Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ken Loach

Filmrecension: Sorry we missed you – oerhört drabbande dramatisering av livet idag för människor som sällan skildras

by

Sorry we missed you
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ken Loach
Manus Paul Laverty

En film om hur den lilla människan alltid blir lurad och hur näst intill omöjligt det är att ta sig ur fattigdom, hur drömmen om att vara egen småföretagare ofta bara är ett sätt att bli ännu mer skuldsatt och att de förlorar också de rättigheter anställda slagits för genom facklig kamp.

En oerhört drabbande dramatisering av livet idag om hur de lilla människan drabbas och blir lurad att vara egen småföretagare när det i själva där handlar om att bli av med både anställningstrygghet och sjukförsäkring. Berättelsen går inte att skaka av sig, den sitter kvar länge efteråt och ger mycket att fundera över när det gäller tillståndet i det västerländska samhället idag.

I centrum för denna starka skildring är familens pappa Ricky. Han drabbades tio år tidigare av den stora ekonomiska krisen och blir arbetslös. Sedan dess har han fått dra sig fram med ströjobb. Nu har han fått chansen att bli egen. Som franchisetagare för en budfirma som kör ut paket. Vid den så kallade anställningsintervjun låter det väldigt bra. Där finns ingen chef, alla är likvärdiga egenföretagare. De har sina rötter de ska köra i en sticka som ser ut som en mobiltelefon av större format. Där finns alla rutter de ska köra och vid vilken tid paketen ska levereras. Det är i själva verket en effektiv övervakning av varenda meter de kör.

Det finns en mörk avigsida för chaufförerna. Om de inte kan köra sin rutt en dag, oavsett anledning, måste de själva hitta en ersättningsförare. Vill någon ta ledigt en dag måste han eller hon skaffa en ersättare, annars måste de betala dyrt till budfirmans ägare.

Franchising som kortfattat innebär att någon (franchisegivaren) har en affärsidé och ett affärskoncept som andra erbjuds att ta del av. MacDonalds drivs ofta i den formen. Franchising uppstår när franchisegivaren hyr ut eller upplåter rätten till sitt varumärke och sina driftsmetoder till en eller flera fristående franchisetagare. I dagens samhälle har detta i många situationer blivit en metod för företag att slippa ta ansvar för sina anställda. Franchise-givaren har inte något ansvar för franschise-tagarna, betalar ingen arbetsgivaravgift, gör inga pensionsinbetalningar – allt måste franchisetagaren själv ansvara över.

Familjens Ricky vill tillsammans med sin fru Abby försöka tjäna in lite extra för att kunna spara till att köra ett eget hus, vilket de precis var på väg att göra just nu Ricky blev arbetslös.

Det är en mörk skildring. Jag får en klaustrofobisk känsla och jag känner en stark hopplöst. Det känns som att Ricky och Abby är instängda i något som är omöjligt att ta sig ut. De arbetar alldeles för många timmar. Abby jobbar inom en slags hemtjänst där hon åker runt till framför allt gamla människor där hon måste kämpa mot klockan. Hon har bara kort tid på sig för varje klient och händer det något oväntat blir det svårt att hinna med schemat.

Familjen har inte mycket tid tillsammans och de två barnen, tonårssonen Seb och elvaårige dottern Liz får klara sig till stor del själva, vilket gör att Liz får ta alldeles för stort ansvar då Seb blir allt mer frustrerad och skolkar från skolan. Vi ser verkligen hur klasskillnaderna slår hårt. När rektorn ringer och kräver att föräldrarna ska komma till ett möte på dagtid för att förhindra att Seb blir avstängd kan Ricky inte komma. Det är omöjligt för honom att sticka ifrån sin rutt med bilen.

Bakom filmen ligger samhällsengagerade regissören Ken Loach som senast gjorde stor succé med ”Jag, Daniel Blake” som han vann Guldpalmen för i Cannes. Sorry We Missed You är dock mörkare och inger inte mycket hopp alls.

I ett pressmeddelande berättar Ken Loach om tankarna bakom filmerN.
– Medelklassen pratar om livspussel, arbetarklassen om livsnödvändigheter. Nuförtiden kan kunden digitalt följa hur chauffören sliter för att leverera i tid. Tekniken är ny, men exploateringen är gammal som gatan.

I filmen medverkar många personer som inte är skådespelare, exempelvis en hel del budchaufförer. Loach berättar många i yrket var rädda att bli av med uppdrag om de berättade för mycket.

Frågor som filmer vill ställa handlar om det är ok att vår shopping hanteras av en man i en bil som sliter ont fjorton timmar om dagen? Vill vi ha en värld där folk lever under sådan press? Det handlar inte om att marknadsekonomin har fallerat – det vi ser är den logiska följden av kampen för att få ner kostnader och öka vinster. Människor som Ricky och Abby betalar priset, menar Loach.

