Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hans Södergren

Filmrecension: Gemini Man

by

Gemini Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Ang Lee

Om du gillar motorcykeljakter där förarna klarar av de mest häpnadsväckande, livsfarliga, momenten – ja då är det här absolut en film för dig. Regissören Ang Lee är en av de skickligaste actionregissörerna.

Den versionen jag såg var i 3D+, som är ett spännande 3D-format där 60 3D-bilder visas per sekund som är framtagen från ett original med 120 bilder per sekund. Bilderna blir oerhört starka och vissa scener var som om publiken satt mitt i all action. Ännu så länge är det dock bara några biografer som har utrustning till att visa filmer i 3D+. Jag misstänker att filmens motorcykeljakter och en del andra actionladdade scener skapats med hänsyn till och tanke på formatet. Och det blir alltid lite haltande. Om ett drama berättas för teknikens skull och inte för dramatiken – det är alltid något som går förlorat då.

I centrum för handlingen är lönnmördaren Henry Brogan (spelas av Will Smith). Han är hänsynslöst skicklig på att mörda. En dag vill han inte längre fortsätta som mördare. Det är ett beslut hans uppdragsgivare inte är nöjda med. De skaffar en ersättare, en ung man som har i uppdrag att ersätta honom och dessutom döda honom. Denna unga man visar sig vara en klon av just Henry Brogan.

Så det finns en del lite intressanta saker att fundera kring, men i stort sett är det ändå en action gjord mest för att vara underhållande action. Godkänd av och till men för min del var det lite tröttsamma, överdrivna motorcykeljakten som tar ner helhetsintrycket.

Filmrecension: Rambo: Last Blood – karg och väderbiten hämnare

by

Rambo: Last Blood
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Adrian Grünberg
I rollerna Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta.

Det är nästan fyrtio år sedan den första Rambofilmen kom och tio år sedan den senaste av dessa actionfilmer. Han är sig lik bara mer väderbiten, lika karg och lika stark och tuff.

Något mästerverk är det förstås inte. Men för sin genre är den godkänd: spännande och inte någon långsam stund. Budskapet är: Den som lockar en ung snäll kvinna till Mexico för att göra henne till sexslav går en grym död tillmötes när Rambo är i farten.

Sylvester Stallone som en något åldrad John Rambo måste alltså konfrontera mexikanska maffian som har kidnappat hans brorsdotter, tonåriga Gabrielle (Yvette Monreal),. Hon har lockats till Mexico för att hitta sin pappa. Där blir hon kidnappad. Rambo ger sig då av över gränsen för att följa hennes spår och hämta hem henne.

I detta som sägs vara hans sista uppdrag har det gått tio år sedan den förra filmen som utspelades i Burmas djungler. Rambo lever nu på en ranch och han har en del posttraumatiska ångestattacker som han tampas med genom att släppa lös sin vrede i en massa tunnlar han byggt under sin ranch. Dessa tunnlar blir dödsfällor när han ska hämnas på den mexikanska maffian.

Det är en våldsam och blodig film. Att kidnappa unga kvinnor och göra dem beroende av droger är avskyvärt och när detta har drabbat någon av Rambos närmaste blir hämnden blodig, var beredd på att få se en tortyrscen där han sliter loss nyckelbenet på en skurk.

Action och utstuderad grym hämnd som vi sett i många filmer tidigare, något nyskapande finns det förstås inte i denna Rambo-uppföljare. Men för sin genre är den OK.

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

by

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Filmrecension: Angel Has Fallen – tja, nja, nej

by

Angel Has Fallen
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 augusti 2019
Regi Ric Roman Waugh
I rollerna Gerard Butler, Morgan Freeman, Piper Perabo m fl

Amerikanska actionfilmer kan vara mycket bra, med så stora resurser filmskaparna har tillgång till med duktiga skådespelare, bra effektmakare, stuntmän, fotografer med mera, med mera. Men de kan var så extremt usla också, när producent och regissör följt den traditionella förutsägbara mallen strödd av klyschor och klichdéer. Angel Has Fallen är ett riktigt bottennapp. Den var så trist och långtråkig och in i detalj förutsägbar att några ur publiken på pressvisningen till och med gick ut från salongen när det var tjugo minuter kvar, utan att komma in igen. Dock inte denna recensions skribent, jag satt kvar, men hopp om att något skulle göra att filmen kändes bättre. Men icke.

