Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Jag önskar mig ett nytt filmavtal i julklapp

by

Även denna vecka pågår förhandlingarna om ett nytt filmavtal. Filmavtalet konstruerades av Harry Schein 1963 och går i korthet ut på att del av intäkter från biograferna går till Filminstitutet för att stötta ny filmproduktion. Man får säga att avtalet varit bra. Sverige har legat högt på listan över länder som producerat bra film. Men nu håller vi på att tappa denna topposition.

Både Norge och Danmark ger nästan dubbelt så mycket till sin filmproduktion och resultatet låter ju inte vänta på sig. Med tydliga målsättningar för Norsk film kan vi nu se filmer som ”Oslo 31 augusti” på svenska biografer.

Om alla gick på bio vore det kanske frid och fröjd men faktum är att av de 60 filmer svensken ser per år så ser vi bara två av dem på bio. (Jag själv är inte alls representativ för denna statistik. Jag går gärna på bio två-tre gånger i månaden. Igår såg jag filmen Play och i förra veckan Tysta leken. Bägge två otroligt starka filmer.)

De andra 58 ser vi i andra fönster. Bredbandleverantörerna har således stor glädje av vår filmkonsumtion men de betalar ingenting till filmavtalet och uppenbarligen tänker de inte göra det heller.

En avtalskonstruktion kan ju inte tvinga in någon part i det men regeringen borde – om de värnade svensk filmproduktion söka nya idéer och nya lösningar på hur även de vinstrika bredbandsleverantörerna ska kunna dra sitt strå till stacken.

Vi Socialdemokrater lade redan i vår höstmotion 30 miljoner mer till Svensk barn-och ungdomsfilm och vi har också hela tiden kalkylerat med att staten måste ta ett större ekonomiskt ansvar i kommande filmavtal.
Vi vill att vi ska ha bra svensk kvalitétsfilm.

Vi vill också att film ses på bio. Om våra budgetförslag vunnit gehör hade vi haft 40 miljoner mer att fördela till digitalisering av biografer i landet.

Men nog vore det bra om staten tog ansvar för att motverka den illegala nedladdningen vare sig det gäller musik eller film. Ingenting har hänt sedan IPRED infördes kunde vi läsa i tidningen igår. Kulturministern säger sig vara intresserad av frågan men vad gör hon åt det?
Det hade varit bättre att använda en del av de 70 miljoner som satsar så kreativa näringar hos Tillväxtverket till detta . Det hade verkligen varit att hjälpa många kreativa människor och företag i detta land vare sig de gör film, TV spel eller musik.

Regeringens och kulturministerns ljumma inställning till samtidskulturen fortsätter. Det kommer med all sannolikhet också att drabba Svensk film vilket jag verkligen beklagar.

 

 

Text: Berit Högman
Ordförande i Kulturutskottet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Relaterat: Dagens Nyheter, SVD1 och SVD2.

Det är inget modernt med att sänka ungdomars löner och låta gamla ligga på nedkissade blöjor

by

Det är ingen modernt med att sänka ungdomars löner och låta gamla ligga på nedkissade blöjor.
Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare talade på lördagsförmiddagen för 120 aktiva socialdemokrater som samlas i Stockholm två dagar för ett arrangemang som kallas Förtroenderådet.

Ämnet för konferensen är ”Nystart”.

Det är klart att ordet ”Nystart” är en lek med ord och en anpassning till mediavärlden och den politiska marnadsföringen som styrs av reklambyråer. Högerpartiet Moderaterna har ju lyckats rätt väl med i denna genre genom att kalla sig ”Nya Moderaterna” och nya arbetarepartiet.
Hur lättlurade är människor egentligen? Nya?
Finns det egentligen något nytt i världen? Är det inte samma gamla kamp? Precis som Håkan Juholt tog upp i sitt tal. Det är ingen nytt i att de grupper som har allra mest vill ha mer och att de som har minst har svårt att få bättre villkor.

