klyftor

Björn Wahlroos, ordförande i Nordea, har fått en hel del kritik senaste veckan. Hans själv och ledningen i Nordea lyfter gigantiska pensioner. Dessutom har han köpt en lyxlägenhet på Östermalm till Nordeas vd Christian Clausen.

Tja, det finns mycket att säga om detta. Alla banker gör likadant. Ledningen för stora företag, likaså.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Ett samhälle där en vd för en bank är värd så gigantiskt mycket mer än ungdomar i områden där medelinkomsten är så mycket lägre. Är vissa människor värda att ha råd med den allra bästa sjukvården medan andra inte har den rätten?

Är det detta samhälle vi vill ha? Jag tycker också att det som händer i Grekland har med det här att göra i allra högsta grad. Där har människor chansen – eller kanske har de inte det? – att börja om på nytt.

Dessa tankar gjorde att jag skrev ihop ett utkast ill en novell. Jag tror att den kommer att behöva renskrivas några gånger. Man det tar några dagar att göra det och då är det andra nyheter som dominerar medierna så jag publicerar mitt utkast till novell här nu.
Kanske kan jag få konstruktiva kommentarer hur jag ska förbättra novellen.

Självklart är allt påhittad, jag har ingen aning om hurdan Björn Wahlroos är.

Jag publicerar den dels här i bloggen men här kan du läsa den som pdf också.

——

Här är novellen:

Björn med flera

Jag heter Björn
Ett lätt skrammel väcker mig. Porslin som ställs på ett stort bord i valnötsträ behöver inte nödvändigtvis höras. Agneta, hembiträdet, kan vara lite slarvig. Hon vaggar fram med sin runda kropp. För tusan, hon är överviktigt, minst femton kilo. Inte konstigt att hon har så ont i sina knän då. Det är därför det alltid hörs när hon dukar, hon är för fet för att utföra fina rörelser.

Jag sträcker ut mina ben i sängen, trampar omväxlande med mina fötter för att värma upp kroppen. Därefter spänner jag höger ben och trycker benet mot sängen och när alla muskler i benen är stenhårda, spända, lyfter jag sakta upp benet några decimeter. Håller det där i några sekunder och sänker det därefter.

Mitt högerben är nästan lika rakt som vänsterbenet. Sjukgymnasten var häpen, han sade senast när vi träffades att han aldrig träffat någon som återställt sitt ben så snabbt efter en knäplastik. Ni skulle väl knappt tro det, att jag som är vältränad och äter sund kost och självklart inte har något hekto övervikt fick ett knä utslitet. Det är orättvist och ologiskt. Den sköter om sig väl som jag gör ska inte råka ut för dåliga knän.

Läkaren är skicklig, duktig. Han gav mig en tid för operation direkt, en vecka efter att röntgenplåtarna visat att allt brosk var utslitet i högerknät. Troligen gjorde det att jag gick på fel sätt och belastade det andra knät fel. Han hade rätt doktorn. Det märkte jag direkt efter operationen. Smärtan i det friska knäet försvann.

Jag måste ge sjukhuset en eloge. Mitt rum hade en fin utsikt över parken, jag hörde till och med fågelkvitter när morgonsköterskan öppnade fönstret för mig. Till middagen gick det att få ett glas vin. Inte de första dagarna, då hade jag smärtlindrande tabletter som inte skulle blandas med alkohol i min kropp. Men jag kunde snabbt gå över till enbart alvedon.

Ja läkaren var imponerad av mig. Snabbt smärtfri och snabbt återställd. Nu har det gått sex veckor efter operationen och mitt ben är nästan rakt.

Tja. En del av oss kämpar på. Jag har alltid skött min kropp, det påverkar förstås hur jag kan återställa mig efter en sådan operation.

Vi borde byta ut vårt hembiträde, Agneta. Hur kan en kvinna vara så rund? Hon flåsar när hon går i trapporna. Visserligen använder vi henne aldrig för att servera våra gäster, då tar vi in tillfällig personal. Jag begriper inte hur folk kan låta sina kroppar svälla ut så där.

I frukostrummet står tekoppen, jag ser hur ångorna från mitt te virvlar runt över koppen. Det olivinsprängda morgonbrödet är lagom ljummet. Fattas bara.

De tre morgontidningarna ligger till vänster om tekoppen. På förstasidan på alla tre tidningarna finns ett porträttfoto av mig. Till och med i Dagens Industri. Jag suckar. Hur kan de understå sig? Har de ingen känsla för hyfs?

