Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Järnladyn är mer en film om livets gång och åldrandet än en politisk film

by

Järnladyn – filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep i huvudrollen släpptes på dvd/bluray 4 juli. Filmen diskuterades en hel del när den gick upp på biografer. Jag hann aldrig se den då och passade därför på nu när den släpptes på dvd.

Det var med låga förväntningar jag satte på filmen. Margaret Thatcher står för mycket negativt i mina ögon. Hon skapade stora klyftor i Storbritannien och hon ansvarade för kriget om Falklandsöarna där många brittiska soldater dog och barn blev faderlösa. Hon försämrade för de fackliga organisationerna och genomförde en stenhård konservativ politik. Många människor for illa under hennes konservativa styre.

Nu handlar filmen inte så mycket om politik och det är bara till viss del en biografisk berättelse om Margaret Thatcher, Storbritanniens hittils enda kvinna som premiärminister.

Filmen startar med en åldrad och förvirrad Margaret Thatcher som lever ganska ensam i sin lägenhet. Hennes dotter kommer dit ibland och hjälper henne och hon har en hemhjälp som är där emellanåt. Hennes man har dött för flera år sedan men hon samtalar med honom dagligen, han dyker upp i hennes hallucinationer dagligen. Hon har fått någon form av demens och har svårt att minnas nutiden. Hon får inte gå ut ensam men lyckas ändå smita ut för att köpa mjölk, vilket det blir en del ståhej kring. Vi ser hur den gamla Margaret står bakom ett skynke och smygtittar när hennes väktare diskuterar hur det kunde ske, att hon kunde smita ut ensam. ”Men var är mitt liv värt att leva när jag inte ens får gå ut ensam och köpa mjölk?” frågar hon dottern, senare i filmen.

Delar ur Margaret Thatchers liv berättas för oss genom hennes minnen. Hon minns när hon som ung flicka arbetade i sin pappas speceributik och hon minns hur de andra flickorna retade henne för att hon var en sådan bokmal och hellre studerade än gick på bio. Vi får vara med när hon blir politiskt aktiv och när hon ska försöka övertyga äldre konservativa politiker att satsa på henne och vi får se när hon möter sin blivande man.

Filmen berättar starkt att det inte hjälper hur mäktig en person är. Förr eller senare kommer han eller hon ändå en dag att förlora makten och bli ersatt av andra. Den politiska världen är en näste av intriger och förr eller senare kommer andra vindar och den som står på topp måste avgå. Ingen kommer undan. Ingen sitter på toppen för evigt.

Meryl Streep fick en Oscar för sin rolltolkning av Margaret Thatcher. Det har diskuterats och en del har sagt att hon mer imiterar Thatcher. Jag håller inte riktigt med om det. Thatcher skildras i tre olika åldrar, dels när hon är i tjugoårsåldern och börjar inom politiken och träffar sin blivande man och dels när hon är mitt i politiken, blir partiledare för de konservativa och premiärminister och framför allt skildras hon som gammal. Meryl Streep gör rollen när hon är mitt i politiken och som gammal. Den unga Margaret Thatcher görs av Alexandra Roach.

Perioden då Thatcher är som mest aktiv i politiken är berättat utifrån hennes minnen där hon snurrar runt i ensamhet i lägenhet. Att rollen då är fotograferad och filmad på ett mer distanserad sätt och där Meryl Streep mer gör en skicklig karikatyr av Thatcher känns rätt, det är ju minnen. Den åldrade Margaret Thatcher med demensproblem skildras däremot som en äkta människa och det gör att jag tycker Meryl Streep absolut är värd sin Oscar för den rollen.

Jag blev därför positivt överraskad när jag såg filmen. Den är ingen hyllning till Thatchers politik och i mina ögon är det mer en berättelse om att åldras och att leva med demens.

Ett plus med att se filmen på dvd eller bluray är ju att den också innehåller
extramaterial, bland annat ”The Making Of”, bakomfilmer och en intervju med Meryl Streep.

Recensioner av Järnladym: I Kulturbloggen, i Dagens Nyheter och i Göteborgsposten och i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Wikipedia protesterar mot censuren i Ryssland

by

Om du surfar till den ryska versionen av wikipedia möts du av en sida med en stor svart censurerande lapp och orden “Tänk er en värld utan fri kunskap“.
Det är wikipedia som tisdag den 10 juli 2012 protesterar mot censur en lagändring i Ryssland som internetsajten ser som censur. Lagändringen innebär att sidor med “förbjuden information“ kan stängas ned. Enligt ryska myndigheter syftar lagen till att minska barnpornografibrott, men Wikipedia varnar för ”en rysk version av Kinas brandvägg”, skriver SVT.