Konstigt egentligen, för den som har lång och fin utbildning får ju inte sämre utbildning för att fler får chansen att utbilda sig. Den som har ett fint stort hus bor ju inte sämre för att fler får bostad. Den som har bra sjukvård får ju inte sämre för att andra som är sjuka får bra vård.

Nystart är förstås bara ett sätt att anpassa sig till medieliturgin. Det handlar inte om att starta med något nytt, det handlar om att formulera politiken för människor idag.

På vägen hit samtalade jag med en man som berättade att i hans kommun, Sundbyberg, bor många välbärgade som inte förstår det vi berättar om att barnfattigdom och hur illa människor far när de blir sjuka under längre tid eller blir arbetslösa. Men de som inte ser hur samhället raseras när fler hamnar i det som kallas ”utanförskap” begår flera misstag. Alla mår sämre av ett samhälle som inte ger alla människor tillträde och samma möjligheter. Men de kan själva falla och det kan gå snabbt.

Jag träffade en kvinna för några dagar som i tjugofem år arbetat på bokförlag och haft bra lön och betalat in mycket i skatt. Bokförlaget skar ned på verksamheten för några år sedan och den här kvinnan startade då eget företag som konsult och projektledare. Det gick bra i drygt ett år men sedan blev det sämre tider och hon fick inte lika många uppdrag utan levde på sina sparpengar. Nu är hon arbetslös och a-kassan hon får är 4.000 kronor i månaden. Trots att hon arbetar i så många år.

Högerpartierna i regeringen har dragit ned rejält på sjukförsäkring, a-kassa och liknande. Avgrunden kan stå bakom nästa hörn och vänta på vem som helst. Vill vi ha ett samhälle där det betyder katastrof att bli sjuk eller arbetslös?

Staffan Lindström rapporterar också härifrån:

Äntligen stod partiledaren i talarstolen.

Predikandes för redan frälsta, något han är van vid efter senaste tidens turné runt i partidistrikten.

Han levererade ett tal långt utöver det manus ni kan läsa på nätet.

En hel del hård kritik mot Reinfeldt och moderaterna med utgångsläge i Reinfeldts varning för visioner.

Johan Westerholm har också skrivit:

Var det något jag saknade? Naturligtvis massor men vägen Håkan Juholt nu anträder känns som den är i rätt riktning. Realistiskt, ansvarstagande och pragmatiskt i dagspolitiken. Nu återstår de skarpa förslagen, de konkreta och begripliga förslagen och den resan kommer inte bli smärtfri. Olika behov kommer behöva vägas mot varandra och som alltid. Att prioritera mellan två angelägna behov innebär att vi måste ibland välja bort. Och här kommer jag att kanske främst ge Tommy Waidelich motstånd, jag är inte helt övertygad om hans resonemang kring Euron. Som stöd har jag stora delar av finansmarknaden som med fasa ser hur vi förespråkar ekonomiska massförstörelsevapen.

Mer också hos Helena Ericson.

Det är klart att det vimlar av pressfolk här. Det lustiga är att allt Aftonbladet får ut av arrangemanget här är att S-ledaren inte har förtroende bland sitt folk. Man kan undra om Aftonbladet befinner sig på samma plats?

Mer i medierna:
SVT, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lördagspolitiken: Därför vill jag ha Mats Odell

by

Att jag tycker att Kristdemokraterna sviker det kristna uppdraget genom att liera sig med högerkrafterna är ingen hemlighet för den som följt mina tyckanden.

För Sverige, samhället, människor och världen tror jag att det bästa samhället uppnår vi med en politik som klarar balansgången mellan stat och individ.

När staten blir för stark får individen sitta emellan. Det har vi sett i avskräckande exempel som det forna Sovjet. Fast det beror egentligen inte på staten utan på individerna: de som får makt där blir egentligen lika egensinniga och känslokalla och egoistiska som de ekonomiska makthavare som liksom bankdirektörer inte kan se det orimliga i att de roffar år sig mer än alla andra.

