• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Cockpit – sommarens roligaste biopremiär – och Jonas Karlsson lär få en Guldbaggenominering

4 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Cockpit
Betyg 4
Regi Mårten Klingberg
Biopremiär 13 juli 2012

Jonas Karlsson spelar en man som klär ut sig till kvinna för att få ett jobb. Cockpit som släpps upp på biograferna den 13 juli är förmodligen sommarens roligaste film.

Livet lekte för Valle, han hade fru, barn, fint hus och en välbetalt jobb med status som pilot. I ett huj vände allt: han förlorade jobbet, frun stack och de måste lämna huset. Sonen som Valle älskar mer än allt annat får han dessutom bara träffa korta stunder. Damen på socialtjänsten som ska bestämma föräldrarna ska göra med vårdnaden är djupt skeptisk mot Valle eftersom han inte ens har egen lägenhet utan måste vara inneboende hos sin syster.

Den som är desperat kan gripa efter vilket halmstrå som helst. Vilket Valle gör. Silver Airlines är ett uselt lågprisflygbolag som bestämt sig för att få goodwill genom att anställa kvinnor som piloter. Flygbolaget har en ledig tjänst som pilot. Valle skulle fått jobbet – om det inte var så att flygbolaget bestämt sig för att rekrytera en kvinna.

Valle mutar sin syster med en helårsprenumeration på en morgontidning för att han ska få låna hennes identitet och som Maria söker han jobbet – och får jobbet.

Jonas Karlsson gör rollen så bra. Han ser ut som en kvinna, men en ganska manhaftig kvinna, vilket gör det hela mer trovärdigt. Han lär ha bantat ner sig fem kilo inför rollen. I pressmaterialet berättar Jonas Karlsson att gå ner dessa kilon inte var så svårt, han joggade lite längre sträckor bara. Det som var svårt var att undvika att Maria blev en tant.
– Det är lätt att hamna där i början, eftersom man får så många kvinnogrejer på köpet som tant. Men Maria ska ju vara en cool tjej, det var knepigt att få till det. Vi testade klänningar och med vissa kände vi bara Ja, snygg och tjejig, men inte tant, säger Jonas Karlsson.

Lika viktigt var att inte göra Valles Maria till en fjolla, för då fanns det risk att han skulle betraktas som en transvestit.

– Transor är ju ofta män som överdriver klichéer och det ville vi undvika, säger Mårten Klingberg, regissören.

Filmen bygger på att Jonas Karlsson hamnar helt rätt i rollen som man utklädd till kvinna och det gör filmen.

Genom hans ögon kan vi då se hur kvinnor behandlas i olika situationer. Det blir väldigt intressant och träffsäkert. Som Maria möter han olika personer som pilotkollegan Jens som raggar hänsynslöst. Ju mer Maria avvisar honom desto mer envis blir han. Jens ska till vilket pris som helst få henne i säng.

Filmen innehåller också en söt kärlekshistoria. Maria blir nära vän med pilotkollegan Cecilia, som blir förälskad i Valles kvinnliga jag. Det var inte direkt planerat och krånglar till det rejält när Valles mamma bjuder in Cecilia till sitt bröllop. Samma bröllop som Valle är inbjuden till.

Cockpit är en delvis en förvecklingskomedi med skärpa. Jag tror ingen kan hålla sig för skratt under filmens gång. En del är väl förutsägbart – men där finns också en del överraskande vändningar i filmen.

Jonas Karlsson lär få en Guldbaggenominering för sin roll som Valle/Maria. Filmen har flera andra bra skådespelare. Duktiga Marie Robertson som väl slog igenom för en bred svensk publik i rollen som hubot i tv-serien Äkta människor spelar pilotkollegan Cecilia. Ellen Jelinek gör Valles syster Maria och jag tror inte jag sett henne göra en dålig roll någonsin. Björn Gustafsson är riktigt bra som jobbiga Albin.

Att klippa in svenska kändisar som spelar sig själva blir ibland löjligt. Här fungerar det, eftersom situationen blivit så skruvad och så absurd att det är lite roligt att filmen driver med svenska kändisar som snusförnuftigt ska uttala sig, som Birger Schlaug, Hanna Fahl, Marianne Rundström, Fredrik Virtanen, Maria Abrahamsson, Gudrun Schyman och Måns Zelmerlöv med flera.

