Våroffer
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl
Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Ljus Palle Palmé
Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson
Mask Maria Reis
Video Anders Granström och Andreas Skärberg
Premiär 7 september 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, stora scenen
Fredrik Benke Rydman är helt enkelt ett koreografiskt geni. Hans tolkning av dansen till Igor Stravinskijs Våroffer är imponerande, enastående, elegant, överraskande, sensuell, fantastisk, ett helt underbart mästerverk där jag sitter som klistrad i salongen.
I första akten är Fredrik Benke Rydman själv på scen. Han möter en industrirobot och dansar med och mot den. Det är snyggt, förstås, oerhört suggestivt men det förmedlar en mängd tankar och känslor också.
För att få fram roboten har Benke Rydman samarbetat i ett längre projekt med utvecklare på ABB. Det har varit ett komplicerat och intensivt samarbete för att få teknik och kultur att hitta gemensamma sätt att uttrycka något på.
Andra akten ägs den stora danstruppen med mer än tjugo dansare. De framför berättelsen om vår, sommar, höst och vinter och mot slutet träder den unga flicka fram som i uruppförandet dansar sig till döds som ett offer till vårguden. Denna roll kommer att vandra mellan olika dansare. Varje föreställning tar en ny dansare rollen.
Detta fantastiska framförande av dansarna har jag inte ord att beskriva. Dessutom framfördes en stor del av andra akten på en scen med massor av vatten. Dansarna var genomdränkta och det måste ha krävt en en hel del av dansarna att röra sig på blött och plaskigt golv. Vattnet skapar spegeleffekter och förmedlar känslor av natur och klimat. Premiärpubliken var helt begeistrad. De reser sig snabbt upp när föreställningen var klar för kraftfulla stående ovationer.
Extra suggestivt och mäktigt blir det då en stor spegel rullas upp mot bakre fonden som speglar dansarna uppifrån och gör att vi ser dubbelt allt också från en annan synvinkel, uppifrån. Av och till flyter de två synvinklarna samman och det blir en förlängning av scenbilden. Så snyggt, så starkt.
Uruppförandet av Våroffer i Paris i maj 1913 var också unikt och orsakade rabalder. Framförandet bröt mot dåtidens konventioner på flera sätt: bland annat genom att dansarna tilläts trampa ned med hela foten, vilket då var helt otänkbart. Koreografin hade inåtvridna och ryckiga rörelsen och musik hade avancerade rytmer och toner som var disharmoniska. Det blev skandal och föreställningen lades ned efter sex föreställningar. Premiärpubliken blev så uppretad att det till och med blev så mycket bråk att polis fick gripa in.
Benke Rydmans version lär inte kräva några polisinsatser. Tiden har väl hunnit ikapp så det finns publik idag som uppskattar föreställningar som bryter ny mark. Scenbilderna och musik, ljud och ljus, är en stor upplevelse i sig, men tillsammans berättar de något också, de skapar många tankar och bilder inne i mig om naturens gång, om liv och död och om balansen på jorden och i första akten om människans förhållande till maskiner. Robotens rörelse mot och med Benke Rydman blir som en levande varelses rörelser. Som publik upplever jag det som att dansaren och roboten har ögonkontakt, att de förstår varandra, att de kommunicerar. Andra delar av första akten talar om olika sätt robotar och maskiner används, på gott och ont.
På Kulturhuset Stadsteaters hemsida står det om föreställningen:
Naturens kretslopp – våldsamt och vackert, något måste dö för att det nya ska kunna leva. Vårens pånyttfödelse, sommarens explosion av liv, höstens vemodiga farväl och slutligen förmultnandet. I Fredrik Benke Rydmans uppsättning av Våroffer är balansen mellan tekniken och naturen i fokus, om den rubbas kan inget leva. Moderniteten, urkrafterna i naturens element och människan som står mitt emellan.
Kommentera