I came to see you
Av Karim Rashed
Regi: Robert Jelinek/Petra Brylander
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Musik Tarabband
Mask Agneta von Gegerfelt
Urpremiär på Intiman, Malmö stadsteater, 10 oktober 2015
Det här är nog den mest angelägna och aktuella pjäs som just nu spelas på en svensk teaterscen. Den ger ett perspektiv på tillvaron som jag inte är förmögen att förstå. Inte för att jag inte vill utan därför att jag inte äger den erfarenhet som krävs för att förstå och det är jag i grunden tacksam för. Tyvärr är salongen inte fullsatt. Det borde den vara. Skådespelarna, pjäsen och det ämne den tar upp förtjänar en större publik.
Handlingen kretsar kring Salim, en svensk-irakisk man i medelåldern. När vi för första gången möter Salim har han packat en liten resväska och i färd att lämna Sverige för att återvända till det Bagdad han tvingades fly från. Hans svenska fru är helt oförstående och kan inte förstå varför den älskade maken efter 20 år i Sverige lämnar henne och barnen för att återvända till Bagdad.
Väl i Bagdad möter han sin gamle vän Mokhlis och sin förre flickvän Roaa. De ställer båda frågan ”Vad gör du här?”. Det enda svar Salim har att ge är ”Jag kom för att träffa dig”. Salim vet egentligen inte varför han lämnat sin familj i Sverige, han vet bara att han måste återvända till Bagdad. Detta ”varför” är den brännande frågan. Vad driver Salim att lämna en ordnad tillvaro Sverige, med jobb och en familj han älskar för att återvända till kaosets Irak. Salim är själva sinnebilden för den lyckade integrationen av den politiska flyktingen, men ändå är det något som fattas honom.
Salim påminner mig om en klassisk svensk romanfigur, Kristina från Duvemåla. Likt många av dagens flyktingar och migranter tvingades Kristina tillsammans med maken Karl-Oskar att lämna Sverige för att skapa sig ett bättre liv. Andra flydde det religiösa och politiska förtryck som fanns i dåtidens Sverige. Trots att livet i USA är bättre än i Sverige längtar Kristina hem. Inte till missväxten eller fattigdomen utan till något annat, något odefinierat, som i brist på bättre symboliseras av ett äppelträd. På samma sätt längtar Salim tillbaka till sin idealbild av det Bagdad han tvingades lämna.
Kristina hade aldrig möjligheten att åka hem till Sverige, men hade hon gjort det hade hon förmodligen gjort samma smärtsamma erfarenhet som Salim. Det som en gång var hemma har blivit något främmande och de personer som en gång var dina vänner har blivit främlingar.
I came to see you befolkas av fyra välspelade karaktärer som i grunden inte förstår. Salim förstår inte varför han reser. Hans fru Ester förstår inte varför han lämnar henne. Hans gamle vän Mokhlis och hans förre flickvän Roaa förstår inte varför han är där. Vi får heller inte några svar, men pjäsen sätter fingret på en relaterad fråga som inte så få ställer sig. ”Varför säker sig vissa väl utbildade unga män och kvinnor till rörelser som IS?”. Vad fattas dem i London, Rom, Paris eller Malmö?
Det är ett svar jag aldrig kommer att kunna ge. Jag har aldrig tvingats fly. Jag har aldrig konfronterats med mina föräldrars längtan efter något som de tvingats lämna. Jag har aldrig fått höra att jag inte hör hemma på den plats som är det enda hem jag känt till. För mig har det alltid varit riskfritt att trampa på en statsministers fotografi offentligt. Jag kan utan konsekvenser häda och håna det svenska prästerskapet och den svenska offentliga makten. Vad vet jag om vad som rör sig i sinnet på den medmänniska som dragits upp med rötterna och tvingats försöka rota sig i en jordmån som inte är deras, oavsett hur bördig den är. Det är inte min plats att ifrågasätta Salims val – jag kan bara lyssna och inse att jag aldrig kommer att förstå. Idag kommer många som Salim till Sverige varje dag. I came to see you sätter fingret på det faktum att en person som jag inte har en aning om vad som försiggår i deras inre.
I came to see you är inte originalskriven på svenska utan på arabiska, vilket ibland märks. I arabisk teatertradition är en poetisk förhöjning av språket ett tecken på kvalitet, det är ett måste. Texten är inte direkt översatt utan är omskriven, men i vissa delar lyser den arabiska stilen igenom och det gör att materialet tappar i dessa stycken bryter av och tappar rytmen. Första gången det hände upplevde jag att skådespelaren tappade bollen, andra och tredje och gången insåg jag att texten var skriven så.
Scenen domineras av diverse murar som är fyllda av blandning av graffitti, muralmålningar och skuggor av skulpturer. I centrum finns en mur med två ögon som registerar allt. När ljuset justeras försvinner ögonen och fram träder ett kattdjur reda att anfalla. Arabisk musik i bakgrunden bidrar till stämningen.
För er som eventuellt undrar, den Robert Jelinek, som regisserat är inte samma Robert Jelinek som en gång var sångare i Creeps.
I rollerna
Helen Al-Janabi, Miran Kamala, Anette Lindbäck, Karim Rashed
Längd: 50 minuter, ingen paus