Cockpit är en komedi som utan att skriva några lösningar på näsan på publiken berättar något om samhället och kvinno- och mansrollerna idag. Med starka skådespelarinsatser och snyggt filmad.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Karlsson, Marie Robertson, Ellen Jelinek, film, cockpit, piloter, flygbranschen, flygbolag, jämställdhet, komedi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: cockpit, Ellen Jelinek, flygbolag, flygbranschen, jämställdhet, Jonas Karlsson, Komedi, Marie Robertson, piloter, Scen

Prometheus, recensionen till filmen som lär få många Oscarnomineringar för teknik och ljud

1 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Prometheus
Betyg 4
Sverigepremiär 1 juni

En varelse med vältränade muskler står i en värld som med mycket hav och stora vattenfall. Det känns som en slags ursprungstid – som innan jorden fått kontinenter. Varelsen stoppar något i munnen som gör att han faller i vattnet och där delas sig i miljarder små dna-spiraler som sätter fart på skapelsen.

Prometheus, Ridley Scotts på förhand väldigt upphaussade rymdepos, börjar oerhört storslaget. Tillsammans med musik och stora rena filmsvep över en orörd värld pirrar det av förväntan när filmen startar.

Noomi Rapace spelar huvudrollen, Elizabeth Shaw, en forskare under 2090-talet som under utgrävningar i berg i Skottland hittar inristade tecken och grottmålningar. Forskningsgruppen är övertygade om att de hittat en ledtråd till mänsklighetens ursprung: varelser från rymden ska i grottmålningarna lagt ledtrådar till var mänskligheten kan hitta sina skapare.

En rik man utrustar en expedition som beger sig ut i rymden till den planet där de varelser som skapat människorna ska finnas.

Flera intressanta filosofiska och existentiella frågeställningar tas upp. Det är intressanta paralleller mellan människans förhållande vill vad människan skapar och gudarnas förhållande till vad de skapat. En intressant frågeställning som Noomi Rapace karaktär tar upp är: Vem skapade de som skapade oss?

Rymdresan är fantastiskt filmad. Rymdskildringar passar 3D-tekniken så bra för. Michael Fassbender spelar en människolik robot – och som alltid är Fassbender så rätt i sin roll. Roboten är så lik en människa som något kan bli, men förutsätts inte ha känslor, eftersom han inte har någon själ. Fassbenaer låter oss ana att denna människans skapelse ändå kan ha känslor, djupt därinne.

Michael Fassbender lär få en Oscarnominering för sin roll. Filmen lär få flera Oscarnomineringar för tekniken och för musiken och ljudet. Noomi Rapace visar än en gång att hon är en stor skådespelare. Om rolltolkningen räcker för en Oscar

Men när rymdskeppet kommer fram till målet: den planet där skaparna ska finnas då faller filmen och blir en blandning av skräckfilm och rymdaction. Det är synd för om filmen hållit lika bra kvalitet i andra delen som i första delen hade Prometheus blivit ett klassiskt rymdepos tillsammans med Stanley Kubricks 2001. Dock ger jag filmen betyg 4 eftersom första halvan håller så hög kvalitet och skådespelarna står för gedigna prestationer. Bilderna är fantastiska, ljudet suveränt och 3D-tekniken används sparsmakat och intelligent.

Namnet på filmen kommer från den grekiska mytologin. Från Wikipedia om myten:
Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder ”den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, ”den uthållige” eller ”bäraren”.
Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.
Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Relaterat: Recension i DN och DN1 och DN intervjuar Noomi Rapace. Recension i SVD och kändishyllartext i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Prometheus, film, Noomi Rapace, Michael Fassbender, filmrecension, filosofi, rymden, science fiction, existentiell frågor

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Existentiell fråga, Filmrecension, filosofi, Michael Fassbender, Noomi Rapace, Prometheus, rymden, Scen, Science fiction

Take This Waltz – Finstämt och färgrikt för den som vill känna efter lite

1 juni, 2012 by Redaktionen

Take This Waltz
Betyg: 3
Regi: Sarah Polley
Sverigepremiär: 13 juli

Den där komplexa tjejen. Henne har vi sett i många filmer. Hon som tänker för mycket. Hon som är barnslig och sexig på samma gång. Hon som gestikulerar stort och säger saker som får män att vilja smeka hennes kind. Hon som behöver någon att gömma sig i, när hon inte står ut med sig själv. Hon som mest av allt bara vill bli älskad. I Take This Waltz gör Michelle Williams det mest renodlade porträtt jag någonsin sett av denna klassiska indiekaraktär.

