Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hans Södergren

Filmrecension: Predator – tröttsam

by Leave a Comment

Predator
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 september 2018

En film som är som ett tv-spel – oändligt med pangpang och skjutande. Tröttsamt. Varför göra film som är som ett tv-spel? Tja regissören Shane Black och manusförfattarna Black och Fred Dekker räknar väl med att håva in ett antal dollarmiljoner. För min del gillar jag actionfilmer – men det ska finnas någon tanke med scenerna och inte vara onödigt skjutande. Det är bara tröttsamt.

I juni 1987 hade en amerikansk science fiction-actionfilm med titeln Predator sbiopremiär i USA i regi av John McTiernan med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Handlingen i den filmen:
En grupp kommandosoldater kallas in för ett räddningsuppdrag i Centralamerika ledda av major Alan “Dutch” Schaeffer (Arnold Schwarzenegger). Gruppen släpps ner i Guatemalas djungel innanför gränsen i fiendeland för att där spåra överlevande från en helikopter som skjutits ner. Till en början går allt som planerat, och man finner det gerillanäste där gisslan hålls.

Kommandosoldaterna blir emellertid varse att gerillasoldaterna i lägret är oskyldiga, då den ansvariga inte synes vara mänsklig. Plötsligt blir en i gruppen brutalt dödad, därefter ännu en, och sedan allt fler. Gruppen blir jagad av en fiende som inte är från djungeln – det visar sig att “Rovdjuret” inte ens kommer från samma planet.

I denna nya film med samma namn dyker dessa hemska utomjordingar upp igen men nu ännu farligare (suck). Den här gången starkare, smartare och dödligare än någonsin.

En ung pojke råkar av misstag råkar trigga deras återkomst till jorden. Nu ska jorden räddas av ett gäng avdankade soldater och en missnöjd NO-lärare.

Handlingen skulle kunna blivit intressant om det inte var så noga med att allt skulle vara ännu farligare, ännu starkare, ännu mer förfärligt utan istället byggt på hur det skulle kunna bli om utomjordingar kommer till jorden. Fast då hade det förstås inte varit en film som byggde på en Schwarzenegger-film.

Som Predator förvaltats av regissör och producent är det bara tröttsamt pangande, ett actionäventyr där jag längtade till filmens slut hela tiden. Suck.

Kritiken utomlands har inte varit nådig heller. New York Post kallar den förolämpande usel och skriver:
Racially offensive quips, flagrant sexism and Tourette syndrome gags all contribute to this witless, scare-free junk.

Entertainment Weekly skriver:
Not only is it utterly unnecessary, it’s also surprisingly bad.

Denna nya Predator är den fjärde filmen Predator-serien, eller den sjätte om de två filmerna där Predator möter Alien ska räknas.

I rollerna: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay, Keegan-Michael Key, Olivia Munn, Sterling K. Brown, Alfie Allen, Thomas Jane, Augusto Aguilera, Jake Busey, Yvonne Strahovski

Filmrecension: Mile 22

by Leave a Comment

Mile 22
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 september 2018

Ett riktigt actionäventyr med full fart och spänning från start till slut i stort sett. Gillade du actionfilmerna Patriots Day och Deepwater horizon då lär det här vara en film för dig. Det är samma team bakom filmen, det vill säga Peter Berg (manus och regi) och Mark Wahlberg.

Mark Wahlberg har sedan han slog igenom internationellt som skådespelare blivit en symbol för amerikansk action. Han har en karriär som musiker före filmkarriären. Under sin musikkarriär var han känd som Marky Mark och han var rappare och låtskrivare.

Mark Wahlberg har viss anknytning til Sverige. han är av svenskt, fransk-kanadensiskt och irländskt ursprung. Hans far var halvsvensk.

Handlingen i Mile 22 kretsar kring ett elitförband med amerikanska underrättelseoffierer får hjälp av en hemlig taktisk specialstyrka i ett försök att smuggla en ljuskygg och hemlig polis som sitter på väldigt känslig information som kan skada rikets säkerhet.

Filmen går att se med olika ögon. Den som inte gillar filmen tolkar den som macho och att den är snårig. Men som action är den välgjord och det snåriga gör ju att den inte är förutsägbar. Men visst, det är mycket pangade och explosioner, det är en äkta amerikansk actionprodukt.

Mark Wahlberg gör en av huvudrollerna, som James Silva. En annan stor skådespelare som sällan gör dåligt ifrån sig är John Malkovich som här spelar Bishop.

I rollerna:
Mark Whalberg, John Malkovich, Lauren Cohan. Iko Uwais och Ronda Rousey.

Out of Reach – dans som fysisk poesi

by Leave a Comment

outofreach

Out of Reach
Gästspel av Helena Franzén
Koreografi: Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki
Scenografi: Karin Lind
Kostym: Tove Berglund
Ljus: Markus Granqvist
Kulturhuset stadsteater 15 oktober 2015

Helena Franzén är en av Sveriges främsta koreografer inom modern dans med över 70 verk på 20 år. Hon är en av de mest intressanta svenska koreograferna i nutidsn. Helena Franzén utbildade sig på Balettakademin i Stockholm 1986-89 och i koreografi på Danshögskolans i Stockholm 1995-98. 2007 tilldelades hon ett tioårigt långtidsstipendium av Konstnärsnämnden. År 2011 fick hon Svenska teaterkritikers förenings danspris och 2014 Per Ganneviks stipendium.

I “Out of Reach” har hon koreograferat en föreställning som undersöker vad det är som definierar oss som människor. Existerar vi endast genom bekräftelse från andra?