Det är nödvändiga frågor att ställa i dagen samhälle. Jag tror att denna utveckling gått snabbare och drabbat hårdare i Storbritannien men den finns i Sverige också. Jag har en reservation mot berättelsen i filmen: den är mycket mörk. Nästan hopplös. Och jag tycker inte att systemet med stora företag där människor är anställda alltid är en bättre lösning. Hur många dåliga chefer finns det inte runt om på arbetsplatser? System med franschise-företagande behöver inte bli så förskräckligt som i filmen. Det måste finnas sätt att bygga upp sådant och samtidigt ha en bra nivå av trygghet runt om de som arbetar på det sättet. Men oavsett, filmen är stark, den går inte att skaka av sig – och den skildrar människor vi inte får se så ofta i filmer, starka plus till filmen på flera sätt.

Möte med Ken Loach, regissören till Jag, Daniel Blake

by

kenloach

Stockholm hade drabbats av snökaos när världen vaknade upp den 9 november 2016 till det faktum att det amerikanska folket valt Donald Trump till president. Den brittiska filmregissören Ken Loach mötte svensk press denna snöpande dag, dagen för premiär för Stockholms filmfestival. Att första frågan handlade om det amerikanska presidentvalet var förstås oundvikligt, med tanke på att Ken Loach är en politisk filmregissör som alltid tagit ställning för de utsatta i samhället.
– Jag är inte förvånad, vi har väl sett det komma, menade han.
– Samhället har blivit hårdare och när människor känner sig alienerade, känner sig utanför samhället, är arbetslösa, sjuka och känner sig förrådda, då är det lätt att falla för den som skriker ut enkla budskap som att skylla allt på invandrare, sade Ken Loach.

kenloach2Vart Donald Trump hör politiskt är uppenbart, menade Ken Loach.
– Det räcker väl med att vi vet att en av de första som gratulerade honom till segern var Marie Le Pen, sade Ken Loach.

Öppningsfilmen på filmfestivalen är Ken Loach senaste film, ”Jag, Daniel Blake”, som skildrar Daniel Blake, en 59-årig snickare som får en hjärtattack och blir sjukskriven. Läkaren avråder honom åt det bestämdaste för att arbeta. Men försäkringskassan i England avslår hans ansökan om sjukpeng och han måste söka jobb. Men han kan inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpeng eller söka jobb-bidrag. Han har hamnat i en riktig Kafka-situation. I filmen skildras också Katie, en ung kvinna, ensamstående med två barn, som också hamnar i onåd hos de myndigheter som beviljar bidrag. Den unga kvinnan är så fattig att hon inte ens har råd att äta, pengarna går till mat åt barnen.

Dessa människors situation är inte särskilt unika, berättar Ken Loach. Under arbetat med att skriva manus och skapa filmen arbetade Ken Loach tätt med manusförfattaren Paul Laverty. De gjorde mycket research.
– Vi fick en del genom reportage i medier, vi pratade med människor, massor, både människor som drabbats av systemet och de som arbetar inom systemet, vi reste runt i områden som drabbats hårt och vi hörde många, många berättelser, sade han.
Egentligen är Daniel Blake och Katie inte extremt drabbade.
– Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken, berättade Ken Loach.

Det är ett förfärande system som det brittiska samhället består av idag, där de som blir sjuka och arbetslösa blir straffade och ska känna sig ovärdiga, de ska känna att det är de som är misslyckade, att de är deras eget fel att de inte är rika och välbärgade, att de inte kan göra tillräckligt bra CV för att bli anställda.

– Människor som arbetar inom systemet har berättat för mig att de är tvingade att utdela sanktioner varje vecka, annars får de lägre löner. Det spelar ingen roll om alla deras fall de har hand om sköter sig, någon måste få sanktion och indragna bidrag, berättar Ken Loach.

Tyvärr är det samhälle som skildras i filmen inte bara något som finns i Storbritannien. I Sverige drabbas också människor av att de nekas sjukpeng trots att de är sjuka och ersättningarna till både sjuka och arbetslösa har försämrats alltmer i Sverige. Att bli sjuk eller arbetslös innebär oftast en ekonomisk katastrof för de flesta.

– Det ekonomiska systemet har skapat arbetslösheten. Det skapar fattigdom. Vi blir intalade att vi behöver vara mer flexibla och får hotet från arbetsgivarna att om vi inte är mer flexibla då flyttar de företaget utomlands, sade Ken Loach.

Att Trump blev vald till amerikansk president är en tydlig signal att något blivit fel.
– Nu måste vi organisera om samhället. Alla måste ha ett jobb, alla måste känna att de har ett värde och bli behandlade med respekt, sade Ken Loach.