Handlingen är enkel; Margot (Michelle Williams) är lyckligt gift med en kokboksförfattande, stabil man (Seth Rogen) sedan fem år tillbaka. De repeterar ”I love you” likt ett mantra och ägnar varje ledig stund åt att kramas. Dock har det, så som det blir när någonting får finnas till ett tag, infunnit sig en känsla av vardag mitt ibland alla upptåg. Den ena kissar när den andre borstar tänderna och ingen tänker på det. En dag träffar Margot Daniel (Luke Kirby) på ett flygplan. Det finns en omedelbar attraktion mellan dem, och när det visar sig att Daniel bor i huset mittemot Margots uppstår en besvärlig situation. Hon slits mellan tillgivenhet gentemot sin man och ett svårkontrollerat begär. Steg för steg närmar hon sig gränsen.
Det är svårt att beskriva Take This Waltz utan att den låter som bara ett utdraget otrohetsdrama, och förmodligen kommer många att tycka att det är just precis vad den är. För mig blir den emellertid mycket mer än så. Filmen rör sig fram och tillbaka mellan överdrift och fingertoppskänsla. Ena stunden sitter jag och hetsar upp mig över att Margot är lite väl svår, och att hennes man helt enkelt är för oförstående. För att inte tala om Daniel, vars intensiva blickar ibland går alldeles överstyr.

Den andra stunden far rysningar genom min kropp och allt känns så väl fångat att jag vill drämma näven i armstödet och vråla ”Såja!”. Dessutom är hela filmen fylld med små estetiskt fulländade ögonblick. Som i öppningsscenen, där Margot tassar runt barfota i köket och bakar. Hon böjer sig ned och stoppar in plåten i ugnen, och plötsligt lyser solen genom de små fjunen på hennes överarm. Det är så vackert att varje cell i mig piper av förtjusning.

Något annat som jag verkligen uppskattar med filmen är att det finns något osminkat över den. En svag doft av svett. Människorna är verkliga. De klär sig som verkliga människor gör. Pratar, rör sig och äter som verkliga människor gör. Jag kan relatera till dem. Margot har glansig panna och en rejäl buske. Det tycker jag är fint.

Visst, ibland känns det tröttsamt med ännu en tjej i söta klänningar som slavar under sina egna känslor och mest av allt borde lägga lite tid på att hitta sig själv, medan männen får agera okomplicerade sängvärmare. Ändå gör Take This Waltz i sin helhet ett mycket gott intryck på mig. Den sätter fingret på en känsla som jag inte riktigt kan förklara men som har vibrerat i mig ända sedan jag såg filmen. Den är även stundtals otroligt rolig. Det är en film som man bör se. Och när man gör det ska man känna efter lite. Det vinner den på.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Moonrise Kingdom – skruvat roligt

21 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Moonrise Kingdom
Betyg 4
Regi Wes Anderson
Premiär 6 juni 2012

Redan det att få se Bruce Willis, Edward Norton, Francs McDormand, Tilda Swinton, Bill Murray och Harvey Keitel i samma film gör filmen sevärd. När regissören dessutom är den egensinnige Wes Anderson är det svårt att låta bli att se den.

Handlingen utspelar sig på ett scoutläger på en ö utanför New England sommarlovet 1965. Tolvårige Sam rymmer från scoutläger tillsammans med jämnåriga Suzy, som bor på ön. De träffades sommaren innan och har brevväxlat. Per brev har de gjort upp planen kring hur de ska rymma och bosätta sig ute i vildmarken.

Polis och socialtjänst reagerar förstås och scoutledaren tar sina scouter med för att leta efter rymlingarna. Tilda Swinton spelar den elaka socialtjänstkvinnan som en slags parodi på sig själv och alla de elaka kvinnor hon fått gestalta på film. Som alltid när det är en film regisserad av Wes Anderson är scenerna överdrivna och berättade som parodier med en hel del blinkningar åt filmhistorien.

Handlingen kompliceras av att medan myndigheter, scouterna och föräldrar jagar rymlingarna närmar sig ett fruktansvärd oväder. Där någonstans blir på gränsen till överdrivet absurt. På grund av ovädret kommer några scener som är så där överdrivna att det blir för mycket. Fast det är en smaksak också, hur mycket man roas av blixtnedslag genom kroppar.

Ett stort plus har filmen förstår för att berättelsen inte är förutsägbar, den tar överraskande vändningar ett par gånger.

Att få se alla dessa skådespelare tillsammans i en skruvad historia är ett nöje. Alldeles speciellt gäller detta Bruce Willis, att få se honom spela en för honom ovanlig roll som en mjuk polis med stort hjärta är en sällsynt filmraritet. Rätt kul var det också att se Edward Norton som en rätt löjlig scoutledare.

De två unga skådespelarna är förstås väldigt duktiga. Jared Gilman spelar den snusförnuftige, något lillgamle Sam och Kara Hayward spelar Suzy. Svenska Dagbladet berättar att hon inte hade några skådespelarplaner tidigare utan bara testade att söka in:
Kara Hayward, som halkat in via en audition, finner det hela extraordinärt.

– Jag hade inga skådespelarplaner men nu vill jag inget annat, säger hon och hennes unge motspelare instämmer enhälligt.