Ett samhälle där det är stora klyftor mellan människor och grupper är alltid ett samhälle med problem. Människor mår dåligt i samhällen där en liten klick anser sig vara elit och värd mycket mer än alla andra. Det spelar ingen roll om denna elit kallar sig kommunister eller kapitalister.

För Sverige tror jag inte det är bra med denna stenhårda blockpolitik som tagit över politiken. Idag är det omöjligt för medborgarna att rösta fram ett mittenalternativ. Alla vi som skulle vilja ha en regering som styrs av partier som balanserar mellan höger och vänster kan visserligen rösta på Socialdemokraterna, som är det mesta mittenpartiet idag. Men kommer S att kunna få egen majoritet? Knappast. Och är det ens önskvärt? Men det finns inga äkta mittenpartier utöver S.

Folkpartiet liksom C och KD är minst lika höger som Moderaterna.

Men nu anar jag möjligheten av en spricka. En liten spricka. Men alla sprickor börjar med en liten spricka.

Mats Odell konkurrerar med Göran Hägglund om att få leda Kristdemokraterna. Kommande helg avgörs frågan. Mats Odell är om möjligt ännu mer höger än Hägglund.

Enligt DN finns det chans/risk att högeralliansen spricker om Mats Odell får ta över KD.

Ja, det är vad vi som vill ha demokrati önskar. Ge väljarna chansen att välja en mittenregering.
Låt inte Moderaternas maktbegär hindra folket att få den regering de vill ha.

—-
Under strecket:
Har ni sett senaste lögnen från Moderaterna förresten? De skriver på hemsidan:
Skatter ska betalas lika av alla

Det menar de förstås inte. Varför låter de i så fall den som är arbetslös, eller sjuk eller som har arbetat hela sitt liv och nu är pensionär betala högre skatt än de som arbetar. Pensionärer, sjuka och arbetslösa får ju inte jobbskatteavdrag vilket i praktiken betyder att de betalar högre skatt. Att Moderaterna använder känd metod från 1984 med nyspråk och kallar det för jobbskatteavdrag ändrar inte faktum. Den som drabbats av sjukdom eller arbetslöshet straffas med högre skatt, liksom den som arbetat hela sitt liv och går i pension.

För övrigt hoppas jag att libyerna som nu gripit Muammar Gaddafis son Saif al-Islam kan visa att de är civiliserade och kan ställa honom inför rätta istället för att avrätta/mörda på plats. Visa att de är bättre än den tidigare regimen.

Aftonbladet:
Han har länge varit efterlyst av internationella brottmålsdomstolen.
Nu har Muammar Gaddafis son Saif al-Islam gripits i sydvästra Libyen.
Det uppger övergångsrådets justitieminister, enligt AFP.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett utkast till en novell, inspirerad av Nordeaskandalen och finanskrisen

by

Björn Wahlroos, ordförande i Nordea, har fått en hel del kritik senaste veckan. Hans själv och ledningen i Nordea lyfter gigantiska pensioner. Dessutom har han köpt en lyxlägenhet på Östermalm till Nordeas vd Christian Clausen.

Tja, det finns mycket att säga om detta. Alla banker gör likadant. Ledningen för stora företag, likaså.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Ett samhälle där en vd för en bank är värd så gigantiskt mycket mer än ungdomar i områden där medelinkomsten är så mycket lägre. Är vissa människor värda att ha råd med den allra bästa sjukvården medan andra inte har den rätten?

Är det detta samhälle vi vill ha? Jag tycker också att det som händer i Grekland har med det här att göra i allra högsta grad. Där har människor chansen – eller kanske har de inte det? – att börja om på nytt.

Dessa tankar gjorde att jag skrev ihop ett utkast ill en novell. Jag tror att den kommer att behöva renskrivas några gånger. Man det tar några dagar att göra det och då är det andra nyheter som dominerar medierna så jag publicerar mitt utkast till novell här nu.
Kanske kan jag få konstruktiva kommentarer hur jag ska förbättra novellen.

Självklart är allt påhittad, jag har ingen aning om hurdan Björn Wahlroos är.

