Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

filosofi

Filmrecension: Seneca – burleskt och utan djup

by

Seneca
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Robert Schwentke

En burlesk berättelse som, tyvärr, misslyckats helt med att lyfta fram viktiga frågor på ett sätt som öppnar våra ögon. En skildring som går vilse i det farsartade.
En berömd man, Seneca, var rådgivare åt en av världens grymmaste härskare, Nero – men filmskaparen har valt att skildra allt burleskt, skojfriskt och att grotta ner sig i hemskheter, vidrigheter och blod som sprutar så jag blir illamående. Det finns förstås skäl till att filmen kommer på bio nu när världen plågas av våld, krig och grymheter både i Sverige och runt om i världen. Men filmen misslyckas totalt att göra något begripligt. Om den onde enbart skildras som äcklig, löjlig och vidrig kan vi aldrig göra något för att förhindra att det kommer fler sådana makthavare.

Filosofen och dramatikern Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, var samtida med Jesus. Seneca föddes omkring 4 före Kristus i Córdoba i Spanien och dog är 65 i Rom. Han var en romersk författare, filosof och politiker. Han blev ganska välbärgad som filosof och rådgivare åt överklassen i Rom och han var i många år mentor och rådgivare åt Nero, en av världens mest skoningslösa härskare.

Nero var maktfullkomlig och paranoid och kunde till och med döda sin mamma. Manuset, skrivet av Schwentke och Matthew Wilder, har hämtat en hel del av dialogerna direkt från Senecas bevarade skrifter. Det kunde blivit mycket intressant att följa en skildring av hur någon kan sälja sin själ för att stå ut med att arbeta med någon som var så grym som Nero. Men ingen är ju bara genomhemsk. Också människor som ger order till hemska övergrepp har något som får människor att följa dem, något som får människor att hylla dem. Regissören har valt att enbart framställa Nero som ett jättebarn, dum i huvudet och utan några känslor eller gränser alls, helt utan förmåga till medkänsla med någon. Nero blir till och med mer nyanslös än Darth Vader i Star Wars. Jag får ingen relation till Seneca heller. Hur kunde Seneca sälja sig och vara rådgivare åt Nero?

Vad jag också saknar i filmen är ett seriöst grepp på stoismen. Seneca var en av de filosofer som definieras som stoiker. Stoicismen en intressant filosofi som det skulle varit mycket intressant att se frågeställningar seriöst utvecklade i filmen.

Kort om Stoicismen från Wikipedia:
Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 före Kristus i antikens Grekland av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa (namnet ”stoicism” kommer därifrån), kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de mer ”akademiska” filosofiska riktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre.
…
Deras etik utgår från vad de ansåg vara ”i enlighet med naturen”. Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Det finns förstås mycket att gå in på när det gäller stoikernas tankar. Men jag tyvärr regissören villar bort sig i att skapa färgstarka scener men utan djup och med karaktärer som inte känns det minsta äkta.

John Malkovich har huvudrollen som Seneca och han är tyvärr stel och helt omöjlig att tro på och Tom Xander är bara barnslig och löjlig som Nero. I mindre roller finns bland annat Geraldine Chaplin (Barnhemmet), Andrew Koji (Bullet Train), Mary-Louise Parker (Red) och Julian Sands (The Ghosts of Monday). Rollen blev den sista Sands gjorde innan han gick ur tiden.

Jag hoppas någon annan regissör tar itu med att göra en film med mera djup om Seneca. Ämnet: framstående män (eller kvinnor) som säljer sig åt makten och rikedomen är ett minst lika viktigt ämne idag att skildra som för två tusen år sedan.

Bokrecension: Tid. Vad den gör med oss och vi med den – Rüdiger Safranski

by

Tid. Vad den gör med oss och vi med den. 
Författare: Rüdiger Safranski
Utgiven: 2016
ISBN: 9789171734969
Daidalos

…och så var det föreläsaren som gjorde misstaget att fråga sina studenter vad tid är.