Nog för att barn behöver skyddas mot barnporrbrott men att censurera Internet löser inte något. Tvärtom. En värld utan yttrandefrihet på Internet skulle ganska snart föra med sig censur på flera andra sätt och andra kanaler.

Det är bra med Internetaktörer som wikipedia som inte tiger utan reagerar. Vi behöver mer sådant. Internet får inte strypas och censureras.

Relaterat:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Erik Ullenhag och näringslivet glömmer totalt bort åldersdiskrimineringen

by

Söndag den 1 juli skiner en varm sol över Stockholm – och kanske orkar den lysa upp Gotland också. Där börjar nämligen Almedalsveckan  och först ut är Sverigedemokraterna. Det uppmärksammas Dagens Nyheter genom att ta in en debattartikel av immigrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med representanter för näringslivet. De tar upp vilken enorm resurs det är för Sverige att ha en mängd medborgare som är födda i andra länder och därför kan tillföra erfarenhet till arbetsgivare.

Jadå. Ullenhag och näringslivet har rätt i detta.

Men det som är så trist och så typiskt är att ingenstans i debattartikeln nämns åldersdiskrimineringen.
Debattförfattarna tar bara upp att människor från andra länder behövs i arbetlivet och att unga måste släppas in i arbetslivet.

Att människor som fyllt 45 år och ännu mer de som fyllt 50 år och som blir arbetslösa – de är chanslösa i det svenska arbetslivet. Varför ser näringslivet och Ullenhag inte det problemet? Det är inte bara ett problem för varenda människa som drabbas av detta. Det är också en gigantisk sjukdom i vårt samhälle idag att människor ratas när de blivit medelålders.

Varför ser de inte detta problem eller struntar de i det? Kanske är det så att för dem är det ingen problem. Den välbeställde klarar sig ju alltid. Näringslivets makthavare får ju alltid jobb även om de fyllt 65, om de vill. Likaså i Erik Ullenhags kretsar, förmodligen. Han kommer ju från en välbeställd bakgrund och där tar de hand om varandra. Men den som kommer från arbetsklassbakgrund är dörrarna stängda om han/hon/hen blir arbetslös efter 45 års ålder.

I debattartikeln skriver Ullenhag med flera bland annat:
Sverige har en tradition av att vara ett öppet, tolerant och dynamiskt land. Vår öppenhet har bidragit till ett välmående samhälle med hög tillit människor emellan och har varit en viktig orsak till den ekonomiska tillväxt som har byggt vårt välfärdssamhälle. Öppenheten har också gjort att Sverige blivit ett framgångsrikt exportland. Genom historien har människor kommit från andra länder för att arbeta i vårt land. Alla dessa människor har på olika sätt berikat Sverige och svenska företag har genom historien varit beroende av denna arbetskraft.

Öppet och tolerant? Nej inte gentemot människor som fyllt 50 och som blivit arbetslösa.

Människor som har många års arbetslivserfarenhet och livserfarenhet kan faktiskt tillföra kompetens till en arbetsplats. Den som varit med några år kan ofta sätta in saker i ett sammanhang på ett annat sätt och kan också ha blivit mindre meningslöst prestigejagande.

Men istället sorteras ansökningar från den som fyllt 45 och uppåt bort direkt när de söker jobb. Det är nog näringslivets makthavare väl medvetna om.

Erik Ullenhag med medskribenter rekommenderas att genast införskaffa och läsa Bodil Jönssons bok ”När horisonten flyttar sig”, en bok som avslöjar samhällets åldersdiskriminering.

I bräschen för ålderdiskrimineringen går för övrigt svenska medieföretag. Där sorteras människor bort redan när de fyllt 40, såvida de inte har goda kontakter med redaktionsledningen och kan få chefsjobb. Annars sorteras de bort till och med som sommarvikarier. Därför är det så klart helt tyst om ålderdiskrimineringen i svenska medier.

För övrigt noterar jag att det politiska läget är väldigt intressant. Aftonbladet berättar med anledning av den senaste väljarundersökningen av United Minds:
I Aftonbladet/United Minds ligger Kristdemokraterna under riksdagens fyraprocentsspärr för fjärde månaden i rad. Enligt fem av sju mätningar i år skulle partiet åka ur riksdagen.
Även i Statistiska centralbyråns stora undersökningar med över 5 000 svarande ligger Kristdemokraterna under riksdagsspärren. I de två senaste mätningarna, i december och juni, låg partiet under fyra procent.

