• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteater

Dans: Våroffer i tolkning av Fredrik Benke Rydman – genialiskt

8 september, 2018 by Rosemari Södergren

Våroffer
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl
Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Ljus Palle Palmé
Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson
Mask Maria Reis
Video Anders Granström och Andreas Skärberg
Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, stora scenen

Fredrik Benke Rydman är helt enkelt ett koreografiskt geni. Hans tolkning av dansen till Igor Stravinskijs Våroffer är imponerande, enastående, elegant, överraskande, sensuell, fantastisk, ett helt underbart mästerverk där jag sitter som klistrad i salongen.

I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.

För att få fram roboten har Benke Rydman samarbetat i ett längre projekt med utvecklare på ABB. Det har varit ett komplicerat och intensivt samarbete för att få teknik och kultur att hitta gemensamma sätt att uttrycka något på.

Andra akten ägs den stora danstruppen med mer än tjugo dansare. De framför berättelsen om vår, sommar, höst och vinter och mot slutet träder den unga flicka fram som i uruppförandet dansar sig till döds som ett offer till vårguden. Denna roll kommer att vandra mellan olika dansare. Varje föreställning tar en ny dansare rollen.

Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.

Extra suggestivt och mäktigt blir det då en stor spegel rullas upp mot bakre fonden som speglar dansarna uppifrån och gör att vi ser dubbelt allt också från en annan synvinkel, uppifrån. Av och till flyter de två synvinklarna samman och det blir en förlängning av scenbilden. Så snyggt, så starkt.

Uruppförandet av Våroffer i Paris i maj 1913 var också unikt och orsakade rabalder. Framförandet bröt mot dåtidens konventioner på flera sätt: bland annat genom att dansarna tilläts trampa ned med hela foten, vilket då var helt otänkbart. Koreografin hade inåtvridna och ryckiga rörelsen och musik hade avancerade rytmer och toner som var disharmoniska. Det blev skandal och föreställningen lades ned efter sex föreställningar. Premiärpubliken blev så uppretad att det till och med blev så mycket bråk att polis fick gripa in.

Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.

På Kulturhuset Stadsteaters hemsida står det om föreställningen:
Naturens kretslopp – våldsamt och vackert, något måste dö för att det nya ska kunna leva. Vårens pånyttfödelse, sommarens explosion av liv, höstens vemodiga farväl och slutligen förmultnandet. I Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Våroffer är balansen mellan tekniken och naturen i fokus, om den rubbas kan inget leva. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Kulturhuset stadsteater, Recension, Teaterkritik

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

24 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteater, Recension, Scenkonst, Stockholm, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

En fröjdefull jul på Stockholms stadsteater – ett väl utfört mord på den glittriga julen

24 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

En fröjdefull jul

En fröjdefull jul
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger

”En fröjdefull jul” tar verkligen död på den glittriga, kommersialiserade formen av familjehögtiden som kallas jul. En familj och några vänner samlas för att fira jul tillsammans – och vi möts av en överdriven ytli julstämning redan i foajén där vi blir bjudna på glögg och extra söta pepparkakor av utklädd personal och inne i salongen tas vi emot av en scen där det blinkar och glittrar och lyser som i den värsta amerikanska julfilmen.

En fröjdefull julDen brittiske dramatikern Alan Ayckbourn är ofta omtalad som den mest spelade brittiske dramatikern efter William Shakespeare och har skrivit mer än 70 pjäser. Han har hunnit bli adlad och kan numera tilltalas med Sir. Hans pjäser är ofta komedier, men det handlar inte om buskis utan det är som i ”En fröjdefull jul” träffsäkra beskrivningar av människor och deras relationer, kanske något överdrivna för att fungera på scen men alltid med mycket vi känner igen från oss själva eller människor vi träffat eller känner.

I ”En fröjdefull jul” samlas vännerna och familjen hos Nils (spelas av Henrik Norlén) och Bea (spela av Vanna Rosenberg). Nils syster Philippa är där med sin man som prompt ska spela en dockteater för barnen under jul, en föreställning som alla, både barn och vuxna, avskyr. Beas syster Rakel är där. Rakel som är i övre trettioårsåldern är inte den sexiga typen av kvinna och har haft svårt att hitta någon bra man, nu har hon nyligen börjat träffa en ung författare, Carl, som kommer för att fira jul med dem. En författare är en spännande figur och drar till sig framför allt de julfirande kvinnornas intresse. Beas och Rakels gamla pappa är också på plats, spelad av säkra komediskådespelaren Björn Gustafsson.

Under ytan vibrerar det av massor av oförlösta konflikter. Det är som livet ofta är, människor vågar aldrig riktigt ta itu med vad som irriterar dem, var som hindrar dem att leva. Liv Mjönes är helt underbar som Pia, höggravid med sitt fjärde barn tillsammans med sin man Erik, som mest är en förvuxen pojke som går omkring som en hund efter sin idol Nils. Pia som gör allt för att hålla ihop familjen och julfirandet och är bara en millimeter från att bryta ihop. Jag tror många av oss har träffat dessa duktiga unga kvinnor som fastnat i livet. Emil Almén är helt träffsäker i rollen som hennes man Erik, som inte vuxit upp än, som helst flyr sitt ansvar genom att hålla sig till den beundransvärde och lyckade Nils, som i sin tur helst flyr från sina problem genom att skruva och lösa någon teknisk fråga.