Jag publicerar den dels här i bloggen men här kan du läsa den som pdf också.

——

Här är novellen:

Björn med flera

Jag heter Björn
Ett lätt skrammel väcker mig. Porslin som ställs på ett stort bord i valnötsträ behöver inte nödvändigtvis höras. Agneta, hembiträdet, kan vara lite slarvig. Hon vaggar fram med sin runda kropp. För tusan, hon är överviktigt, minst femton kilo. Inte konstigt att hon har så ont i sina knän då. Det är därför det alltid hörs när hon dukar, hon är för fet för att utföra fina rörelser.

Jag sträcker ut mina ben i sängen, trampar omväxlande med mina fötter för att värma upp kroppen. Därefter spänner jag höger ben och trycker benet mot sängen och när alla muskler i benen är stenhårda, spända, lyfter jag sakta upp benet några decimeter. Håller det där i några sekunder och sänker det därefter.

Mitt högerben är nästan lika rakt som vänsterbenet. Sjukgymnasten var häpen, han sade senast när vi träffades att han aldrig träffat någon som återställt sitt ben så snabbt efter en knäplastik. Ni skulle väl knappt tro det, att jag som är vältränad och äter sund kost och självklart inte har något hekto övervikt fick ett knä utslitet. Det är orättvist och ologiskt. Den sköter om sig väl som jag gör ska inte råka ut för dåliga knän.

Läkaren är skicklig, duktig. Han gav mig en tid för operation direkt, en vecka efter att röntgenplåtarna visat att allt brosk var utslitet i högerknät. Troligen gjorde det att jag gick på fel sätt och belastade det andra knät fel. Han hade rätt doktorn. Det märkte jag direkt efter operationen. Smärtan i det friska knäet försvann.

Jag måste ge sjukhuset en eloge. Mitt rum hade en fin utsikt över parken, jag hörde till och med fågelkvitter när morgonsköterskan öppnade fönstret för mig. Till middagen gick det att få ett glas vin. Inte de första dagarna, då hade jag smärtlindrande tabletter som inte skulle blandas med alkohol i min kropp. Men jag kunde snabbt gå över till enbart alvedon.

Ja läkaren var imponerad av mig. Snabbt smärtfri och snabbt återställd. Nu har det gått sex veckor efter operationen och mitt ben är nästan rakt.

Tja. En del av oss kämpar på. Jag har alltid skött min kropp, det påverkar förstås hur jag kan återställa mig efter en sådan operation.

Vi borde byta ut vårt hembiträde, Agneta. Hur kan en kvinna vara så rund? Hon flåsar när hon går i trapporna. Visserligen använder vi henne aldrig för att servera våra gäster, då tar vi in tillfällig personal. Jag begriper inte hur folk kan låta sina kroppar svälla ut så där.

I frukostrummet står tekoppen, jag ser hur ångorna från mitt te virvlar runt över koppen. Det olivinsprängda morgonbrödet är lagom ljummet. Fattas bara.

De tre morgontidningarna ligger till vänster om tekoppen. På förstasidan på alla tre tidningarna finns ett porträttfoto av mig. Till och med i Dagens Industri. Jag suckar. Hur kan de understå sig? Har de ingen känsla för hyfs?

Jag har fått massor av arga mail. Fast jag har inte läst dem själv. Varför skulle jag slösa bort min dyrbara tid på sådant. Alla bankdirektörer gör som jag. Om folk byter bank blir det knappast bättre. Det finns ingen bank där bankdirektören och ledningen inte får sina välförtjänta ersättningar. Hur skulle det annars bli i samhället? Hur skulle banken och stora företag få kompetenta personer annars? Har de tänkt på det, dessa outbildade journalister? Förresten, så länge det går att ta för sig så går det. Vem som helst som har möjligheten att ge sig själv förmåner gör det. Det är högst mänskligt.

Förutom min kommande välförtjänta pension gnäller medier över den övernattningsbostad den kommande vd:n ska ha. Han måste väl som alla bo någonstans. Hur ska han annars kunna utföra sitt viktiga uppdrag?