Att en så duktig skådespelare som Morgan Freeman finns med i rollistan hjälpte inte ett dugg. Att Nick Nolte dyker upp som Gerard Butlers excentriska Vietnam-veteran till pappa kan väl vara lite roligt, men det räddar inte filmen i stort.

Angel Has Fallen är den tredje filmen i Fallen-serien, de två tidigare Olympus Has Fallen kom 2013 och London Has Fallen kom 2016.
Angel Has Fallen handlar om hur Secret Service-agenten Mike Banning har blivit oskyldigt anklagad för att ha försökt mörda presidenten och måste till varje pris försöka avslöja det verkliga hotet och rentvå sig själv. I sina försök att avslöja allt så måste han undvika sin egen organisation och FBI. Vilket är en handling som återkommer i otaliga variationer i tv-serier och filmer. Det är lite för många serier och filmer som berättat detta bättre.

En del ser Fallen-serien som ett försök att kopiera Mission: Impossible-temat. Tja, nja, nej.

Filmrecension: Lejonkungen – allt igenom perfekt, den har allt ett drama ska ha

by

Lejonkungen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2019

Det finns inget annat än sätta högsta betyg för den här versionen av Lejonkungen. Räkna med flera Oscarsnomineringar och minst ett pris för de visuella effekterna.

Berättelsen känner vi redan till från Disneys tecknade version som kom 1994. Det är en klassisk berättelse om den unge Simba som är son till Kung Mufasa som dödas av sin bror, Scar. Ja det är lite av Hamlet i den berättelsen fast med en lyckligare slut och med lite humor och roliga karaktärer som Timon och Pumba. Fast de roliga karaktärerna är ett arv från Shakespeare som i många av sina pjäser hade just det, någon eller några narrar, några karaktärer som lockade till skratt.

Berättelsen är stark och tas till vara på ett gediget sätt. Handlingen utspelar sig på Afrikas savanner och djur och natur är skapade med CGI-teknik som skapar bilder som ger ett verklighetstroget intryck. Som tittare upplever jag det som att jag är där, mitt på savannen, mitt bland lejonen och alla djuren. I Lejonkungen är denna teknik in i minsta detalj välgjord.

Lejonkungen har allt det som en klassisk berättelse ska ha: förräderi, tragedi och drama och en udda vänskap.

Tekniken kallas otecknad fast det är lite tvetydigt, egentligen. Filmens bakgrund har skapats i en dator och skådespelarna är iklädda dräkter där de har sensorer som förvandlar deras rörelser och mimik till tredimensionella punkter som datoranimatörerna skapar djuren av. Djuren byggs upp men program som gör att de ser extremt verklighetstroget ut.

Att Disney kallt kalkylerar med att de som såg den tecknade versionen när de var små nu återkommer med sina barn eller barnbarn det är uppenbart. Det är samma taktik som upprepas med alla klassiska Disneyfilmer. Men den här gången med ett fantastiskt resultat. Filmen är vacker, snygg, genomarbetad.

Alla mindre barn kommer dock inte att kunna se den på bio på grund av åldersgränsen på elva år, vilket betyder att den som fyllt sju år kommer in i sällskap med en vuxen. Statens censur har bedömt att filmen har en starkt hotfull stämning. Jag förmodar att barnen kommer att kunna se den när den släpps på dvd/bluray och på streaming-tjänster. Man kan tycka vad man vill om filmcensur men det ligger nog en del i att scener som upplevs verklighetsnära kan vara med skrämmande än uppenbart tecknade scener.

Donald Glover gör rösten till Simba, som Nala hör vi Beyoncé Knowles-Carter, James Earl Jones är Mufasa och som Scar hör vi Chiwetel Ejiofor. Seth Rogen och Billy Eichner har lånat sina röster till Pumba och Timon.

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen mfl. Den nya versionen av ”En värld full av liv” sjungs av Laila Adele.