• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

utanförskap

DN gör pajaskonst av Ullenhags resa till utanförskapet och förvärrar för de som lever i utanförskapet

17 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Integrationsminister Erik Ullenhag gjorde en resa till utanförskapet för ett tag sedan. Ni har säkert läst och hört om när han flyttade sitt kontor en vecka från fräscha innerstan i Stockholm till miljonprogramsförorten Rinkeby.

Veckobesöket i utanförskapet har kommenterats friskt i såväl traditionella som sociala medier. Nu visar det sig att ovanpå detta spektakel har Dagens Nyheter följt ministern denna vecka och det reportage finns i söndagens pappersupplaga av Dagens Nyheter. Så klart. Varför lägga ut det på webben så alla kan läsa? Nej håll det till de som har ekonomi nog att prenumerera på papperstidningen.

Det blir ännu mer spektakel och ren ytlighet när det visar sig att ministern alltså låtit den stora morgontidningen följa med under veckan. Hur tydligt blir det inte att allt bara är ett spel för gallerierna? Rent av ett cyniskt spektakel som förvärrar för de som lever i utanförskap.

Genom att Dagens Nyheter följt med under Ullenhags försök till att kika in i det säregna tillståndet utanförskap kan jag konstatera:

Områden som Rinkeby har mycket klart och tydligt nu fått en av att det är ett område av utanförskap. Rinkeby och dess invånare är alltså tydligt och klart placerade i facket utanförskap. Detta gör det ännu tyngre för de som bor i sådana områden, de är ännu mer stämplade och utpekade.

Tyngre och ber skamligt blir det samtidigt för alla oss som nligt högerregeringens kategoriindelning tillhör utanförskapet men inte bor i detta område.

Att Dagens Nyheter hakade på och följde Erik Ullenhag denna vecka av tillfälliga besök i utanförskapets land visar också hur chefer på redaktioner som DN ser på människor i utanförskap. DN gör pajaskonst av Ullenhags resa till utanförskapet och förvärrar för de som lever i utanförskapet. De fina folket, de välbärgade och framgångsrika: ministern och DN-reportern och fotografen reser tillsammans ut till utanförskapet på ett tillfälligt gästbesök.

Jag tror inte att Ullenhag medvetet vill förlöjliga alla oss som tillhör utanförskapet – han drivs säkert av filantropisk välvilja. Men genom att släppa in mediers fulla bevakning gör han sitt lilla besök till en enda medieföreställning.

Redan ordet utanförskap är läskigt, skrämmande, obehagligt. Redan genom att plaera människor i en sådan kategori försvårar politiker för alla oss som klassas inom detta.

Enligt siffror i DN är 35 procent av de som är inskrivna på arbetsförmedlingen utrikes födda. Det betyder att det finns 65 procent som klassas in under utanförskapet som inte är födda utrikes. Jag kan lova herr Reinfeldt att det finns en och annan som är ”etniskt svensk” bland dessa. Det finns många i dagens samhälle som har funktionshinder av olika slag, fysiska och psykiska, och som arbetsgivare inte anställer. Det finns människor som blivit arbetslösa efter att de fyllt 50 år – och dessa människor blir inte heller anställda. Det finns människor som får svåra sjukdomar och är långvarigt sjukskrivna och hamnar utanför sjukförsäkringssystemet efter ett tag.

Det stora problemet med samhället är fördomarna och att de arbetsgivare som sitter på välbärgade häckar alltid i första hand väljer att anställa män i trettioårsåldern och att politiker måste kategorisera och stämpla grupper och områden istället för att se möjligheter. Sätt igång massor av utbildningar och kurser som kan leda till jobb, underlätta för att starta eget företag – se människan och tro på den enskilde individens kraft om han eller hon får chanserna.

Sluta att dela in i vi och dom, riv stängslen mellan innanförskap och utanförskap – eller: förresten släng bort det usla ordet utanförskap.

Läs även andra bloggares åsikter om integration, Erik Ullenhag, utanförskap, samhälle, politik, medier

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: Erik Ullenhag, integration, Medier, Politik, samhälle, utanförskap

Huset vid Flon, recension: En stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp

20 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Huset vid Flon, första urpremiären på höstsäsongen på Stockholms stadsteater, är en stark och mörk berättelse om en familj som lever i det som idag kallas utanförskap. Hur den som en gång stämplas som underlägsen bär med sig detta märke, djupt rotat i sitt inre och denna dåliga självkänsla sitter stenhårt och går i arv.

Föreställningen börjar med att de vuxna syskonen Eva (spelas av Anja Lundqvist) och Einar ( spelas av Anders Johannisson) möts för att städa ur sin döda mammas lägenhet. Minnena från uppväxten i Midsommarkransen i Stockholm under 1950-talet rullas upp. Ganska snabbt märker de att de minns olika och de blir också oense om vissa saker verkligen inträffat. Vad är minnen och vad är vad man hört berättat för sig och vad är den egna tolkningen av vad som hänt? Detta spelas upp på ett snyggt sätt där de personer som medverkar i minnena spelar med och också kan gå i svaromål: ”Fråga inte mig, det är inte mitt minne”.