Jag noterar också att det finns en onlinespel som går ut på att döda SD-ledaren Jimmie Åkesson för att kunna rädda invandrare. Aftonbladet:
Det krävs bara några musklick för att nå sajten. Där ligger ett spel som går ut på att skjuta ihjäl Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, för att rädda invandrare. Ju fler gånger spelaren träffar rätt så ökar poängen medan blodet sprutar på skärmen.

Det känns obehagligt att sådant accepteras när det gäller ett parti som SD. Det skulle bli ramaskri om någon annan partiledare utsattes för det. Sedan kan man tycka vad man vill om Sverigedemokraterna men de behandlas tydligt och klart inte som andra partipoltiker. Det är obehagligt att det är så, att människor inte har lika värde.

Apropå Almedalen. här är några bloggare som är på väg dit och som är intressant att följa:
Peter Högberg och Peter på Röda berget och Martin Moberg.

Relaterat:
Aftonbladet och Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

DN gör pajaskonst av Ullenhags resa till utanförskapet och förvärrar för de som lever i utanförskapet

by

Integrationsminister Erik Ullenhag gjorde en resa till utanförskapet för ett tag sedan. Ni har säkert läst och hört om när han flyttade sitt kontor en vecka från fräscha innerstan i Stockholm till miljonprogramsförorten Rinkeby.

Veckobesöket i utanförskapet har kommenterats friskt i såväl traditionella som sociala medier. Nu visar det sig att ovanpå detta spektakel har Dagens Nyheter följt ministern denna vecka och det reportage finns i söndagens pappersupplaga av Dagens Nyheter. Så klart. Varför lägga ut det på webben så alla kan läsa? Nej håll det till de som har ekonomi nog att prenumerera på papperstidningen.

Det blir ännu mer spektakel och ren ytlighet när det visar sig att ministern alltså låtit den stora morgontidningen följa med under veckan. Hur tydligt blir det inte att allt bara är ett spel för gallerierna? Rent av ett cyniskt spektakel som förvärrar för de som lever i utanförskap.

Genom att Dagens Nyheter följt med under Ullenhags försök till att kika in i det säregna tillståndet utanförskap kan jag konstatera:

Områden som Rinkeby har mycket klart och tydligt nu fått en av att det är ett område av utanförskap. Rinkeby och dess invånare är alltså tydligt och klart placerade i facket utanförskap. Detta gör det ännu tyngre för de som bor i sådana områden, de är ännu mer stämplade och utpekade.

Tyngre och ber skamligt blir det samtidigt för alla oss som nligt högerregeringens kategoriindelning tillhör utanförskapet men inte bor i detta område.

Att Dagens Nyheter hakade på och följde Erik Ullenhag denna vecka av tillfälliga besök i utanförskapets land visar också hur chefer på redaktioner som DN ser på människor i utanförskap. DN gör pajaskonst av Ullenhags resa till utanförskapet och förvärrar för de som lever i utanförskapet. De fina folket, de välbärgade och framgångsrika: ministern och DN-reportern och fotografen reser tillsammans ut till utanförskapet på ett tillfälligt gästbesök.

Jag tror inte att Ullenhag medvetet vill förlöjliga alla oss som tillhör utanförskapet – han drivs säkert av filantropisk välvilja. Men genom att släppa in mediers fulla bevakning gör han sitt lilla besök till en enda medieföreställning.

Redan ordet utanförskap är läskigt, skrämmande, obehagligt. Redan genom att plaera människor i en sådan kategori försvårar politiker för alla oss som klassas inom detta.

Enligt siffror i DN är 35 procent av de som är inskrivna på arbetsförmedlingen utrikes födda. Det betyder att det finns 65 procent som klassas in under utanförskapet som inte är födda utrikes. Jag kan lova herr Reinfeldt att det finns en och annan som är ”etniskt svensk” bland dessa. Det finns många i dagens samhälle som har funktionshinder av olika slag, fysiska och psykiska, och som arbetsgivare inte anställer. Det finns människor som blivit arbetslösa efter att de fyllt 50 år – och dessa människor blir inte heller anställda. Det finns människor som får svåra sjukdomar och är långvarigt sjukskrivna och hamnar utanför sjukförsäkringssystemet efter ett tag.

Det stora problemet med samhället är fördomarna och att de arbetsgivare som sitter på välbärgade häckar alltid i första hand väljer att anställa män i trettioårsåldern och att politiker måste kategorisera och stämpla grupper och områden istället för att se möjligheter. Sätt igång massor av utbildningar och kurser som kan leda till jobb, underlätta för att starta eget företag – se människan och tro på den enskilde individens kraft om han eller hon får chanserna.

