungviktare ändå är. Precis som rollkaraktären inleder, kände jag ”oro i hjärtat”. Tanken att Rad dessutom bearbetat och regiserat sig själv, gör inte svårighetsgraden mindre på något vis. Att fylla ut så många professioner vid ett och samma tillfälle, kräver stor begåvning. Det dröjer dock inte många ord förrän jag är helt betagen och lättad över att Zardasht Rad fyller upp hela scenen med sina berättelser om ”idioten”. Det är något väldigt rent och vackert i hans sätt att tala, varje ord väger snyggt och sitter som en smäck i hans mun. Jag ser varje ord och stavelse och trots den svåra texten så lyssnar jag inte bara, jag hör också vad han säger.
Det finns också oskuldshet och genuinitet i hela framställningen av mannen som inte kan vara annat än rak med sig själv och andra, de stunder han tror sig vara säker på vem han är, trots att han ” inte vet var gränsen går”. Han lider lika mycket av att ha sin hjärnsjukdom som av att världen därmed tror att han är en idiot.
Föreställningen bjuder inte på rak ordningsföljd, utan är tårbitar, i en förklaring till varför Furst Mysjkin valt (tvingas) att utvecklas till att vara den man han är. Han är en man som lider av någon form av epilepsi, har låg samhällsbörd och drabbas av äkta kärlek (tror han) till en kvinna han i andras ögon inte förtjänar. Men vad är det då han har att komma med, mer än sin genuina känsla, när han inte har den börd som krävs för att kunna muta sig till kvinnan han skulle kunna gifta sig med. Han är ju en enkel man, med en sjukdom som då i slutet av 1800-talet gärna förknippades med vanvett, skam och utstöthet. Människor som han gömde man gärna undan och kunde behandlas sämre än ett djur. Men han står på sig, fast kastas mellan förtvivlan och kärlek, som båda både skadar och gläder.
Scentekniskt byter han mellan rollkaraktärernas diskussioner med varandra, genom att påvisa olika energier hos dem. Det gör karaktärerna verkligare än om Zardasht hade använt hela sitt kroppsspråk också. De små detaljerna i berättandet är mycket skickligt och ger en smakfull tolkning som öppnar upp för intresse.
Mest komplicerat med föreställningen är, även om man läst romanen, att de rollkaraktärer som gestaltas och talas om, har svåra ryska namn som inte naturligt sitter kvar i minnet. Det gör att man ibland rör ihop historierna med varandra. Fast trots detta rör man inte ihop faktumet att en människas värde och förmågor ligger långt bortom status, makt och pengar. Tack och lov kan vi finna frihet i det och minnas att ”Skönheten är gåtfull”.