Jag har fått massor av arga mail. Fast jag har inte läst dem själv. Varför skulle jag slösa bort min dyrbara tid på sådant. Alla bankdirektörer gör som jag. Om folk byter bank blir det knappast bättre. Det finns ingen bank där bankdirektören och ledningen inte får sina välförtjänta ersättningar. Hur skulle det annars bli i samhället? Hur skulle banken och stora företag få kompetenta personer annars? Har de tänkt på det, dessa outbildade journalister? Förresten, så länge det går att ta för sig så går det. Vem som helst som har möjligheten att ge sig själv förmåner gör det. Det är högst mänskligt.

Förutom min kommande välförtjänta pension gnäller medier över den övernattningsbostad den kommande vd:n ska ha. Han måste väl som alla bo någonstans. Hur ska han annars kunna utföra sitt viktiga uppdrag?

Bostaden på Narvavägen kostade tjugo miljoner. Men herregud, vad är det? Siffror. Bara siffror.

Han har förstås precis som jag kämpat. När jag gick i gymnasiet hade jag väl inte strålande betyg. Men far visste vad som krävdes. Jag borde gå Handelshögskolan, det skulle ge de rätta kontakterna. Så det sista året i gymnasiet hyrde far in en privatlärare som hjälpte mig att studera inför de avgörande proven.

På samma sätt har jag givetvis gett stöd åt mina två söner. Båda köpte jag platser åt på framstående utbildningar. Den äldste fick studera i USA och den yngste i Storbritannien. Vi kämpade bra, jag och sönerna. Trist nog vägrade mitt barnbarn att ta emot en betald utbildning av mig. Hon har inte förstått att kämpa också betyder att ta vara på de chanser och möjligheter som erbjuds en. Att snabbt grabba tag i de erbjudanden som dyker upp. Det handlar om känsla för timing. Som en idrottsman på toppnivå. Att behärska konsten för timing, att slå till i rätt ögonblick, är en egenskap som kännetecknar alla oss framgångsrika.

Tråkigt nog har inte barnbarnet den egenskapen. Hon var till och med dum nog att utbilda sig till fritidsledare. Vem som helst som kan läsa innantill kan väl jämföra lönetabellerna. En fritidsledare 20.000 i månaden, en företagsledare eller bankdirektör ett par hundra tusen.
Jaha, vad kan jag göra? Ingen kan tvingas till framgång. Förmågan att gripa tag i framgången och att hålla fast vid den måste individen själv vårda.
Kanske finns ändå viljan till framgång inne i henne, som ett frö som är moget att blomma ut. Hon vaknade trots allt upp när hon fick barn och studerade ekonomi på Stockholms universitet.
Idag har jag beställt bord till lunch på en restaurang nära banken där hon arbetar. Vi ska äta lunch tillsammans då, jag och sondottern. Jag ska försöka övertala henne att ta emot en post som bankchef på ett mindre kontor. Det kan vara en början på att ställa situationen till rätta. Hon borde vara av samma virke som jag och hennes far och farbror.

På gatan möter jag en skinntorr, mager gammal kvinna. Hon har en krycka i höger hand och haltar fram. Hon ler mot mig. Väldigt var rynkig hon är i ansiktet. Varför tillåter äldre kvinnor rynkorna att ta över? Det är ju lätt att göra som min hustru, att beställa tid på Sophiahemmet och få ett litet snitt där bak och dra åt huden lite. Vips ser en kvinna tjugo år yngre ut.

Jag skakar lite på mitt huvud. Jag blir ständigt förvånad över denna brist på omsorg om sig själva och sitt yttre som alla inom låglöneklassen verkar ha.

 

Jag heter Vera
En man i en snygg yllerock går på andra sidan gatan. Han ser ut som en figur i filmen jag såg igår på Folkets bio. Jag ler. Det var en trevlig kväll. Jag hjälpte till att riva biljetter och dela ut broschyrer om filmen. Vi är ett sådant trevligt gäng volontärer som möts i biografen varannan vecka.

Jag hade sjunkit ner i en av de utslitna fåtöljer och ställt min krycka bredvid mig. Det var en underbar kväll, en av de första på länge där jag inte kände någon smärta i höften. Min nya smärtlindrande medicin verkade fungera bra, den lindade mjukt in benen i välmående.
Oj, vad jag hade varit orolig den senaste veckan när en dov smärta började hamra inne i höften. Jag ville inte få en infektion i skelettet kring den nya höften.
En kvinna sjönk ner på fåtöljen bredvid mig. Hon hade två kryckor. Hon hade nyligen fått ett nytt knä.
”Jag ser att du också har behöver stöd för att gå”, sade hon.
Jag berättade att jag fått en ny höft. Det var för fjärde gången. Första gången när jag fått en ny höft hade jag legat på en stor sal. Sex kvinnor låg i samma rum. En sjuksköterska hade dragit av mig förbandet och skulle torka mot lite intorkad blod och skulle ge mig ett nytt förband. Då ringde ett larm och sjuksköterskan fick rusa iväg. Där fick jag ligga i en timme med öppet sår. Patienten bredvid hade en ruskig hosta. Hon hostade och jag hörde hur slemmet bubblade inne i hennes bröst. Luften omkring henne var dimmig av fukt efter hostan.

