Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.
Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.
Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.
Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.
De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.
De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.
En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.
Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.
Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.
Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.
En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.
Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.
Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.
Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.
Vi får följa en familj som utåt sett ser ut att ha lyckats ganska bra i det amerikanska samhället fast den sista tiden varit utmanande. Dottern Ella som fyllt 36 lyckas aldrig hitta vad hon vill göra i livet. Hon hittar aldrig jobbet hon känner är det hon verkligen vill göra och hon hittar inte heller rätt livspartner. Hon spelas bra av Ester Claesson. Hennes föräldrauppror och samtidigt besvikelse över sig själva signaleras med hela kroppen. Samuel Fröler gör pappan, Lou, en man gjort karriär som duktig forskare inom cancervården men nu med bara några år kvar till pensionen inte lyckas få ett bra jobb. Något skaver. Samuel Fröler är, som alltid, enastående i sin rolltolkning. Jag tror inte jag någonsin sett honom göra en dålig roll.
Lou har en gammal studiekamraten Marc (välspelad av Åke Arvidson) som många gånger fått hjälp i sin karriär av Lou. Nu är rollerna ombytta, det är Marc som skulle kunna hjälpa Lou. Men varför gör han inte det? Något är skumt. Lous fru, Ellas mamma, Peg (mycket trovärdigt spelad av Gunilla Orvelius) är inte framgångsrik längre och utstrålar mest missnöje. Förut hade hon flyt och massor av kunder i sitt småföretag men nu är det något som dämpar henne inifrån.
Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.
Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.