Att Jared Gilman och Kara Hayward är så bra i rollerna som de två tolvåriga turturduvorna är en av pelarna som gör att filmen håller. Den underbart skruvade historien är en annan av filmens pelare.

”Moonrise Kingdom” var öppningsfilmen på filmfestivalen i Cannes och den är med i tävlingskategorin. Om den vinner eller inte vågar jag inte sia om, det är många duktiga filmregissörer som har filmer med som tävlar.

Moonrise Kingdom är en rolig film som jag blir glad av. Men fortfarande är ”Den fantastiska räven” förstås den hittills bästa filmen av Wes Anderson, om ni frågar mig. Men kul hade jag när jag såg ”Moonrise Kingdom” och allra mest roades jag av att de Bruce Willis som en riktig mjukis. Jag har alltid misstänkt att det finns en sådan ådra i honom också.

Läs även andra bloggares åsikter om Bruce Willis, Wes Anderson, film, filmrecension, komedi, absurt, scouter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: bruce willis, Filmrecension, Komedi, Scen, scouter, Wes Anderson

Men in Black 3, recensionen

21 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Men in Black 3
Betyg 3
Regi Barry Sonnenfeld
Premiär 23 maj

Tommy Lee Jones och Will Smith är tillbaka i actionkomedin Men in Black 3. I svarta kostymer fortsätter jakten på illasinnade utomjordingar.

Jag föll pladask för första filmen – den var rolig och hade hjärta. Tvåan var lite mer en besvikelse. De första tio minuterna av trean fick mig först att sucka och fundera på om jag ens skulle sitta kvar i salongen. Jag blir så trött på överdrivna elaka utomjordingar som ser genomfula ut, har äckliga tänder och är totalt hjärtlösa och bara har som mål att förstöra jorden. Men efter inledningen landade filmen och det blev en berättelse värd att berätta.

Visst kan jag bli rejält trött på Will Smiths svada som agent J. När han nu inte längre är så jätteung kan det bli lite för mycket. Han fyller 44 i år och ändå ska han spela den unge assistenten till Tommy Lee Jones buttre, surmulne och fåordige agent K. Men en bit in i filmen glömde jag av att reta mig på Will Smith.

Den superelake utomjordningen Boris Djuret som hållits inlåst på en bas på månen har rymt och fått tag på en tidsmaskinen. Boris Djuret tar sig med tidsmaskinen till 1960-talet för att döda agent K. Agent K sköt nämligen ena armen av Boris Djuret. Hans plan är att döda agent K innan armen blir bortskjuten. Genom att han gör det ändrar han också historien och hans elaka planer att förstöra jorden kan iscensättas. Det finns bara en sak att göra för agent J – han måste resa tillbaka i tiden och stoppa Boris Djuret från att döda agent K.

Agent J träffar ganska snart den yngre agent K när han rest tillbaka i tiden. Josh Brolin spelar den yngre agent K. Josh Brolin har verkligen lyckats enormt bra med att vara en yngre version av Tommy Lee Jones fyrkantige agent. Han rör sig som agent K och han talar så likt. Jag undrar om producenten i vissa citat faktiskt klippt in Tommy Lee Jones röst? Det är så likt.

Filmen är fylld av en hel del små roliga sidocitat, som inte har med handlingen att göra men som är en del av filmens behållning. Som när agent J vaknar upp och världen blivit helt annorlunda eftersom agent K dödades under sextiotalet. Agent J rusar till agent K:s lägenhet och när han ringer på där bor det en mamma med sitt barn där istället. Agent J tar barnet chokladmjölk och dricker upp och barnet kommenterar efteråt: ”Presidenten drack upp min chokladmjölk”.

Anledningen till att agenten hade så stort sug efter chokladmjölk får vi en vetenskaplig förklaring på lite senare i filmen. Men sådana där blinkningar åt nutidshistorien och sedan mot sextiotalets historia är roliga. Jag ska inte avslöja för mycket: men håll utkik efter vem agenten stjäl en bil av när han tagit sig till sextiotalet.

Filmen visas i 3D – och egentligen är det ganska onödigt. Visst kan 3D vara bra för att skapa effektfulla utomjordingar, några rymdscener och för att få fram känslan av svindel när agent J befinner sig högt upp, men det hade fungerat lika bra ändå.

Men in Black 3 är helt Ok, rolig, rätt så gullig och lite spännande också. Men jag hoppas inte filmskaparna gör en nummer 4 också, för det är alldeles lagom nu.

Läs även andra bloggares åsikter om MIB 3, Tommy Lee Jones, Will Smith, utomjordingar, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, MIB 3, Tommy Lee Jones, utomjordingar, Will Smith

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in