Bostaden på Narvavägen kostade tjugo miljoner. Men herregud, vad är det? Siffror. Bara siffror.

Han har förstås precis som jag kämpat. När jag gick i gymnasiet hade jag väl inte strålande betyg. Men far visste vad som krävdes. Jag borde gå Handelshögskolan, det skulle ge de rätta kontakterna. Så det sista året i gymnasiet hyrde far in en privatlärare som hjälpte mig att studera inför de avgörande proven.

På samma sätt har jag givetvis gett stöd åt mina två söner. Båda köpte jag platser åt på framstående utbildningar. Den äldste fick studera i USA och den yngste i Storbritannien. Vi kämpade bra, jag och sönerna. Trist nog vägrade mitt barnbarn att ta emot en betald utbildning av mig. Hon har inte förstått att kämpa också betyder att ta vara på de chanser och möjligheter som erbjuds en. Att snabbt grabba tag i de erbjudanden som dyker upp. Det handlar om känsla för timing. Som en idrottsman på toppnivå. Att behärska konsten för timing, att slå till i rätt ögonblick, är en egenskap som kännetecknar alla oss framgångsrika.

Tråkigt nog har inte barnbarnet den egenskapen. Hon var till och med dum nog att utbilda sig till fritidsledare. Vem som helst som kan läsa innantill kan väl jämföra lönetabellerna. En fritidsledare 20.000 i månaden, en företagsledare eller bankdirektör ett par hundra tusen.
Jaha, vad kan jag göra? Ingen kan tvingas till framgång. Förmågan att gripa tag i framgången och att hålla fast vid den måste individen själv vårda.
Kanske finns ändå viljan till framgång inne i henne, som ett frö som är moget att blomma ut. Hon vaknade trots allt upp när hon fick barn och studerade ekonomi på Stockholms universitet.
Idag har jag beställt bord till lunch på en restaurang nära banken där hon arbetar. Vi ska äta lunch tillsammans då, jag och sondottern. Jag ska försöka övertala henne att ta emot en post som bankchef på ett mindre kontor. Det kan vara en början på att ställa situationen till rätta. Hon borde vara av samma virke som jag och hennes far och farbror.

På gatan möter jag en skinntorr, mager gammal kvinna. Hon har en krycka i höger hand och haltar fram. Hon ler mot mig. Väldigt var rynkig hon är i ansiktet. Varför tillåter äldre kvinnor rynkorna att ta över? Det är ju lätt att göra som min hustru, att beställa tid på Sophiahemmet och få ett litet snitt där bak och dra åt huden lite. Vips ser en kvinna tjugo år yngre ut.

Jag skakar lite på mitt huvud. Jag blir ständigt förvånad över denna brist på omsorg om sig själva och sitt yttre som alla inom låglöneklassen verkar ha.

 

Jag heter Vera
En man i en snygg yllerock går på andra sidan gatan. Han ser ut som en figur i filmen jag såg igår på Folkets bio. Jag ler. Det var en trevlig kväll. Jag hjälpte till att riva biljetter och dela ut broschyrer om filmen. Vi är ett sådant trevligt gäng volontärer som möts i biografen varannan vecka.

Jag hade sjunkit ner i en av de utslitna fåtöljer och ställt min krycka bredvid mig. Det var en underbar kväll, en av de första på länge där jag inte kände någon smärta i höften. Min nya smärtlindrande medicin verkade fungera bra, den lindade mjukt in benen i välmående.
Oj, vad jag hade varit orolig den senaste veckan när en dov smärta började hamra inne i höften. Jag ville inte få en infektion i skelettet kring den nya höften.
En kvinna sjönk ner på fåtöljen bredvid mig. Hon hade två kryckor. Hon hade nyligen fått ett nytt knä.
”Jag ser att du också har behöver stöd för att gå”, sade hon.
Jag berättade att jag fått en ny höft. Det var för fjärde gången. Första gången när jag fått en ny höft hade jag legat på en stor sal. Sex kvinnor låg i samma rum. En sjuksköterska hade dragit av mig förbandet och skulle torka mot lite intorkad blod och skulle ge mig ett nytt förband. Då ringde ett larm och sjuksköterskan fick rusa iväg. Där fick jag ligga i en timme med öppet sår. Patienten bredvid hade en ruskig hosta. Hon hostade och jag hörde hur slemmet bubblade inne i hennes bröst. Luften omkring henne var dimmig av fukt efter hostan.

