Teaterkritik

Hannes Meidal, David Book, Sara Shirpey Byline: Jenny Baumgartner

Så tuktas av en argbigga
Av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Lena Lindgren
Musik/ljud Leo Goldmann
Ljus Johan Sundén
Koreografi Christin Olesen
Peruk/mask Thea Holmberg Kristensen, Johan Lundström
Medverkande Sara Shirpey, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, John Njie m fl
Premiär på Dramaten 5 september 2025

Det är överraskande att Farnaz Arbabi ger sig i kast med Shakespeares Så tuktas en argbigga. Pjäsen brukar kritiseras för att vara sexistisk och kvinnofientlig. Hon löser problemet genom att bre ett tjockt lager ironi över komedin och låter den utspelas både på 1500-talet och i vårt nu. En clowntrio kommenterar skeendet och mässar i kör ”inget psykologiserande”. Som undertext finns en allvarston om kvinnoliv under stark press, feministisk backlash och toxisk manlighet.

Farnaz Arbabi kallar sin föreställning som spelas på Dramatens Stora Scenen för ”en helt störd komedi”. Hon har omarbetat Shakespeares pjäs så radikalt och slopat karaktärer att hon anges som medförfattare, men ändå hållit fast vid grundhistorien.
Publiken bjuds på en underhållande och tempofylld komedikarusell med samtida inslag som influencers, fuck boys och soft girls. Blankversen blandas med samtida vardagsspråk. Pumpande musik som Rolling Stones Under my thumb och en stora grupp dansare från balettakademin förhöjer stämningen. Det blir som ett kalas med extra allt. Eller en sagovärld som regissören själv kallar det. ” Kom ihåg detta är inte verklighet” påpekar clownerna.

Så tuktas en argbigga handlar om de två giftasvuxna systrarna Katarina och Bianca som bor i italienska Padua och är varandras totala motsats. De vaktas noga på av sin mor – en änka som njuter av sin frihet nu när mannen dött.

Bianca är ljuv, vacker och förnumstig och i denna tolkning även en influencer som livesänder till sina följare. Hon har friare på rad som nog vill ha henne främst som en troféhustru. Bianca drömmer om att gifta sig och har satt ihop en bröllopsbok med hundratals råd till blivande brudar som hon gärna läser ur för sin syster.

Den kantiga, bångstyriga och vilda Katarina är totalt ointresserad av att behaga en man och vräker ur sig svordomar och råbarkat språk. Kanske ska hon ses som både en nidbild och kärleksfull tolkning av en Ortens prinsessa som vill göra uppror, bryta sig fri från familjeband och avskyr manlig dominans? Hon sminkar sig hårt och döljer sina vackra former med bylsiga kläder.
Dilemmat som sätter berättelsen i spinn är att Bianca inte enligt familjereglerna får gifta sig före sin storasyster. Så det gäller för hennes friare att hitta en modig man som vågar sig på att tämja argbiggan Katarina.

In i handlingen rider så Petruccio och vilken otroligt attraktiv man han är både i Katarinas och sina egna ögon. Hennes motstånd rivs snabbt ned och en explosiv romans inleds.

Snart står Katarina som en vackert smyckad brud och väntar på sin blivande man som redan börjar visa tecken på härskarfasoner. Efter bröllopet tar han henne bort från systern och modern till sin stora lantegendom i Verona. Snart börjar Petruccio behandla henne illa och vräker ur sig anklagelser. ”Du är en riktig gris, din mat är äcklig och du beter dig som slyna och en hora”. Därifrån är det inte långt till våld.

Bianca tror å sin sida att hon hittat den äkta kärleken i den snarfagre Lucentio, en lutspelare/tillika trubadur av 80-talsmodell som modern lejer som musiklärare åt henne. Hon jublar när han har friat snart ska hennes nya liv ta sin början och hon få använda sina egna pengar. Att det inte går som hon tänkt är lätt att räkna ut. Lucentio vill inte söka jobb och skyr samvaron med henne. Han ”måste få vara ifred när han skapar konst”. Det är hennes arv som får stå för försörjningen.

Bianca spelas härligt snitsigt och häftigt medryckande som influencer av Maia Hansson Bergqvist. Hon äger i mycket första akten tills Katarina och Petruccio drabbar samman i heta sexscener.

Sara Shirpey är mycket bra som Katarina i andra akten när hon försöker hantera sin makes humör, hätska utfall och våld genom att låtsas bli en soft girl som villigt böjer sig. Det är klart oroande att se det fruktansvärda mörker som hotar i detta äktenskap. Att Katarina väntar barn är ingen räddning.
Petruccio är en ganska grovyxad karaktär som i början har påfallande få repliker. Men David Book, som är en skicklig skådespelare, får ibland möjlighet att gnistra och hans kroppsspråk är en fröjd att skåda.

Kristina Törnqvist gör en flirtig änka som själv tjusas av männen i flickornas närhet och spelar ut sina behag. John Njie hittar rätt tonfall och charm som lutspelaren som bedårar både henne och Bianca.

Scenografin består av en legoaktig borg vars byggstenar omsider plockas ner och hamnar i en skottkärra där också en kärleksakt tar plats och när influencern Bianca för ordet förstoras hennes softade bild och reklamprodukter i kolossalformat i fonden. Kostymerna är både sjavigt vardagsnära och mycket utmanande i Petruccios fall när han gör sin entré. Klänningarna systrarna bär vid Katarinas bröllop är enastående vackra.
Slutet är en tänkt hämndorgie mot lynniga och dominanta män både i Katarina och Biancas värld och i en nutida omvärld. Systerskapet som samtidigt knyts är i grunden fint att skåda.

Totalt sett är denna spektakulära och upphottade Så tuktas en argbigga klart sevärd. Det som stör är att den ironiska tonen blir tröttsam i längden och likaså clownerna som ramar in och förklarar dramat.

Publiken bemötte föreställningen med stormande applåder och det hördes skrattsalvor även vid det giftiga slutet. Dramaten lär ha fått en succé med denna skruvade komedi om den forntida och moderna kvinnorollen. Många tjejgäng vill nog se den ihop och kanske tjusas de också inledningsvis av Petruccio.