Det är vad filmen ”Jag, Daniel Blake” handlar om och det är vad Ken Loach vill förmedla.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av filmen ”Jag, Daniel Blake”.

kenloach3

Filmrecension: Jag, Daniel Blake – betyg 5 – en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns

by

jagdanielblake1

Jag, Daniel Blake
Betyg 5

Jag, Daniel Blake är invigningsfilm till Stockholms filmfestival 2016. Ett bättre val kunde inte juryn ha gjort i dessa nyliberala tider. Det är en kuslig film om en verklighet som man inte trodde fanns. Den verklighet som man inte knappt kan förstå om man inte själv är i den. Filmen är gjord av den outtröttlige 80-årige regissören Ken Loach. Med stringent skärpa sätter han ljuset på ett samhälle som krackelerar och där de innanför och utanför har helt skilda utgångspunkter.

jagdanielblake2När den 59-årige snickaren Daniel Blake drabbas av en hjärtattack förbjuder hans läkare honom att arbeta. Tyvärr anser dock inte försäkringskassans konsultbolag att han uppfyller sjukpoängen för sjukpenning. Han blir hänvisad till jobbsökarbidrag. När den 59-årige snickaren hänvisas till en kurs i att skriva CV ,söka bidrag på dator och ringa försäkringskassan börjar en film som kunde vara en fars om han inte behövde de pengar han söker. Han ringer till myndigheter med timslänga kötider, han går sin CV-kurs och han sitter vid en dator utan reslutat. I en byråkrati där människor sakta mals ner kan inte ens den stolte, rediga och juste Daniel klara sig. Myndigheterna kan alltid hota med sina sanktioner. När han blir vän med den arbetslösa småbarnsmamman Katie försöker han hjälpa henne. Arbetslös och med två barn blir hennes utväg att köa hos den av välgörenhet organiserade matbanken för att slippa svälten.

Det är en gripande film. Många scener är så absurda att man skrattar men skrattet fastnar i halsen. Det är en rak film som många av Ken Loachs filmer. Om verkligheten ser ut så här behövs inga tillkrånglade sidospår. Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här.

Daniel Blake spelas av Dave Johns, en engelsk komiker och stand up artist. En bakgrund som är perfekt för rollen som Daniel Blake, som ofta drar ett skämt för att lätta på stämningen. Katie spelas av Hayley Squires som fick rollen för sin längd och sin arbetarklassbakgrund. Hennes Katie kämpar envetet för sitt och barnens liv trots alla omständigheter.

Ken Loach har fått priset Guldpalmen två gånger och han fortsätter skildra de socialt utsatta. Jag tycker att det är årets bästa film. En film som alla borde se och speciellt politiker och tjänstemän.

Ken Loach till Stockholm när Jag, Daniel Blake öppnar Stockholms internationella filmfestival

by

kenloachstockholm På bilden: skådespelaren Dave Johns och regissör Ken Loach under inspelningen av Jag, Daniel Blake

Jag, Daniel Blake kommer att vara öppningsfilm på Stockholms internationella filmfestival i november. Den brittiske regissören Ken Loach besöker festivalen och kommer träffa den svenska publiken och pressen under öppningen.

Ett pressmeddelande:
Ken Loach är en av Europas främsta regissörer, känd för sitt sociala engagemang och ställningstagande för arbetarklassen. Med Jag, Daniel Blake vann han filmbranschens finaste pris Guldpalmen i Cannes i våras och tillhör därmed den lilla skara regissörer som vunnit den två gånger.

Jag, Daniel Blake handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Jones) som på grund av sjukdom blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna är han för frisk för att vara sjukskriven. Tillsammans med Kattie (Hayley Squires), en arbetslös ensamstående mamma som också fastnat i det krångliga byråkratiska systemet, försöker de få rätt mot myndigheterna. Deras vänskap ger dem bägge styrka att orka kämpa mot ett sjukt system som oftast mer stjälper än hjälper de drabbade.

Ken Loach, född 17 juni 1936 i Storbritannien, är en av Europas mest inflytelserika regissörer någonsin. Han slog igenom med filmen Kes – Falken (1969) och har regisserat över 20 filmer sedan dess, bland annat Land & Frihet (1995). År 2006 vann han Guldpalmen i Cannes för filmen Frihetens Pris och med Jag, Daniel Blake – sin elfte nominering i Cannes – vann han sin andra Guldpalm i våras.

Stockholms 27:e internationella filmfestival pågår 9-20 november 2016. Jag, Daniel Blake får svensk biopremiär den 9 december.