Inte vet jag om det beror på det, men jag fick en infektion i höftkulan. Höfter är känsliga, har jag förstått. Att bakterier tog sig in där behöver inte alls bero på att jag blev smittad på sjukhuset. Jag kan ha en speciellt känslig kropp. Det berättade läkaren tydligt och klart för mig. Nej, jag borde inte alls anmäla sjukhuset, tyckte han. Någon undersökning behövdes inte. Det var vanligt med infektioner i nya höfter.
Tyvärr måste en infekterad höft bytas ut och det kan läkaren inte göra förrän den läkt ut, vilket tar åtta veckor.

”Vilken otur du hade”, sade kvinnan jag berättade det för.
Vi satt där i varsin fåtölj och samtalade ganska länge. Kvinnan bjöd mig på en kopp te. De har tre sorter pås-te att välja på där på biografen.

För kvinnan var det första knäoperationen. Själv har jag fått en ny höft för fjärde gången. Alla de tre tidigare gångerna har jag fått infektion i höften, vilket visar på att jag är särskilt känslig, har läkaren påpekat.
Nej, nu vill jag inte tänka på höften. Vi hade en sådant trevligt samtal. Kvinnan hade sett alla livesändningar av opera som sänts på en biograf nära Hornstull. Tänk att det går att se operaföreställningar från New York i direktsändning på svenska biografer.
Däremot var det första gången denna vänliga kvinnan var på Folkets bio. Jag berättade om flera filmer jag sett senaste året. Hon lovade att komma tillbaka nästa gång jag är volontär. Ja, hon fick mitt telefonnummer och ska ringa, vi ska träffas en stund före filmen och ta en kopp te tillsammans då också.

Hoppsan, här snubblar jag till över en grop i gatan, men jag återfår snabbt balansen igen. Lite nervös är jag. Tänk om jag skulle falla omkull och den nya höften skadas. Eller tänk om det blir en infektion igen. Kanske de inte vill kosta på mig ytterligare en operation. Samhället kan tycka att det är en onödig kostnad för en gammal tant som jag.
Det vore tråkigt. Tänk om jag inte kan ta mig till bion mer?

 

Jag heter Tony

Mitt namn slutar på y. Det är därför jag sitter här, i häktet. Skulle jag tro. Pojkar med namn som slutar på y blir mycket oftare kriminella än andra, har jag läst någonstans.
Strax kommer frukosten. Jag har inget emot att sitta här i häktet, om jag ska vara ärlig. Det är lugnt och ingen bråkar med mig.
Jag kommer nog att få sitta inlåst ett bra tag till. Om en vecka är det dags för rättegång. Min advokat var här igår.
”Den här gången kan du inte räkna med att dömas till vård”, sade han.
Jag nickade. Jag insåg det. Två gånger har jag fått stå till svar inför en domstol tidigare. Båda gångerna har jag dömts till vård. Jag hade stuckit en kniv i armen på en langare som lurat mig, den första gången. Langaren hade sålt riktigt smutsigt pulver till mig och min vän. Min vän dog av en överdos och jag hade som tur var inte hunnit få i mig av pulvret. Att jag då i mitt förvirrade tillstånd ville hämnas på langaren var något som gubbarna och tanterna i domstolen kunde förstå. Kanske för att det var en langare jag stuckit.
Andra gången hade jag varit i slagsmål med en småtjuv som stulit min mobil. Det var inte det att jag brydde mig om mobiltelefon, det var bara det att jag fått mobilen i julklapp av min mormor.
Mormor är nog den enda som riktigt bryr sig om mig. När morsan slängde ut mig kunde jag alltid komma till mormor och få lite mat. Det var nog därför jag inte svultit ihjäl de veckor när jag bodde på gatan.

En tredje gång kommer domstolen aldrig att gå med på att döma mig till vård. Det jag gjort den här gången har dessutom inte drabbat några langare. Jag var med och rånade en bank. En attack mot samhällets viktiga personer.
Jag bryr mig inte om att jag kommer att hamna i fängelse. Jag har gjort många dumma saker som jag inte åkt fast för. Det absurda är att jag den här gången gjorde det av goda skäl.