Inte vet jag om det beror på det, men jag fick en infektion i höftkulan. Höfter är känsliga, har jag förstått. Att bakterier tog sig in där behöver inte alls bero på att jag blev smittad på sjukhuset. Jag kan ha en speciellt känslig kropp. Det berättade läkaren tydligt och klart för mig. Nej, jag borde inte alls anmäla sjukhuset, tyckte han. Någon undersökning behövdes inte. Det var vanligt med infektioner i nya höfter.
Tyvärr måste en infekterad höft bytas ut och det kan läkaren inte göra förrän den läkt ut, vilket tar åtta veckor.

”Vilken otur du hade”, sade kvinnan jag berättade det för.
Vi satt där i varsin fåtölj och samtalade ganska länge. Kvinnan bjöd mig på en kopp te. De har tre sorter pås-te att välja på där på biografen.

För kvinnan var det första knäoperationen. Själv har jag fått en ny höft för fjärde gången. Alla de tre tidigare gångerna har jag fått infektion i höften, vilket visar på att jag är särskilt känslig, har läkaren påpekat.
Nej, nu vill jag inte tänka på höften. Vi hade en sådant trevligt samtal. Kvinnan hade sett alla livesändningar av opera som sänts på en biograf nära Hornstull. Tänk att det går att se operaföreställningar från New York i direktsändning på svenska biografer.
Däremot var det första gången denna vänliga kvinnan var på Folkets bio. Jag berättade om flera filmer jag sett senaste året. Hon lovade att komma tillbaka nästa gång jag är volontär. Ja, hon fick mitt telefonnummer och ska ringa, vi ska träffas en stund före filmen och ta en kopp te tillsammans då också.

Hoppsan, här snubblar jag till över en grop i gatan, men jag återfår snabbt balansen igen. Lite nervös är jag. Tänk om jag skulle falla omkull och den nya höften skadas. Eller tänk om det blir en infektion igen. Kanske de inte vill kosta på mig ytterligare en operation. Samhället kan tycka att det är en onödig kostnad för en gammal tant som jag.
Det vore tråkigt. Tänk om jag inte kan ta mig till bion mer?

 

Jag heter Tony

Mitt namn slutar på y. Det är därför jag sitter här, i häktet. Skulle jag tro. Pojkar med namn som slutar på y blir mycket oftare kriminella än andra, har jag läst någonstans.
Strax kommer frukosten. Jag har inget emot att sitta här i häktet, om jag ska vara ärlig. Det är lugnt och ingen bråkar med mig.
Jag kommer nog att få sitta inlåst ett bra tag till. Om en vecka är det dags för rättegång. Min advokat var här igår.
”Den här gången kan du inte räkna med att dömas till vård”, sade han.
Jag nickade. Jag insåg det. Två gånger har jag fått stå till svar inför en domstol tidigare. Båda gångerna har jag dömts till vård. Jag hade stuckit en kniv i armen på en langare som lurat mig, den första gången. Langaren hade sålt riktigt smutsigt pulver till mig och min vän. Min vän dog av en överdos och jag hade som tur var inte hunnit få i mig av pulvret. Att jag då i mitt förvirrade tillstånd ville hämnas på langaren var något som gubbarna och tanterna i domstolen kunde förstå. Kanske för att det var en langare jag stuckit.
Andra gången hade jag varit i slagsmål med en småtjuv som stulit min mobil. Det var inte det att jag brydde mig om mobiltelefon, det var bara det att jag fått mobilen i julklapp av min mormor.
Mormor är nog den enda som riktigt bryr sig om mig. När morsan slängde ut mig kunde jag alltid komma till mormor och få lite mat. Det var nog därför jag inte svultit ihjäl de veckor när jag bodde på gatan.