Filmrecension: Jimmy´s Hall – en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck

by

jimmyshall

Jimmy´s Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 augusti 2015

Jimmy´s Hall är en stark film som utspelar sig på landsbygden i trettiotalets Irland och visar hur viktig kulturen alltid har varit för arbetarrörelsen – eller åtminstone var i dess början. I nutiden finns det ju tyvärr stora fackföreningar som säger sig vilja gå tillbaka till rötterna och bara jobba med avtalen på jobben. Men det är egentligen att svika sina rötter, för i början fanns det en stark medvetenhet om kulturens livsviktiga betydelse i de rörelser som kämpade för att förbättra de nedtrycktas villkor. Det finns inget som korrumperade makthavare skräms så av som när de förtryckta samlas och tillsammans utbildar sig, lär sig saker, läser, diskuterar och analyserar. När de förtryckta hittar orden och tillsammans kan utrycka sig och resa sig mot förtryckare – då bävar de som sitter på orättvist mycket makt.

Ken Loach har regisserat och han gör ofta filmer som står på de maktlösas, de förtrycktas sida. Nu målar han ett glödande porträtt av Jimmy Gralton, som i sin kamp för rätten till kultur och bildning hamnar i onåd hos både kyrka och samhällets toppar. Den katolska kyrkan bildar en ohelig allians med fascistoida rörelser för att stoppa de kulturhus han driver tillsammans med frivilliga.

Filmens handling börjar med att Jimmy Gralton återvänder till Irland efter att varit tio år i ofrivillig exil i USA. Han kommer hem till sin åldrade mor och vill leva med henne i lugn och ro och få ordning på deras lilla gård. Byborna lämnar honom inte i fred, de tjatar och tjatar för att han ska få liv i det kulturhus som han drev före sin exil. Kulturhuset drevs av ideella krafter och där dansas det och drivs olika utbildningar, där tränas boxning, läses och diskuteras poesi och i huset ljuder högljudda debatter. Både kyrkan och de styrande motsätter sig både projektet och tanken att alla människor kan skapa sig en egen åsikt.

Fotot i filmen är mycket snyggt, med mättade gröna och bruna färger. Landsbygdsmijöerna, huset och de tidsenliga kläderna är välgjorda. Det känns som att vara förflyttad dit, till den irländska landsbygden 1932. Musiken och framför allt den tidens jazzmusik lyfter också filmen.

Karaktärerna är seriöst utmejslade, där människorna är mänskliga och begripliga. Också prästerna går att förstå sig på, även om de tyvärr hjälper förtryckarna att hålla nere de fattiga och maktlösa. Med facit i hand, vi som vet hur samhället utvecklats sedan dess kan ju le åt prästerna skräck för jazzen som de beskrev som djävulsk musik från afrikaner.

I Wikipedia står om Jimmy Gralton (17 April 1886–1945) att han var en irländsk kommunistledare som blev amerikanska medborgare efter att han emigrerade dit 1909 och att han var en ende irländare som någonsin deporterats från Irland. Jag kan inte hans historia, men i filmen säger han aldrig själv att han är kommunist utan det är vad han blir beskylld för av andra. Jag tänker att det kan bero på att fakta är fel i wikipedia eller att han inte var det så uttalat under den tid då han bodde på Irland, den tid som skildras i filmen utan att han tog ställning mer tydligt därefter. Eller så har Ken Loach valt att tona ned den sidan av Jimmy Gralton för att mer fokusera på hur viktig kulturen var för arbetarrörelsen i dess begynnelse.

Denna form av kulturhus som Jimmy Gralton med vänner drev är förstås en inspiration till de Folkets hus som byggts runt om i Sverige. Jag blev väldigt nyfiken på Folkets hus-rörelsens historia efter att ha sett Jimmy´s Hall. Det måste också varit starka män och kvinnor som insåg kulturens oerhörda betydelse som kämpade för att bygga och driva dessa. Jimmy´s Hall är en inspirerande film om hur viktig kulturen är i kampen mot förtryck.

Lite fakta om regissören (från wikipedia):
Kenneth ”Ken” Loach, född 17 juni 1936 i Nuneaton, Warwickshire, är en brittisk regissör, känd för sina socialt engagerade spelfilmer, ofta i arbetarklassmiljö. Han började sin karriär med att regissera diverse TV-produktioner, bland andra socialdokumentären Cathy kom hem (1966) som tog upp det innan dess tämligen tystade ämnet hemlöshet. TV-filmen drog både tittare och beröm och Loach fick snart chansen att göra film utanför TV.

Ken Loach är en internationellt prisbelönt regissör. Bland annat har han tävlat elva gånger i Cannes och vunnit flera priser där priset för sitt livsverk samt Guldpalmen för Frihetens pris (2006) framför allt märks.