 

Mormor hade fått infektion i sin höft – igen. Hon behövde en operation. Varje gång en gammal människa opereras är en stor risk.

En gammal klasskamrat till mig som inte vet hur nerdekad jag är har flyttat in i ett radhus nära fritidsgården vi brukade hänga i. Åh vad kul vi hade då. Hon sjöng i vårt punkband. Undrar hur livet hade blivit om jag fortsatt med musiken? Hon jobbar som ljudtekniker nu och spelar i ett band också. Hon är dessutom engagerad i politik. Hur hinner hon med allt?

Jag tror hon är vänsterpartist, hon brukar jobba extra, gratis, på sin fritid på en mottagning för människor som bor i Sverige utan uppehållstillstånd. Dessa människor får inte vård på vanliga sjukhus, de har ju inget personnummer.
Vi träffade varandra på stan, av en ren slump. Hon bjöd på en fika. Hon berättade att hon hade träffat min mormor och att mormor hade berättat om sina höfter.
”Hon måste få en operation på ett privatsjukhus där hon får ligga på enskild sal. Annars blir hon smittad igen”, förklarade min gamla skolkamrat.

Jag fick ont i magen när hon sade det. Samma kväll gick jag till en pub där jag vet att riktigt tuffa killar finns. Jag pratade med några och det tog någon vecka och sedan fick jag chansen att vara med på ett riktigt bankrån.

 

 

Jag heter Johanna
Folket står därutanför. De köar. Jag ser dem genom fönstret. En del av dem ska nog säga upp sina konton hos oss. Jag förstår dem. Det ser illa ut. Nordea betalar ingen ränta åt sina kunder, de som har sina lönekonton hos oss får ingen ränta på insatta pengar. Samtidigt har våra chefer fått enorma löner och fått avtal som garanterar dem jättefina pensioner.

Jag skäms för att jag jobbar här. Fast jag vet ju att alla banker gör likadant. Det var ren slump att det blev just Nordea för mig. Eller slump och slump.

Jag jobbade på fritids. Jag tyckte det var viktigt att ungdomar fick kontakt med bra vuxna. Jag fäste mig vid några av ungdomar lite mer. En av dem jag minns hette Tony. Han hade långt rakt blont hår i början, sedan färgade han det kolsvart. Så klart. Han var liten för sin ålder. Det försökte han kompensera genom att vara modig och rent av lite dumdristig. Han klättrade upp på tåg och han gick till och med balansgång på en bro en gång.
Först när han började hänga på fritids var han pigg men blyg. Alla gillade honom. Han kom snabbt med i två band, ett punkband och ett mer metalband. Han repade med banden.

Men jag såg det hända. Sakta men säkert. Trummisen i metalbandet bjöd honom på hasch.
”Wow, det här är min grej”, sade Tony en gång om haschet.
Inte till mig, förstås. Hans flickvän berättade det. Hon försökte få med honom till Maria ungdom för att sluta. Han slutade att kämpa i skolan och han slutade med det mesta, han ville bara röka. Han blev utkastad ur båda banden. De ville inte ha med en gitarrist i bandet som inte kom i tid till repetitioner. Som till och med struntade att komma till en bokad spelning en gång.
”Hur kommer det sig att trummisen kan röka hasch ibland och inte bli konstig, men Tony är helt förstörd?” undrade hans flickvän.
Det finns inget svar på det. Jag kan inte svara på det i alla fall.

Att jag slutade på fritids beror inte på att jag tappade tron på ungdomarna. Jag ledsnade för att vi inte fick resurser att göra något bra. Först drog de ned på replokalerna, vi fick inte resurser att hålla lokalerna i bra skick. Efter ett tag tvingades vi att ta betalt av banden för att de skulle få tillgång till replokaler. Vilka ungdomar har råd att betala hyra?
Sedan drog de ner på personalen. Vi blev färre och hann inte sitta ned och lyssna på ungdomarna längre.

Jag fick familj och lönen som fritidsledare är inte hög. Min man peppade mig, jag läste ekonomi på universitetet och fick jobb på bank. Tyvärr misstänker jag att farfar haft en finger med i spelet när jag fick det jobbet. Det retar mig. Han tror att vi ska äta lunch tillsammans idag. Jag vägrar.

Så här står jag och ska strax släppa in folket.

——

Relaterat:
Aftonbladet/ E24, Aftonbladet/E24 – 2, Expressen 1, EXPR2, EXPRE3, EXPR4 , Dagens Nyheter
, SVT1, SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Nordea, Wahlroos, Grekland, samhälle, politik, mänsklighet, klyftor, novell