Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.
Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.
Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.
Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.
Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.
Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):
Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.
Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.
Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.
Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.
Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.
Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:
Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?
Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:
Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.
Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.
Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.
Fotograf Roger Stenberg
Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Dramatens hemsida om Pygmalion.
Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, språk, klass, kön, Dramaten, Pygmalion