Jag har inte tid är en vardaglig och vanlig fras när man vill berätta att man har händerna fulla och även ett tydliggörande att man har viktigare saker för sig och därmed inte heller vill bli störd. Vad man kanske inte tänker på är att detta betraktat lite närmre är ett våghalsigt antagande. Ibland menar vi till och med att vi har tid! Hur skulle det egentligen se ut, om vi innehade tid liksom vi kan inneha andra saker?  Var lagras den i sådana fall? På hårddisken eller i frysfacket? I en kakburk? Underklädslådan? Mysteriet tätnar…

Rüdiger Safranski har i sin bok Tid – Vad den gör med oss och vi med den givit sig in i en kamp med något av det mest svårfångade jag kan tänka mig: Tid. För vad är tid och vad gör den med oss? Hur försöker vi bemästra detta undflyende något som vi har en känsla av att förstå men som när vi försöker förklara det tvingar fram tandgnissel och lösa hårtestar? Det är en fråga som sysselsatt mången filosof. Detta är emellertid inte ett renodlat filosofiskt verk. Här har vi exempelvis svårförstådd astrofysik, analyser av hur tid fungerar samt struktureras i ett kapitalistiskt system och utläggningar om vad egentid skulle kunna vara.

Rüdiger, tidigare utgiven på svenska med böcker om Nietzsche, Hegel, Schopenhauer, återkommer till dessa även i denna bok. Naturligtvis har portalfiguren när det kommer till att förstå tid Augustinus en framskjuten position sina Bekännelser skriver han:

Vi förstår ordet, när vi talar om tiden. Vi förstår det också, när vi hör någon annan tala därom. Vad är alltså tiden? Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag försöker förklara för den som frågar mig, vet jag det inte.

Men det är inte bara filosofer eller filologer som frekventerar sidorna. Vi har fysiker (naturligtvis Einstein), författare och poeter samt sociologer som Marx. Det är vad som gör det till en så initierad och intressant bok. Den har en bredd som får läsaren att reflektera kring tiden som en del av ett modernt samhälle, hur vi till vardags förstår och förhåller oss till den. Tid är inte bara ett abstrakt något utan även en mänsklig skapelse och överenskommelse som vi sedan tagit för givet. Scheman, tidtabeller, det vardagliga språket utgår från en gemensam uppfattning som inte alltid är särskilt väldefinierad (”snart”, ”länge sedan”, ”framöver”) men som ändå gör att vi kan förstå varandra.

Kanske kan man säga att tiden blivit mekaniserad, fångad i ett ur, och att ett helt samhällssystem byggts upp kring denna metod. Rüdiger spårar urets, här förstådd som en metafor, uppkomst tillbaka till industrialiseringen och begynnelsen av det samhälle vi lever i. Sekunder är något som jagas inom allt från produktion till pengatransaktioner som sker via automatiserade datasystem. Att fundera kring tid och kanske lyckas ana något kring dess natur kan vara en trevlig förströelse, men jag kan tänka mig att bokens främsta förtjänster ligger just i hur den öppnar upp för analys av hur denna mekaniserade tid är själva fundamentet i vårt samhälle. Vi är slavar under uret både som metafor och som någonting konkret. Det är även en källa till stress och försöker man ta sig loss från dess grepp försöker man samtidigt lösgöra sig från samhällets normer. En grundläggande sådan är att vi ses som ett enhetligt jag som har bäring över tid – vi är, återigen som överenskommelse, den samme idag som när vi var barn. Vilket vi naturligtvis inte är, men det skulle vara svårt att navigera utan denna idé. Ett rättssystem, för att ta ett övertydligt exempel, skulle inte fungera utan detta antagande.

Livet följer en utstakad tidtabell. Under min uppväxt fick jag ofta höra att när det kom till skolan, gällde det att ligga i fas med planeringen och på så vis inte ”missa tåget”. Och tågen följer, är den initiala idén åtminstone, en tidtabell vars stationer utgörs av barndom, skoltid, karriär, pension och en slutstation som är lika mystisk som tiden själv. Nu skumpar jag visserligen fram i en godsvagn, men ändock! Den rör sig framåt även om den antagligen blir min likvagn.

Boken är populärvetenskaplig och jag undrar om det som kännetecknar just det populärvetenskapliga är tempot. Boken uppehåller sig nämligen inte särskilt länge vid varje tanke men det är inget negativt. Den har en tydlig framåtrörelse snarare än ett lugnt och uppbromsat tempo som ibland kännetecknar filosofiska utläggningar. Det blir underhållande, om man får uttrycka sig så. Det är förhållandevis lättillgängligt och pedagogiskt och att skriva så är ett konststycke i sig.

