Ruben Östlunds Play imponerar

Titel: Play
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt vanlig biopremiär 11 november

När man tänker på barn i svensk film blir det oftast de gemytliga, glada barnen som leker och mest njuter av livet. Pippi Långstrump med sina vänner Tommy och Annika, Maddicken, Rasmus [på luffen], Karlsson på taket och så vidare. Listan kan göras lång. Men man lär aldrig hitta Ruben Östlunds nya Play på den. Här är de nämligen så hemska man kan tänka sig.

Precis som i sin första långfilm, De ofrivilliga, tar Ruben sig an beteendevetenskapliga scenarion och påvisar sociala strukturer och skavanker i dem. Här har han utgått från verkliga händelser, ungdomar som rånat andra ungdomar som det sedan skrivits om i media har legat till grund för den här filmen.

Allting blir som ett spel för galleriet, där några invandrarungdomar anklagar tre vita killar för att ha misshandlat en av deras brorsor och sedan stulit hans mobil. De följer sedan systematiskt efter dessa vita medelklassbarn som rovdjur för att kunna sko sig på dem. Men de gör inget regelrätt rån, utan för istället falsk dialog och låter några rusa upp medan en annan försöker medla mellan de två grupperna. Ett slags Good cop, bad coop-upplägg som skrämmer barnen och sedan låter dem sjunka in i en falsk säkerhet. Allt för att lura ut dem längre ut från stadskärnan, där invandrarna til lslut kan ta av sig maskerna och verkligen visa vilka monster de är. De är till och med beredda att misshandla sina egna om de inte ställer upp på rånet. Mot andra invånare beter de sig också som riktiga as.

Även om handlingen och verklighetsförankringen är hög är det ändå två andra saker som imponerar mest. Dels de ungdomliga skådespelarna som verkligen har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta ängslighet, utsatthet och skamsen rånaroffer-mentalitet. Även de som spelar rånarna gör fantastiska insatser, både gällande som monster men även som spelandes oskyldiga små barn. Eller som de själva uttrycker det: oskyldiga små änglar. För när vuxna reagerar mot dem blir de inte lika tuffa utan lägger sig platt på marken och intar offerrollen. Men sen är också kameraarbetet någonting att anmärka (positivt) på.

Estetiskt ser det nästan ut som en dokumentär, men vinklarna särskiljer sig också från vanliga spelfilmer med tio klipp i sekunden och stora actionscener. Här är det mer avskalat och enkelt. Långa, fasta, scener inger ett unikt lugn i berättandet som ändå rör sig framåt hela tiden. Och tillåts bygga vidare på händelseförloppet utan att någonsin förhasta sig. Vilket är otroligt skönt att se.

Även om filmen i sig är otroligt allvarlig, i såväl grundtanke som utförande, finns där ändå en slags ofrivillig humor som ger filmen en helt annan tyngd. Som när en av invandrarungarna kallar den vita pojken för ”jävla apa” när han klättrar upp i ett träd i ett desperat försök att undkomma det oundvikliga rånet. Eller när invandrarna förklarar att de borde själva förstå att man inte visar sin mobil för fem invandrare. Man leker ganska subtilt med humorn, som ändå pekar på smårasistiska förutfattade meningar om invandrare i allmänhet. Och det blir precis så roligt för att det är invandrarna själva som spelar på de korten.

När allting går mot sitt slut och invandrarna firar sitt lyckade rån med varsin kebabpizza, utför de en sista förnedring av medmänniskor genom att driva med ena offrets mamma som ringer upp sin sons mobil. De skämtar ganska lågt, men skrattar högt åt sin förträfflighet. De har nämligen inte avslutat ett mycket välgenomtänkt rån, utan snarare lekt klart sin lilla lek och kommer ganska enkelt undan med det. Ända tills de tvingas konfronteras med ena pojkens pappa, som mest vill den unga pojken väl och ber honom sadla om från kriminalitet men möts av våld. Allmänheten reagerar såklart och nu blir pappan själv offer, eftersom invandrarungen intar offerrollen själv (igen). Och leken fortsätter.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, filmrecension, Play, Ruben Östlund