Isle of Dogs
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 4 maj 2018
Regissör: Wes Anderson
Det var med stor förväntan jag släntrade in i salongen på den tidiga pressvisningen av Isle of Dogs, en film som jag sedan länge sett fram emot att få se. Som en beundrare av Wes Anderson – hänförd av Moonrise Kingdom och The Grand Budapest Hotel – hoppades jag på ytterligare en filmisk fullträff. Och jag skulle inte bli besviken.
Det är sällan man ser en film som man njuter varenda minut av, som suger in en i sitt hjärta och får en vilja stanna där, att rent av glömma bort omvärlden under den koncentrerade tid man är där inne. Dessa filmer är rariteter; man minns dem efteråt, man minns vilken biograf man såg dem på, vilken tid på året det var, hur salongen såg ut, hur stor bioduken var. Den animerade filmen Isle of Dogs är just en sådan film, en delikatess till filmupplevelse; en visuell chokladpralin som smälter långsamt, långsamt i munnen, som man njuter av varenda ögonblick av och som man aldrig vill ska ta slut.
Isle of Dogs – ”Hundön” – utspelar sig i Japan, ”tjugo år fram i tiden”. I den fiktiva staden Megasaki City har den onde, kattälskande borgmästaren Kobayashi bestämt att alla hundar måste förvisas till ”Skräpön”, som ligger strax utanför staden, på grund av deras osanitära hälsotillstånd vilket enligt honom har en negativ inverkan på stadens invånare. Detta verkställs snart och alla hundar, både tama och hemlösa, förvisas till den närliggande ön som även fungerar som en dumpningsplats för stadens sopor. Således får alla ge upp sina älskade husdjur som snart hamnar i undernäring, sjukdom och misär. Detta accepteras av de flesta utan vidare, trots forskares löften om att snart ha kommit fram med vaccin för hundarnas sjukdomar (som senare visar sig vara skapade av borgmästaren själv, i en konspiration för att bli av med hundarna, som han hatar). En som vägrar gå med på detta är Atari, borgmästarens adopterade son, som på grund av de nya lagarna har blivit frånskild sin privata livvaktshund, Spots. I ett räddningsförsök kapar han ett propellerplan och flyger ut till ”Skräpön”, där han snart kommer i kontakt med ett pack hundar som hjälper honom med hans uppdrag.
Isle of Dogs är animerad på det sätt som kallas för ”Stop-Motion Cinematography”, vilket innebär att karaktärerna är dockor, som sedan flyttas manuellt för varje rörelse. För att göra denna film användes över 1100 dockor, mer än 2000 bakgrundskaraktärer, som 27 animatörer med hjälp av 10 assistenter sedan fick i uppdrag av göra levande. Ett oerhört svårt och tidskrävande arbete, där en hel vecka ibland inte leder till mer än en halv sekunds film. Men, som i det här fallet leder till en utsökt animation, där karaktärerna ser oerhört levande ut.
Filmen handlar således om Ataris kamp för att hitta Spots och för att rädda hundarna från ”den slutgiltiga lösning” som hans adoptivfar planerar – med hjälp av ”Wasabigift” tänker denne göra sig kvitt hundarna en gång för alla. Till sin hjälp har Atari hundarna på ön och redaktionen för skoltidningen på en av stadens skolor, där den energiska amerikanska utbytesstudenten Tracy Walker gör sitt bästa för att vaska fram sanningen i den pågående, smutsiga konspirationen. Kända Hollywood-skådespelare står för de engelsktalande rösterna, b.la. Harvey Keitel, Edward Norton, Scarlett Johanssen, Bill Murray och Tilda Swinton. En rolig sak är att Yoko Ono står för rösten för den assisterande forskaren till Professor Watanabe, forskaren som kommer på vaccinet till hundarna (hennes karaktär i filmen heter också Yoko Ono).
Likt Moonrise Kingdom och Grand Budapest Hotel har Isle of Dogs någonting barnsligt och oskyldigt över sig, berättelsen tuffar fram med hjälp av lättsam, rytmisk musik som får det hela att kännas som i en saga (vilket det ju också är). Dialogen är perfekt skriven, hundarna pratar engelska, människorna pratar japanska och istället för att översätta detta med hjälp av undertexter sker översättningen smidigt och komiskt med hjälp av olika sorters tolkar. Otaliga humoristiska skruvar och karaktärernas fantastiska mimik får mig att brista i skratt var och varannan minut; filmens barnsliga, sagolika själ – själva själen i Wes Andersons filmskapande, får mig att bli varm om hjärtat. Och för mig, som alltid har varit oerhört dragen till japansk kultur, har denna film allt som krävs för att bli en fullträff. Isle of Dogs är helt enkelt en visuell och narrativ fulländning, och jag skulle bli förvånad om den inte kammade hem åtminstone en Oscar för bästa animerade film.