Den som betraktar Eva och Einar utifrån skulle väl säga att de gjort klassresan. Han gick gymnasium och blev författare och hon blir gymnasielärare, på Komvux. Deras pappa, Johan Johansson, var en dynamisk människa med mycket fantasi men som inte lyckades få jobb och betala räkningar. Han passade inte in i samhället och blev alltmer alkoholiserad och psykisk sjuk. Räddningen för Eva och Einar var att deras mamma älskade att läsa, hade alltid näsan över en bok och hon var noga med att barnen skulle få utbildning. Mamman var en symbol för arbetarrörelsen bildningslängtan.

Vart har omsorgen och förståelsen av hur viktig bildningen är tagit vägen inom arbetarrörelsen, förresten? När tappades den bort? Och när slutade arbetarrörelsen att kämpa för utslagna och de stigmatiserade? Många av de traditionella arbetaryrkena som metallarbetare och byggnadsarbetare, har blivit mer eller mindre medelklass. Det är andra grupper som idag är de maktlösa. Kanske ännu mer maktlösa och utanför eftersom det är så omöjligt för dem att ta sig in på en alltmer krävande arbetsmarknad där människor med svagare självkänsla inte är välkomna.

De är frågor och tankar som biter sig fast då jag ser föreställningen Huset vid Flon.

Eva vill förstå varför hennes pappa var som han var och hon reser till glesbygden, där han har sitt ursprung och där hans syskonbarn bor i misär. Det är ett besök hos svensk whitetrash vi får uppleva. Upplevelsen blir omvälvande för Eva.

Jag kan inte berätta mer om händelsen, då förstår läsasen vad som händer i föreställningen. Många har väl i och för sig läst de två böcker föreställningen bygger på. Pjäsen bygger på författaren Kjell Johanssons prisade romantrilogi De utsatta. En delvis självbiografisk skildring av livet i stockholmsförorten Midsommarkransen efter andra världskriget – i skuggan av framtidstro och välfärdsbygge. Framför allt bygger föreställningen på böckerna ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”.

Skådespelarnas insatsar är imponerande. De flesta får gå ut och in i flera karaktärer. Göran Ragnerstam har tidigare inte varit någon av mina favoriter men rollen som fadern Johan Johansson gör han träffsäkert. Han är Johan: skör, glad, fantasifull, vansinnig, förälskad, hoppfull och lurar mest bara sig själv.

Katarina Ewerlöf är bra som den envisa mamman, som stretar på med att skura golv och spelar med i makens hopp när han får jobb och låtsas tro på honom när han försäkrar att nu ska allt vända.

Scenbygget är fullt av prylar från de olika spelplatserna, ett rörigt scenbygge som är en bra symbol för det röriga liv som dessa människor lever i. Ett liv utan styrka och utan stadga.
Eftersom inga scenbyten krävs blir spelet snabbt, tempot är mer som film än teater, vilket jag ser som ett plus. Det passar för just den här föreställningen.

Det är en mörk föreställning, den ger inte mycket hopp för de människor som stukats i livet och fått dålig självkänsla, som fått stämpeln av såväl omgivning som sig själv som misslyckad. Denna brist på tro på sig själv och sin framtid går så djupt in i människan att den går vidare i generation efter generation. Det är ett djupt sår som värker inne i också de personer som utåt sett ser ut att ha klarat klassresan.

Huset vid Flon är en stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp. Det hopp som finns stavas ”bildning” eller möjligen i dagens språkbruk: ”kultur”.

Det märktes på premiärpubliken att det var en föreställning med politiskt innehåll som ställer frågor om samhället. Flera politiska skribenter syntes i premiärvimlet, som Göran Greider och P-O Enquist.

Bilden ovan:
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anja Lundqvist och Anders Johannisson i Huset vid Flon. Urpremiär 19 augusti på Klarascenen.

Uppdatering: Expressens Nils Schwrtz skriver bland annat:

Det finns dock stunder i Niklas Hjulströms uppsättning av Huset vid Flon, som visar att det kan bli bra pjäser även av romaner. Samtliga dessa stunder inträffar under en förtätad halvtimme efter paus.
Här får plötsligt scenerna tid på sig att utveckla sin egen inre logik, den dramatiska laddningen i Johanssons romaner tar kroppslig gestalt, skådespelarna får en glöd i ögonen som är svår att uppbåda om man mestadels måste fladdra omkring som humlor på ett stängslat klöverfält.
Kort sagt: det här kunde ha blivit bra teater hela tiden, om man sett pjäsen i romanerna och inte tvärtom. Till och med Kjell Johansson kunde ha börjat fundera på om han valt rätt genre.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, Huset vid Flon, samhälle, utanförskap