En fröjdefull julFöreställningen består av ett uppbåd av duktiga skådespelare. Björn Gustafsson äger scenen när han är med, förstås. Han har en säker utstrålning och fungerar perfekt i komedier som denna. De två grabbarna Nils och Erik är också helt rätt i sina roller.

Det är en rolig föreställning och jag skrattade en hel del fast det också var sorgligt och tragiskt i grunden, detta liv så fast i ytlighetens fängelse. Visst är en del scener lite för tydliga och förutsägbara, som den plågsamma dockteaterföreställningen – men tiden gick fort och någon träsmak av att sitta i salongen fick nog ingen i publiken. Den är rolig och den är tankeväckande även om det inte är en föreställning jag kommer att minnas i åratal efteråt. Men allt behöver inte vara världsförändrande. Det som händer på scen är sådant som vuxna kan känna igen. Så jag vill dock avråda från att se den som en familjeföreställning, jag tror inte de mindre barnen får ut så mycket av föreställningen.

Flera julsånger ingår i föreställningen och texten visas upptill – det är upplagt för allsång och en del ur premiärpubliken sjunger också med. Fast det är knappast tänkt som en mysig julig allsångskväll. De sånger som är utvalda är i stort sett de mest glittriga och fåniga julsångerna och textremsan är som den allra smaklösaste julannonsen. Det är sånger som ”Jag såg mamma kyssa tomten”, ”Bjällerklang” och ”Jingeling, tingeling” – i mina öron de mer ytliga julsångerna.

Regissör är Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp ”From Sammy with Love”.

Det jag kände visst obehag inför är all alkohol som dricks under detta julfirande. Jag tänker på alla barn som far så illa under julhelgen med föräldrar som dricker för mycket. Det är inte så att alkoholen hyllas – tvärtom visar pjäsen hur människor flyr från sina känslor genom att linda in dem i alkohol.

Medverkande:
Nils Henrik Norlén
Bea Vanna Rosenberg
Philippa Anja Lundqvist
Harald Björn Gustafson
Bo Robin Keller
Rakel Helena Af Sandeberg
Erik Emil Almén
Pia Liv Mjönes
Carl Alexander Salzberger

Foto: Petra Hellberg

 

En fröjdefull jul

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Kulturhuset stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Out of Reach – dans som fysisk poesi

18 oktober, 2015 by Hans Södergren

outofreach

Out of Reach
Gästspel av Helena Franzén
Koreografi: Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki
Scenografi: Karin Lind
Kostym: Tove Berglund
Ljus: Markus Granqvist
Kulturhuset stadsteater 15 oktober 2015

Helena Franzén är en av Sveriges främsta koreografer inom modern dans med över 70 verk på 20 år. Hon är en av de mest intressanta svenska koreograferna i nutidsn. Helena Franzén utbildade sig på Balettakademin i Stockholm 1986-89 och i koreografi på Danshögskolans i Stockholm 1995-98. 2007 tilldelades hon ett tioårigt långtidsstipendium av Konstnärsnämnden. År 2011 fick hon Svenska teaterkritikers förenings danspris och 2014 Per Ganneviks stipendium.

I ”Out of Reach” har hon koreograferat en föreställning som undersöker vad det är som definierar oss som människor. Existerar vi endast genom bekräftelse från andra?

Någonstans läste jag någon som skrev att hennes verk andas och utstrålar fysisk poesi. Det är precis de ord jag också vill använda. Hennes dansföreställningar talar till mig ett fysiskt och lyriskt sätt.

När vi kom in i salongen fick vi alla sätta på oss vita pocks och vita skoöverdrag, allt för att höja effekten av föreställningen – och på så sätt kommer vi som publik påtagligt nära det som sker på scen. De fem dansarna är visserligen placerade på scen, men som publik upplever jag starkt deras närhet. Tillsammans med Jukka Rintamäkis musik och ljussättningen av Markus Grnqvist, skapas en stämning av något övernaturligt som ena stunden är skir och genomskinligt skör men snabbt kan ändras till något som känns mörkt och tungt. Dansarna talade med sina kroppars rörelser men det såg ut som om de däremot var helt stela i sina ansikten, som om de hade samma ansiktsuttryck. Det är starkt och bryter hur vi annars uppfattar människor på scen, där ansiktsuttrycken ofta får vara det som styr vad som händer.

”Out of Reach” hade premiär i Kungsbacka den 17 september 2015 och är den sista delen i en trilogi som startade med ”Slipping Through My Fingers” (2012) och ”Before I Change My Mind” (2014)

Medverkande: Katarina Eriksson, Åsa Lundvik Gustafson, Annika Hyvärinen, Philip Berlin, David Norsworthy

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Helena Franzén, Kulturhuset stadsteater, Scenkonst

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in