Det finns många funderingar kring tiden som har religiösa undertoner. I Augustinus fotspår går det i Mäster Eckharts Predikningar I (inte skrivna av Mäster själv utan nedskrivna av lyssnare) läsa

Tar jag ett stycke tid, är det varken i dag eller i går. Tar jag emellertid ett nu, inbegriper det i sig all tid. Det nu i vilket Gud skapade världen, det ligger lika nära den tid som det nu i vilket jag just talar, och den sista dagen i detta nu är lika nära den dag som var i går.

Augustinus tänkte sig, som jag förstår, att vi i själen kunde fånga både då-, nu- och framtiden. Själen kanske är minnet, vi minns det förflutna och funderar kring det framtida. Kanske är nuet ingenting annat än skärningspunkten mellan det förflutna och det ännu icke inträffade. Är tiden något vi inte upplever annat än som minne och siande. Nutiden, ögonblicket, i sig är inte möjligt att förnimma än annat som ett minne. Mäster Eckhart var inne på något liknande.

Eller som László F. Földényi skriver i Medusas blick:

När människan sjunker ned i tiden är hon sällan närvarande; hon sätter sin lit till framtiden och drar sin näring ur det förflutna, det flyktiga ”nuet” tillmäter hon ingen betydelse. ”Nuet” betraktar hon som något ogripbart, som en logisk absurditet, och håller det för uteslutet att det existerar, ty så snart ordet ”nu” är uttalat har det redan blivit förflutet. I de utomordentliga ögonblicket visar det sig att det som hon tidigare höll för omöjligt tvärtom mer än väl är möjligt: ’nuet’ frigör sig.

Jag kommer på mig själv att le gott när jag läser om astrofysiska teorier om hur allt, det vi kallar universum, sakta dras isär. Vad innebär egentligen 1066 år? Eller svarta hål som dras isär, och innan dess har galaxer avlägsnat sig från varandra, blivit ensamma massor av materia som inte kommer hålla ihop på sikt. Människans jämmer är rätt patetiskt, ett ”komiskt sprattel”, med detta i åtanke. Men man behöver inte ha det och det rimliga är att fokusera på våra belägenheter och upplevelser.

Kanske förstår vi tiden på ett annat sätt om vi ser på en video där naturens stora förändringar sker inte i ultrarapid som vi upplever dem, utan i en uppskruvad hastighet som får årstiderna att växla på sekunder. En cyklisk tid är enkel att förstå, särskilt när den inte är långsam.

Hur som haver, så är Rüdigers bok läsvärd och om man nu ämnar köpa någon sådan en inte alls oäven julklapp. Främst för dess bredd, men även tack vare tempot som är behagligt. Språket är både lättillgängligt och kärnfullt och behandlar tid på ett diversifierat och genomtänkt vis. Läs om du har – tid.

Jag vill avsluta med ett stycke ur en sång som en klass 2a sjöng:

Ingenting kommer undan örnens skarpa blick – inte ens en skugga som försvann innan den gick.

Tankar om boken Livet med kvantfysiska glasögon

by

livetmedkvantfysiskaglasogon

Livet med kvantfysiska glasögon
Författare: Mikael Säflund och Titti Nordieng
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188403339
Förlag: Soderpalm Publishing

På bokens omslag står två personer som ser väldigt glada och rätt lustiga ut och de har varsin pratbubbla som tillsammans säger: ”Vi lovar dig som läser boken mirakler … därför att vetenskapen faktiskt säger det.”

Om vi tänker oss att människans luktsinne är stort som ett frimärke då är hundens sinne för lukter som en stor fotbollsplan i jämförelse. Uppenbarligen finns det saker som hundar kan uppfatta som vi inte kan. Uppenbarligen har våra mänskliga sinnen en del begränsningar. Det förvånar mig alltid att det finns människor som med stor emfas hävdar att de är ateister och denna övertygelse har de grundat på vetenskapen. Den som grundar sig på vetenskapen borde tvärtom inse att det finns oändligt mycket som vi inte kan uppfatta – och därför borde en viss ödmjukhet infinna sig inför möjligheten att det finns något utanför oss själva – eller kanske snarare en slags kraft eller ett fält som finns i oss alla och i allt.

