Oansvarighetens tidevarv demonstrerar en långvarig blindhet för den materiella världens ändlighet. Blindheten är lika uppenbar i vår oförmåga att reglera finansmarknaderna som i vår oförmåga att skydda naturresurser och begränsa ekologiska skador. Våra ekologiska skulder är lika instabila som våra finansiella skulder. Ingetdera tar man vederbörlig hänsyn till i den hänsynslösa jakten på växande konsumtion.
Citat ur Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.
Det kändes väldigt träffande formulerat för några av dagens deprimerande nyheter.
Det är samma gamla visa om och om igen: en liten grupp människor anser sig själva vara värda så mycket, mycket mer än andra. De roffar åt sig, hur stor finansiell kris vi än har och den stora massan värderas som slavar och ska få betala. Också detta, att fortsätta bygga ett samhälle där en liten klick får så mycket, mycket, mycket, mycket mer än den stora massan är en del i oansvarighetens tidevarv.
Aftonbladet berättar om krisen för pensionerna:
Nu försvinner pengar i liv- och pensionsförsäkringar i allt snabbare takt.
Krisen är så allvarlig att Finansinspektionen kräver veckovisa rapporter från livbolagen.
– Det är klart att det är ett pressat läge. Börskurserna och räntorna har fallit mycket under året, säger Malin Björkmo, chef för finansinspektionens avdelning försäkring och fond.
Och samtidigt:
Livbolagen gör miljardförluster.
Samtidigt tjänar deras direktör mångmiljonbelopp och får i många fall guldkantade pensionsavtal.
Aftonbladet berättar som exempel:
Jörgen Svensson som är VD för hårt pressade Länsförsäkringar Liv har en årslön på över 3 miljoner kronor. Samtidigt pytsar hans bolag in nästan 1,5 miljoner per år till hans kommande pension.
Spararna i hans livbolag fick se sin återbäringsränta chocksänkas från 6 till 1 procent. Själv kan ha gå i pension redan vid 60 års ålder.
Skulle han få sparken och tvingas sluta tidigare kan han kvittera ut en fallskärm på drygt 6 miljoner kronor.
Exemplen är många på dessa, ofta herrar, personer som uppenbarligen inte tror på allas lika värde utan iställer lever efter inställningen att de själva är värda så mycket mer än alla andra.
Det är vidrigt.
Och vi kan inte direkt räkna med att den moderatledda regeringen vill göra något. Reinfeldt har verkligen lyckats leva som kejsaren utan kläder, men inget sanningssägande barn har lyckats bli hörd än när barnet ropar: han är ju naken.
Inför valet 2006 talade han stort och brett om krafttag som skulle göras mot det så kallade utanförskapet. Vad har hänt? Ingenting. Ingenting.
Karin Pettersson gör dock ett försök att få igång debatten om ett av de största exemplen på brutna vallöften i en ledarkrönika i Aftonbladet:
”Regeringens viktigaste uppdrag är att överbrygga de klyftor som orsakats av ett stort och djupt utanförskap för många svenskar”, sade Reinfeldt i sin första regeringsförklaring som statsminister.
I dag finns inte utanförskapet kvar längre. Eller jo, själva utanförskapet finns ju. Det är ungefär lika stort som 2006 – ca 1,2 miljoner människor enligt Moderaternas egen definition. Men Reinfeldt har slutat prata om det. Det nämns varken i regeringsförklaringen eller i Moderaternas ”idéprogram”.
Allt det här har med varandra att göra. Om vi fortsätter bygga ett samhälle där en liten klick får plocka guld medan den stora massan trycks ned då blir samhället inte bättre.
1.2 miljoner är antingen arbetslösa eller sjuka eller lever på socialbidrag, eftersom de inte släpps in i arbetsgemenskapen. Men det var nog aldrig meningen att dessa skulle få en riktig chans. Som Karin Pettersson skriver:
Det var aldrig ”utanförskapet”, eller jobben, som var huvudpoängen – annat än i retoriken.
Väl i regeringsställning sänkte Moderaterna skatten med 100 miljarder, och tog pengarna från chockhöjda avgifter till a-kassan och raserad sjukförsäkring. Skattesänkningarna gav inga jobb, däremot ökade skillnader mellan rika och fattiga. En mindre stat, mindre utjämning, mer privat finansiering av välfärden.
Detta var poängen.
Röda Berget tar upp en annan vinkel på det här:
Morgondagens kunskapssamhälle, eller rättare sagt det kunskapssamhälle vi redan idag tar steg för steg in i, hotas av de attityder som finns inom Svenskt Nätingsliv och den ensidighet som präglar den högerägda medievärlden.
Lena Sommestad påpekar att efterdyningarna av SNS-affären måste handla om hur vi ser på vetenskap och kunskap. De som betalar SNS var inte nöjda med forskningens resultat. alltså var den fel och måste korrigeras. Det är en attityd som påminner om Katolska Kyrkan under medeltiden.
DN har granskat ett annat exempel på hur en liten klick räknas som så mycket mer värda än andra:
I regeringskansliet jobbar sju generaldirektörer utan myndighet – men med hög lön. Flera har inga eller oklara arbetsuppgifter, andra har inget kontor. ”Det känns lite ovant att inte ha något att göra”, säger generaldirektör Aud Sjökvist som tjänar 75.000 kronor i månaden.
Vi kan ju tänka oss hur övrig personal som blir arbetslös får de, som måste gå med mössan i hand till a-kassan och förhoppningvis få a-kassa i några månader. Nej allas lika värde existerar inte i Sverige idag. Vi är långt därifrån.
Relaterat:
Aftonbladet och Alliansfritt Sverige och Rapport om att Borg på internationellt möte inte inser att vi måste lämna oansvarighetens tidevarv.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, klyftor, orättvisor, rofferi, politik, moderaterna