Sluta att dela in i vi och dom, riv stängslen mellan innanförskap och utanförskap – eller: förresten släng bort det usla ordet utanförskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

LO vill göra det svårare att starta eget företag

by

LO-kongressen är avslutad och har fått en ny ledning med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen. Ledningen verkar laddad och kongressen tog många intressanta beslut om vad den fackliga organisationen ska kämpa för. De stora viktiga besluten förstås om  sysselsättningen och att arbetslöshetsförsäkringen måste vara just en försäkring och inte ett litet bidrag.

Ett viktigt beslut är att LO ska verka för  att alla elever måste få stöd för att nå målen och allmän behörighet till högskolan måste ingå gymnasieskolans yrkesprogram, kräver LO-kongressen. Mer om det i Arbetet.

Bra också att LO-kongress vill att monarkin ska avskaffas.

Men ett beslut är uppåt väggarna feltänkt.

Jag tänker på vad gamla mäster Palm och Hjalmar Branting en gång fastslog om vad Socialdemokratin och arbetarrörelsen ska kämpa för:
Våra värderingar om ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle ligger fast. Vi ska med Hjalmar Brantings ord ge alla medborgare möjlighet att förverkliga sina inre stämningars bästa längtan. Det handlar alltså inte om att göra oss lika utan om att ge oss alla möjlighet at utvecklas. Våra värderingar har brett stöd.

Varje individ ska få möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner om sitt liv. Ja, det är ännu så länge en utopi. Och i LO-kongressens ögon är inte alla drömmar godkända.

Nu är det så att alla drömmer inte om att arbeta på hotell och restauranger, alla drömmer inte om att arbeta inom industrin, alla drömmer inte om att arbeta som målare …

Många drömmer om att arbeta med kultur. De drömmer inte bara utan kämpar för att göra det. De utbildar sig och tar alla möjligheter som de kan hitta att jobba inom teater eller dans eller konst eller foto eller att skriva eller …

Ett obestridligt faktum är att många som arbetar inom kultursektorn måste räkna med att deras enda chans är att ha eget företag. Det finns inte så många fast tjänster inom kulturen.

Men nu vill LO göra det svårare att få starta eget företag. LO-kongressen beslutade att LO ska verka för att kraven för att få F-skattsedel ska skärpas. Som ett pressmeddelande från LO berättar:

Det ska krävas fler än en uppdragsgivare för att kunna få F-skattsedel. Det kräver LO-kongressen. Skälet är att såväl kollektivavtal som skyddslagstiftning åsidosätts när arbetstagare i stället görs om till uppdragstagare med F-skattsedel.
LO-kravet framfördes redan inför riksdagsbeslutet 2009, då även Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande Rådet och Ekobrottsmyndigheten invände mot den utvidgning av begreppet näringsverksamhet som möjliggjorde för fler att få F-skatt.

Det är sant att kollektivavtal och en hel del annan skyddslagstiftning inte omfattar egenföretagare. Men då är det ju det som ska åtgärdas. Kämpa för att småföretagare har bättre skyddsnät i samhället.

För många människor är inte skapade för att vara anställda. Det handlar om många fler än kulturarbetare. Det finns många som vill ha eget företa, en del drömmer om att företaget ska växa och bli stort, andra vill förbli enpersonsföretag.

För min del tror jag människor ofta mår mycket bättre när samhället och arbetslivet är mer jämställt. Att knyta avtal mellan egenföretagare är ett betydligt mer jämställt förhållande än att leva med upphöjda chefer och anställda som är underställda dessa maktpersoner. Hela idén att många ska vara anställda kräver ju samtidigt att det finns arbetsgivare och chefer.

Nu är det förstås LOs uppdrag att värna om anställda – och därmed tycks kongressen mena att den också måste värna om själva systemet med underställda och chefer.

Jag tycker arbetarrörelsen far vilse. Många människor vill jobba för sitt eget, de är beredda att jobba mycket och hårt – men vill jobba utan att ha chefer över sig. Andra människor vill absolut inte ha eget, de vill vara anställda. Men båda systemen kan fungera tillsammans: systemet med anställda och chefer kan existera tillsammans med ett samhälle som underlättar för småföretagare.

Också småföretagare måste få plats i samhället. Alla företag har någon gång börjar med en människas idé.

—–
Ja jag vet att vad LO-kongressen vill åt är när anställda mer eller mindre tvingas göra samma jobb som de gjorde som anställda men som egen företagare. Men det är inte säkert att det för alla är negativt. Det finns alldeles säkert en del som faktiskt vill driva eget. Om resultatet av att göra det svårare att starta eget för att flera som vill starta eget hindras, då har regelskärpningen varit en björntjänst åt samhället.
Förändra hellre reglerna som gör att den som har eget företag har mycket sämre skyddsnät.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,