The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson
Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.
För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.
Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.
Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.
Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.
Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.
Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.
Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.
The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.
Isle of Dogs – ”Hundön” – utspelar sig i Japan, ”tjugo år fram i tiden”. I den fiktiva staden Megasaki City har den onde, kattälskande borgmästaren Kobayashi bestämt att alla hundar måste förvisas till ”Skräpön”, som ligger strax utanför staden, på grund av deras osanitära hälsotillstånd vilket enligt honom har en negativ inverkan på stadens invånare. Detta verkställs snart och alla hundar, både tama och hemlösa, förvisas till den närliggande ön som även fungerar som en dumpningsplats för stadens sopor. Således får alla ge upp sina älskade husdjur som snart hamnar i undernäring, sjukdom och misär. Detta accepteras av de flesta utan vidare, trots forskares löften om att snart ha kommit fram med vaccin för hundarnas sjukdomar (som senare visar sig vara skapade av borgmästaren själv, i en konspiration för att bli av med hundarna, som han hatar). En som vägrar gå med på detta är Atari, borgmästarens adopterade son, som på grund av de nya lagarna har blivit frånskild sin privata livvaktshund, Spots. I ett räddningsförsök kapar han ett propellerplan och flyger ut till ”Skräpön”, där han snart kommer i kontakt med ett pack hundar som hjälper honom med hans uppdrag.
Filmen handlar således om Ataris kamp för att hitta Spots och för att rädda hundarna från ”den slutgiltiga lösning” som hans adoptivfar planerar – med hjälp av ”Wasabigift” tänker denne göra sig kvitt hundarna en gång för alla. Till sin hjälp har Atari hundarna på ön och redaktionen för skoltidningen på en av stadens skolor, där den energiska amerikanska utbytesstudenten Tracy Walker gör sitt bästa för att vaska fram sanningen i den pågående, smutsiga konspirationen. Kända Hollywood-skådespelare står för de engelsktalande rösterna, b.la. Harvey Keitel, Edward Norton, Scarlett Johanssen, Bill Murray och Tilda Swinton. En rolig sak är att Yoko Ono står för rösten för den assisterande forskaren till Professor Watanabe, forskaren som kommer på vaccinet till hundarna (hennes karaktär i filmen heter också Yoko Ono).