En tredje gång kommer domstolen aldrig att gå med på att döma mig till vård. Det jag gjort den här gången har dessutom inte drabbat några langare. Jag var med och rånade en bank. En attack mot samhällets viktiga personer.
Jag bryr mig inte om att jag kommer att hamna i fängelse. Jag har gjort många dumma saker som jag inte åkt fast för. Det absurda är att jag den här gången gjorde det av goda skäl.

 

Mormor hade fått infektion i sin höft – igen. Hon behövde en operation. Varje gång en gammal människa opereras är en stor risk.

En gammal klasskamrat till mig som inte vet hur nerdekad jag är har flyttat in i ett radhus nära fritidsgården vi brukade hänga i. Åh vad kul vi hade då. Hon sjöng i vårt punkband. Undrar hur livet hade blivit om jag fortsatt med musiken? Hon jobbar som ljudtekniker nu och spelar i ett band också. Hon är dessutom engagerad i politik. Hur hinner hon med allt?

Jag tror hon är vänsterpartist, hon brukar jobba extra, gratis, på sin fritid på en mottagning för människor som bor i Sverige utan uppehållstillstånd. Dessa människor får inte vård på vanliga sjukhus, de har ju inget personnummer.
Vi träffade varandra på stan, av en ren slump. Hon bjöd på en fika. Hon berättade att hon hade träffat min mormor och att mormor hade berättat om sina höfter.
”Hon måste få en operation på ett privatsjukhus där hon får ligga på enskild sal. Annars blir hon smittad igen”, förklarade min gamla skolkamrat.

Jag fick ont i magen när hon sade det. Samma kväll gick jag till en pub där jag vet att riktigt tuffa killar finns. Jag pratade med några och det tog någon vecka och sedan fick jag chansen att vara med på ett riktigt bankrån.

 

 

Jag heter Johanna
Folket står därutanför. De köar. Jag ser dem genom fönstret. En del av dem ska nog säga upp sina konton hos oss. Jag förstår dem. Det ser illa ut. Nordea betalar ingen ränta åt sina kunder, de som har sina lönekonton hos oss får ingen ränta på insatta pengar. Samtidigt har våra chefer fått enorma löner och fått avtal som garanterar dem jättefina pensioner.

Jag skäms för att jag jobbar här. Fast jag vet ju att alla banker gör likadant. Det var ren slump att det blev just Nordea för mig. Eller slump och slump.

Jag jobbade på fritids. Jag tyckte det var viktigt att ungdomar fick kontakt med bra vuxna. Jag fäste mig vid några av ungdomar lite mer. En av dem jag minns hette Tony. Han hade långt rakt blont hår i början, sedan färgade han det kolsvart. Så klart. Han var liten för sin ålder. Det försökte han kompensera genom att vara modig och rent av lite dumdristig. Han klättrade upp på tåg och han gick till och med balansgång på en bro en gång.
Först när han började hänga på fritids var han pigg men blyg. Alla gillade honom. Han kom snabbt med i två band, ett punkband och ett mer metalband. Han repade med banden.

Men jag såg det hända. Sakta men säkert. Trummisen i metalbandet bjöd honom på hasch.
”Wow, det här är min grej”, sade Tony en gång om haschet.
Inte till mig, förstås. Hans flickvän berättade det. Hon försökte få med honom till Maria ungdom för att sluta. Han slutade att kämpa i skolan och han slutade med det mesta, han ville bara röka. Han blev utkastad ur båda banden. De ville inte ha med en gitarrist i bandet som inte kom i tid till repetitioner. Som till och med struntade att komma till en bokad spelning en gång.
”Hur kommer det sig att trummisen kan röka hasch ibland och inte bli konstig, men Tony är helt förstörd?” undrade hans flickvän.
Det finns inget svar på det. Jag kan inte svara på det i alla fall.

