klass

Palmes spöke – en engångsföreställning som borde ut på turné

24 april, 2012 by Rosemari Södergren

Palmes spöke
Regi Nils Poletti
Stora scenen Dramaten 23 april 2012

Olof Palmes klassiska tal där han berättar varför han är demokratisk socialist ekade ur högtalarna.
Så startade föreställningen “Palmes spöke”, en föreställning som i revyform granskar det svenska klassamhället. Olof Palme har nu varit död i mer än 25 år – ändå är hans tal skrämmande aktuellt. med undantag av att det inte finns så många kommunistiska länder kvar. Bilden av hur högerkrafterna ökar klyftorna och river sönder sammanhållningen i samhället är dock lika aktuell i dagens samhälle.

En liten stund in i Palmes tal kom ett spöke inklättrande från en loge på sidan av salongen. Palmes spöke som tog sig upp på scen och föreställningen började med fartfylld blåsmusik och in på scen kom fem roliga figurer, irrande lite fram och tillbaka: en kvinna med älghuvud, en hare, ett mumintroll, ett lejon och en safariklädd jägare. Figurerna får oss att associera till barnlitteratur – vilket ger en rolig stämpel på citaten som sedan lyfts fram på olika sätt.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade på ledarplats åsikter om den berömda klass-safarin. Den texten fick som väntat massor av kommentarer. Föreställningen bygger på dessa kommentarer, tal av Olof Palme och dikter av Jenny Wrangborg.

Barnboksfigurerna skärskådar citaten – på ett spännande sätt. Samma mening kan få olika betydelser beroende på vilket ord som betonas. De fem skådespelarna Janna Granström, Omid Khansari, Sofia Pekkare, Lotta Tejle och Martin Wallström bemästrade balansgången mellan det humoristiska och allvaret med mycket väl godkänt.

Det är svårt att göra revy, det gäller att balansera rätt så det inte blir löjligt och buskis. Regissören Nils Poletti lyckades behålla skärpa i innehållet och ändå behandla det med humor. Jag skrattade och ändå kände jag allvaret. Det är synd att det är en engångsföreställning – den skulle nog göra succé som turnerande föreställning.

Föreställningen ingick i helaftonen “En fråga om klass” där Dramaten, Radioteatern och Sveriges Radio P1 Dokumentär i olika samtal, seminarier, debatter och föreställningar fokuserade på frågor kring det svenska klassamhället och de ökande klyftorna.

Här kan du se föreställningen, inspelad via Bambuser.

Relaterat: Artiklar om klassfrågor på teatern – i tidningen Arbetet och i Arbetaren

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, Dramaten, Radioteatern, klassamhället, klass, klyftor, kulturpolitik, scenkonst, NIls Poletti

“En otäck underliggande ton av rasim när hiphop stoppas”

7 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Hiphopgruppen Labyrint stoppades av Växjö kommun. Någon hade hört någon av deras texter och reagerat på den, enligt vad som sägs. Texten skulle förhärliga droger.

Sveriges Radio berättar:

Labyrint skulle ha spelat på ett fritidsgårdsdisco i Trelleborgs centrum. Men när polisen uppmärksammade Växjö kommun på att Uppsalagruppens texter skulle vara drogliberala så ställdes spelningen in. Efter det stoppades också en Labyrintspelning i Värnamo.

I Dagens Nyheters pappersupplaga finns textrader som gjort föräldrar och polis upprörda:
Sitter i parken chillar för mig själv
Bara små papper så jag rullar ett L
Alight then då du vet vad som händer det är haffla
Jag har fin, hemgjor zattla, Jack, Henney, Ganja
Odlat i källaren av saxa

Javisst, det är droger som det syftar på. Men vad är skillnaden mot när en teaterföreställning i Stockholm på lördagen har premiär som handlar om narkotikamissbruk. Vad är det som säger att ingen av rollkaraktärerna i Angels of America hyllar droger?
Och för den delen: det finns en mängd rocklåtar som inte direkt tar avstånd från droger?
Dessutom: vad är det som säger att hiphoptexten hyllar narkotika? Den skildrar hur någon människa tänker.

Musikjournalisten Jan Gradvall citeras i Dagens Nyheter:
– Det sätt som Labyrint skildrar hasch kan jämföras Ulf Lundells “Jack”. Det är ingen skillnad alls. Nu kommer hiphoppare som alla råkar ha invandrarbakgrund och då är det främmande och hotfullt.

DN skriver att Jan Gradvall menar att det finns en underliggande rasism i det som är otäck och han citeras:
– Det här är en spegling av samhället. Den publik som besöker de här konserterna är hela tiden de som blir bortvalda i samhället, som tjänar minst och bor sämst. Det här handlar om klass och det är riktigt skrämmande.

Hiphopparna har reagerat och startat ett upprop. SVT Kulturnytt berättar:
Stoppa censuren av svensk hiphop! – det är rubriken när ett 40-tal artister, låtskrivare och musikjournalister skriver under ett upprop efter att flera fall av stoppade spelningar uppdagats.
“Vi har upplevt att det nästan rutinmässigt avbokas spelningar på grund av påtryckningar, ‘rekommendationer’, ibland även hot från både poliser och politiker”, står det i artikeln som är publicerad i Aftonbladet och som undertecknats av tongivande artister som Timbuktu, Mohammed Ali, Petter och Salazar-bröderna.

Själv hatar jag vad droger för med människor. Självklart vill jag ha ett samhälle som hindrar människor från att använda droger. Men det gör man inte med censur.
För det första behöver Labyrints text inte ens vara ett förhärligande av droger: det är troligen en skildring av hur någon känner, tänker och upplever något. Ska vi förbjuda artister att sjunga låtar av Johnny Cash där rånares och mördares tankar skildras?
Ska vi förbjuda teater där någon av karaktärerna hyllar brottslighet?
Hur gör vi med filmer där roller hyllar droger eller kriminalitet och våld?

För det andra är det rätt tydligt att Jan Gradvall pekar på något: Det är tydligt att det handlar om segregering i samhället.

Netroots.
Netroots igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Labyrint, hiphop, censur, klass, kulturpolitik

Pygmalion på Dramaten

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.

Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.

Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.

Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.

Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.

Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):

Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.

Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.

Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.

SVD:s recensent skriver:

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.

Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:

Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?

Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:

Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.

Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.

Om Pygmalion ur Wikipedia:

Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.

Fotograf Roger Stenberg