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Huset vid Flon, samhälle, Stockholms stadsteater, Teater, utanförskap

Filmrecension: Vår dag skall komma

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Vår dag skall komma
Betyg 1

Rödhårige tonåringen Rémy bor i en stad på nordfranska kusten och han är en rätt jobbig, slö ung man som anser sig vara mobbad. Han tycker att han trakasseras av både skolkamrater och sin spydiga syster och mamma. En dag får han nog och rymmer hemifrån. Han råkar stöta på den uttråkade cyniske socialarbetaren Patrick, som också är rödhårig, spelad av .
Patrick och Rémy kommer fram till att det är för att de är rödhåriga som allt är åt helvete och det är för att Rémy är rödhårig som han blir mobbad. De drar ut på en road-turné för att hämnas.

Filmen ”Vår dag skall komma” är regisserad av Romain Gavras som gjort flera våldsamma musikvideos och i en M.I.A:s Born Free avrättar poliser rödhåriga personer.

Under sin färd kommer de i bråk med araber och judar och alla möjliga människor. Det är inte helt knäppa, galna bråk och det med en grå bakgrund av industrilandskap, kallt och betonglikt. Allt medan tonerna från Rachmaninoff flödar i bakgrunden.

Det är en helt sjuk film och jag undrar om den ska visa att utanförskap skapar obegripligt våld? Fast då missar regissören när de två huvudkaraktärerna är så osympatiska och frågan är ens om vi köper att det råder någon mobbning. Är inte systerns och mammans tjat på Rémy rätt naturlig?

Det var flera rent dramaturgiska misstag i filmen. Som när socialarbetaren Patrick ganska tidigt i filmen kör omkring lite på måfå och med blicken zoomar in några mycket unga kvinnor, vilket ger en del aningar om filmen. Aningar och förväntningar på filmen som inte alls följs upp. Hur de två, Partrick och Rémy, träffas är också svårt att ta tro på. En film är ingen dokumentär, det är sant. Men om vissa delar inte känns som logiska enligt filmens berättelse stör det helhetsintrycket. Det hjälper inte att Patrick spelas av Vincent Callas, en av fransk films främsta skådespelare, det räddar inte en rörig, buskisfilm. Vincent Callas lär vi dock höra massor om i år, han spelar ju i ”Black Swan”, en av de filmer som de lyser stor Oscarvarning från.

”Vår dag skall komma” är en annorlunda, märklig film och emellanåt överraskar den med bilder som säger mycket. Som när de anländer till hamnen för båten till Irland och där möts av ett hav av rödhåriga personer Tyvärr tycker jag att regissören inte tar vara på chanserna att ge filmen ett mer engagerande innehål

Lite utanför men: Alexandra Dahlström dyker upp på ett litet hörn i filmen som ”Engelsk flicka”.

Hynek Pallas i SVD ger filmen betyg 2 och skriver:

Och vad vi har sett det förut: de vita männen har fått fly och härja för att komma till insikt; de har dragit samma pretentiösa dialog, tittat på samma tuttar, slagits i samma slagsmål och kämpat mot samma eventuella homosexualitet. Baise-moi kom tillbaka – allt är förlåtet!

Aftonbladet gav också betyg 2 liksom Expressen.

Vår dag skall komma: Kulturbloggens betyg: 1 strömming

Läs även andra bloggares åsikter om Vincent Callas, Romain, utanförskap, rödhåriga, Irland, Vår dag skall komma, film, filmrecension, trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Irland, rödhåriga, Romain, Scen, trailer, utanförskap, Vår dag skall komma, Vincent Callas

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Lysande tribut till kultartist och formidabel låtskrivare – Dom som aldrig ger upp/ en hyllning till Magnus Lindberg

En hyllning till Magnus Lindberg Dom … Läs mer om Lysande tribut till kultartist och formidabel låtskrivare – Dom som aldrig ger upp/ en hyllning till Magnus Lindberg

Sen debut med välkomponerade låtar och spetskvalitet – Visitor av Carl Bagge

Carl Bagge Visitor 4 Inspelad … Läs mer om Sen debut med välkomponerade låtar och spetskvalitet – Visitor av Carl Bagge

Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Säsong 4 av Stranger Things släpps i två … Läs mer om Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Stora namn till Internationell författarscen och ny satsning på facklitteratur i Kulturhuset Stockholm

Stora namn till Internationell … Läs mer om Stora namn till Internationell författarscen och ny satsning på facklitteratur i Kulturhuset Stockholm

Eggande originallåtar framförda i intuitivt samförstånd – Agnas Bros på Valand/ Nefertiti

19/5 2022 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Eggande originallåtar framförda i intuitivt samförstånd – Agnas Bros på Valand/ Nefertiti

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in