Huset vid Flon, recension: En stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp

Huset vid Flon, första urpremiären på höstsäsongen på Stockholms stadsteater, är en stark och mörk berättelse om en familj som lever i det som idag kallas utanförskap. Hur den som en gång stämplas som underlägsen bär med sig detta märke, djupt rotat i sitt inre och denna dåliga självkänsla sitter stenhårt och går i arv.

Föreställningen börjar med att de vuxna syskonen Eva (spelas av Anja Lundqvist) och Einar ( spelas av Anders Johannisson) möts för att städa ur sin döda mammas lägenhet. Minnena från uppväxten i Midsommarkransen i Stockholm under 1950-talet rullas upp. Ganska snabbt märker de att de minns olika och de blir också oense om vissa saker verkligen inträffat. Vad är minnen och vad är vad man hört berättat för sig och vad är den egna tolkningen av vad som hänt? Detta spelas upp på ett snyggt sätt där de personer som medverkar i minnena spelar med och också kan gå i svaromål: ”Fråga inte mig, det är inte mitt minne”.

Den som betraktar Eva och Einar utifrån skulle väl säga att de gjort klassresan. Han gick gymnasium och blev författare och hon blir gymnasielärare, på Komvux. Deras pappa, Johan Johansson, var en dynamisk människa med mycket fantasi men som inte lyckades få jobb och betala räkningar. Han passade inte in i samhället och blev alltmer alkoholiserad och psykisk sjuk. Räddningen för Eva och Einar var att deras mamma älskade att läsa, hade alltid näsan över en bok och hon var noga med att barnen skulle få utbildning. Mamman var en symbol för arbetarrörelsen bildningslängtan.

Vart har omsorgen och förståelsen av hur viktig bildningen är tagit vägen inom arbetarrörelsen, förresten? När tappades den bort? Och när slutade arbetarrörelsen att kämpa för utslagna och de stigmatiserade? Många av de traditionella arbetaryrkena som metallarbetare och byggnadsarbetare, har blivit mer eller mindre medelklass. Det är andra grupper som idag är de maktlösa. Kanske ännu mer maktlösa och utanför eftersom det är så omöjligt för dem att ta sig in på en alltmer krävande arbetsmarknad där människor med svagare självkänsla inte är välkomna.

De är frågor och tankar som biter sig fast då jag ser föreställningen Huset vid Flon.

Eva vill förstå varför hennes pappa var som han var och hon reser till glesbygden, där han har sitt ursprung och där hans syskonbarn bor i misär. Det är ett besök hos svensk whitetrash vi får uppleva. Upplevelsen blir omvälvande för Eva.

Jag kan inte berätta mer om händelsen, då förstår läsasen vad som händer i föreställningen. Många har väl i och för sig läst de två böcker föreställningen bygger på. Pjäsen bygger på författaren Kjell Johanssons prisade romantrilogi De utsatta. En delvis självbiografisk skildring av livet i stockholmsförorten Midsommarkransen efter andra världskriget – i skuggan av framtidstro och välfärdsbygge. Framför allt bygger föreställningen på böckerna ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”.

Skådespelarnas insatsar är imponerande. De flesta får gå ut och in i flera karaktärer. Göran Ragnerstam har tidigare inte varit någon av mina favoriter men rollen som fadern Johan Johansson gör han träffsäkert. Han är Johan: skör, glad, fantasifull, vansinnig, förälskad, hoppfull och lurar mest bara sig själv.

Katarina Ewerlöf är bra som den envisa mamman, som stretar på med att skura golv och spelar med i makens hopp när han får jobb och låtsas tro på honom när han försäkrar att nu ska allt vända.

Scenbygget är fullt av prylar från de olika spelplatserna, ett rörigt scenbygge som är en bra symbol för det röriga liv som dessa människor lever i. Ett liv utan styrka och utan stadga.
Eftersom inga scenbyten krävs blir spelet snabbt, tempot är mer som film än teater, vilket jag ser som ett plus. Det passar för just den här föreställningen.

Det är en mörk föreställning, den ger inte mycket hopp för de människor som stukats i livet och fått dålig självkänsla, som fått stämpeln av såväl omgivning som sig själv som misslyckad. Denna brist på tro på sig själv och sin framtid går så djupt in i människan att den går vidare i generation efter generation. Det är ett djupt sår som värker inne i också de personer som utåt sett ser ut att ha klarat klassresan.

Huset vid Flon är en stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp. Det hopp som finns stavas ”bildning” eller möjligen i dagens språkbruk: ”kultur”.

Det märktes på premiärpubliken att det var en föreställning med politiskt innehåll som ställer frågor om samhället. Flera politiska skribenter syntes i premiärvimlet, som Göran Greider och P-O Enquist.

Bilden ovan:
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anja Lundqvist och Anders Johannisson i Huset vid Flon. Urpremiär 19 augusti på Klarascenen.

Uppdatering: Expressens Nils Schwrtz skriver bland annat:

Det finns dock stunder i Niklas Hjulströms uppsättning av Huset vid Flon, som visar att det kan bli bra pjäser även av romaner. Samtliga dessa stunder inträffar under en förtätad halvtimme efter paus.
Här får plötsligt scenerna tid på sig att utveckla sin egen inre logik, den dramatiska laddningen i Johanssons romaner tar kroppslig gestalt, skådespelarna får en glöd i ögonen som är svår att uppbåda om man mestadels måste fladdra omkring som humlor på ett stängslat klöverfält.
Kort sagt: det här kunde ha blivit bra teater hela tiden, om man sett pjäsen i romanerna och inte tvärtom. Till och med Kjell Johansson kunde ha börjat fundera på om han valt rätt genre.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Stockholms stadsteater, Huset vid Flon, samhälle, utanförskap