Att jag slutade på fritids beror inte på att jag tappade tron på ungdomarna. Jag ledsnade för att vi inte fick resurser att göra något bra. Först drog de ned på replokalerna, vi fick inte resurser att hålla lokalerna i bra skick. Efter ett tag tvingades vi att ta betalt av banden för att de skulle få tillgång till replokaler. Vilka ungdomar har råd att betala hyra?
Sedan drog de ner på personalen. Vi blev färre och hann inte sitta ned och lyssna på ungdomarna längre.

Jag fick familj och lönen som fritidsledare är inte hög. Min man peppade mig, jag läste ekonomi på universitetet och fick jobb på bank. Tyvärr misstänker jag att farfar haft en finger med i spelet när jag fick det jobbet. Det retar mig. Han tror att vi ska äta lunch tillsammans idag. Jag vägrar.

Så här står jag och ska strax släppa in folket.


——

Relaterat:
Aftonbladet/ E24, Aftonbladet/E24 – 2, Expressen 1, EXPR2, EXPRE3, EXPR4 , Dagens Nyheter
, SVT1, SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skäms svenska medier som jagade Juholts barn på skolgården och 80-åriga mamman på natten

by

Svenska medier och Aftonbladet i synnerhet har visat upp sin sämsta sida i samband med granskningen av Håkan Juholt.
Medierna, anförda av Aftonbladet, basunerade ut att Socialdemokraternas ledare har fuskat med ersättningen för sitt boende i Stockholm.
Det visade sig vara fel. Han hade inte brutit mot några regler. Det fanns inga tydliga regler.

Har medier bett om ursäkt, berättat att de tillsammans skapade en medieorkan av något som inte ens borde varit en lätt bris? Det är klart att de inte har. Att det nu dessutom visat sig att fler riksdagsledamöter gjort samma sak, det syns inte på några stora rubriker. Vi får verkligen hoppas att det inte beror på att dessa ledamöter är borgerliga? Det är också en gåta att medier var så tysta när det visade sig att Reinfeldt haft svart barnflicka.

En partiledare måste självklart vara beredd att granskas av medier och en ledare för ett stort oppositionsparti extra mycket. Men nu har Juholt och S fått betala dyrt för att medier slog upp något som inte riktigt var sant. Tyvärr tycks det vara väldigt många människor som bara hör med ett halvt öra på nyheterna eller bara läser löpsedlar. Skadan sitter nog rätt djupt. Många har bara hört att Juholt fuskade. De har inte hört att han inte bröt mot några regler.

Men det finns en del till i det här som är ännu värre och riktigt, riktigt illa. Juholt berättar för en journalist på Aftonbladet:
– Man skulle ha gett fan i min mamma. Där gick man för långt. Man ska inte åka hem till min 80-åriga mamma och dra av en blixt i nyllet på henne mitt i natten. Det ska man hålla sig för god för. Man ska heller inte söka upp mina barn i skolan och springa omkring med kamera. Det är jag som är beredd att bli nästa statsminister. Ge fan i min familj! Och det ska jag säga till dem jag träffar som är ansvariga utgivare. Men när det gäller granskningen av mig har jag ingenting över huvud taget jag kan kritisera.

Vad finns mer att säga? Det är en hyenajournalistik som förlorat all rim och reson när redaktionschefer skickat ut reportervargar till 80-åriga mödrar och skolbarn.
Vad tusan har dessa redaktionschefer för verklighetsbild? Man undrar ju.
Anser de att en 80-årig mamma har ansvar för sin vuxne sons uppträdande? Anser det att tonårsbarn ska svara för sina föräldrars beteende?

Så dåligt av dessa medier och jag tycker de redaktionschefer som stått bakom detta ska träda fram. Vi måste ha en chans att välja bort deras tidningar. Jag tycker de visat osedvanligt dåligt omdöme.

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och Expressen och Rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,