Någonstans läste jag någon som skrev att hennes verk andas och utstrålar fysisk poesi. Det är precis de ord jag också vill använda. Hennes dansföreställningar talar till mig ett fysiskt och lyriskt sätt.

När vi kom in i salongen fick vi alla sätta på oss vita pocks och vita skoöverdrag, allt för att höja effekten av föreställningen – och på så sätt kommer vi som publik påtagligt nära det som sker på scen. De fem dansarna är visserligen placerade på scen, men som publik upplever jag starkt deras närhet. Tillsammans med Jukka Rintamäkis musik och ljussättningen av Markus Grnqvist, skapas en stämning av något övernaturligt som ena stunden är skir och genomskinligt skör men snabbt kan ändras till något som känns mörkt och tungt. Dansarna talade med sina kroppars rörelser men det såg ut som om de däremot var helt stela i sina ansikten, som om de hade samma ansiktsuttryck. Det är starkt och bryter hur vi annars uppfattar människor på scen, där ansiktsuttrycken ofta får vara det som styr vad som händer.

“Out of Reach” hade premiär i Kungsbacka den 17 september 2015 och är den sista delen i en trilogi som startade med “Slipping Through My Fingers” (2012) och “Before I Change My Mind” (2014)

Medverkande: Katarina Eriksson, Åsa Lundvik Gustafson, Annika Hyvärinen, Philip Berlin, David Norsworthy

Arkeolog 8 med Consume energy and make noise – svidande snyggt

by Leave a Comment

arkeolog8

Consume energy and make noise med Arkeolog 8
9 maj, Dansens Hus, Stockholm

Konsumera energi och skapa buller. En reningsprocess genom mörkret. Arkeolog 8 undersöker vad som får oss att vibrera, inåt och utåt. En innerlig och ytlig föreställning.
Så står det i inbjudan till föreställningen och det är bara att resa på sig och applådera. Dansföreställningen med Arkeolog 8 fick stående ovationer av publiken i Dansens Hus i Stockholm.

Föreställningen var otroligt fascinerande. Först kom en dansare in i mörkret och sedan fyllde de på, någon i taget
i olika tempo. Ljuset varierade men dock aldrig fullt ljus, ibland syntes dansarna som skuggor, ibland såg vi dem tydligare.

Jag beundrar dessa skickliga dansare som rörde sig till den rytmiska musiken, ibland rörelser i takt, synkroniserade och ibland individuellt, var för sig. Precis som det beskrivs i programmet: Ensamhet och tillvänjning, att göra avtryck och att ta plats. Med svängande, pulserande och vibrerande rörelser strävar Arkeolog 8 efter att sätta publiken i stämning och undersöka varandets entropi – hur vi, i vår strävan efter gemenskap, oundvikligen konsumerar energi och skapar buller.

Arkeolog 8 brukar beskrivs som ett genreöverskridande danskompani som kännetecknas av uppkäftig, urban dans med kraft, groove, skärpa och undertoner av humor. Denna föreställningen handlade dock mer om rörelse i varierad grad av mörker, om ensamhet och grupper – dock inte så humor. Det är nog svårt och kanske till och med fel att skildra en reningsprocess genom mörkret i komiska tecken.

Som jag läst om danskompaniet Arkeolog 8: en normkreativ föreställning – svidande snyggt.

CONSUME ENERGY AND MAKE NOISE from Arkeolog 8 on Vimeo.

Afectos med Rocio Molina & Rosario “La Tremendita” – bland det bästa som finns på svensk scen idag

by 1 Comment

rociomolina

Afectos
Rocio Molina & Rosario “La Tremendita”
Dansens Hus, Stockholm 9 april 2015

En flamencodansare. en sångare och en musiker på kontrabas skapar tillsammans Afectos som är bland det bästa som kan upplevas på en scen i år. I programbladet beskrivs föreställningen:
I Afectos möts flamencodansaren Rocío Molina och sångaren Rosario ”La Tremendita” och skapar stor och kraftfull konst ur det rena och avskalade. Tillsammans med musikern Pablo Martín på kontrabas bjuder de på en såväl dynamisk som känslosam föreställning där röster, vibrationer, dans och tystnad förenas i ett elektriskt samspel.
Det blir en reflektion över kampen för överlevnad, över möjligheten att uppnå enkelhet, naturlighet och självförtroende endast genom sin existens.

Det är bara att hålla med. Föreställningen är bra, jättebra, bland det bästa som presenteras på en svensk scen i vår. Det är en fängslande dansföreställning med tre duktiga medverkande.

Flamencodansaren Rocío Molina har på kort tid etablerat sig som en sin tids bästa flamencodansare. Hon har mottagit otaliga priser, däribland det spanska priset National Prize for Dance (2010) för sitt arbete med att förnya flamencon Hon har tagit såväl publik som kritiker med storm – både på hemmaplan och världen över.

Sångerskan Rosario ”La Tremendita” är en av hörnstenarna inom den moderna flamencomusiken. Hon har framträtt i både Europa och Amerika och släppt skivorna A tiempo och Fatum. Hennes röst vibrerar av livet i alla dess gestalter och samverkar med danserskan – och det talar djupt till mig. Tonerna och rytmen från musikern Pablo Martín på kontrabas förstärker upplevelsen.

Till vissa avsnitt dansar Rocio Molina till sångerskans röst kompletterad med gitarr och till några avsnitt är det Pablo Martins kontrabas som är den ledsagande och förstärkande musiken. Rosario har inte bara en fantastisk röst, hon är en oerhört skicklig gitarrist.

Helheten under dessa åttio minuter är så bra, så fängslande och jag sögs in i det och ville inte att det skulle ta slut. Alla tre är så skickliga.