Idag och förmodligen i framtiden kommer det att bli än svårare att med vetenskapen som grund hävda att mirakler inte inträffar. Med mirakler menar jag då sådant som strider mot vår naturvetenskapliga rätt begränsade syn på tillvaron, inordnad efter våra begränsade sinnen, efter vårt sätt att avskärma verkligheten.

Den vetenskap som fortfarande lärs ut i skolor är mer än 400 år gammal och kom under en tid när människan upptäckte att jorden inte var platt. Den vetenskapen är inramad och bygger på det vi kan mäta med verktyg byggda efter våra sinnens begränsningar. Modern vetenskap vänder upp och ner på en hel del och spränger den gamla vetenskapens gränser. Kvantfysiken har visat att de minsta partiklarna vi kan uppfatta med våra finaste mätinstrument är små, små partiklar inne i atomer som uppför sig annorlunda om de blir betraktade än om ingen betraktar dem. Dessa små partiklar finns inne i oss alla, i allt.

Jag har läst boken ”Livet med kvantfysiska glasögon”. På ett populärvetenskapligt lättläst språk förklarar de två författarna vad kvantfysiken står för och de berättar om några berömda kvantfysiska experiment. Det är väldigt fascinerande.

De berättar om ett experiment med dna där de tagit dna från en människa och placerat detta dna i ett helt annat rum än försökspersonen som därefter fått se olika bilder som ger känslor av lycka, glädje, ångest eller rädsla. I det dna som placerats i ett annat rum kunde forskarna mäta reaktioner i dna på dessa känslor, samma reaktioner som dna i försökspersonen fick under de olika känslorna.

Kvantfysikerna har fastställt att det inne i de små, små partiklarna djupast inne i atomerna finns ett slags kraftfält som de benämnet nollpunktsfältet. Författarna berättar:
Kvantfysiken beskriver nollpunktsfältet som ett fält av oändlig potential. Det inrymmer allt som funnits och som kommer att finnas. Där finns informationen om våra resor, våra avlagda jeans, vår karriär, våra framtida tandborstar, våra vänskapsband, förlovningsringar – allt vi haft och det vi kommer att få samt en oändlig rad valbara varianter på dessa. Man n lika det vid ett gränslöst informationshav som genomsyrar allt i universum inklusive människan.

För mig är detta inte så nya tankar. Jag har mediterat inom zenbuddism i många år och dess filosofi förmedlar liknande tankar. Likaså har jag många vänner som är duktiga spiritualistiska medier och de formulerar det som att allt är uppbyggt av energi och de som inte längre finns hos oss i fysisk gestalt finns ändå, med sitt medvetande och som energi som kan kommunicera till oss om vi är öppna för det.

Författarna tar kvantfysiken in i sitt vardagsliv. En del är mycket bra och påminner mig om hur människor som har en stark tro på Jesus också använder sig av sin tro i sitt vardagsliv.

Jag kan bli lite skeptisk dock till en del av deras slutsatser. De skriver att det är vår egen perception eller vårt medvetande som bestämmer hur vår personliga verklighet uppträder. I så fall kan vi aldrig bli offer för vår verklighet. Vi har ju själva skapat den utifrån våra förväntningar.

De två författarna drar då slutsatsen att vi kan tänka oss friska, tänka oss lyckliga, tänka oss välbärgade. Men jag försöker och försöker tänka mig att min yngste son inte är död. Min yngste son dog för tre och ett halvt år sedan och hur mycket jag än tänker att det skedde i en annan verklighet så ändrar det sig inte. Hans grav är där den är. Jag minns också tiden innan han gick ur tiden, hur vi i familjen kämpade för honom och trodde att han skulle klara sig. Jag tänkte inte alls att han skulle dö. Ändå dog han. Så jag har svårt att köpa författarnas tankar om att vi kan tänka bort svårigheter, tänka bort sjukdom.

Det är i grunden samma tankar som finns hos Livets ord fast det då inte handlar om din egen inre kraft till förändring utan Jesus-tron. ”Om du tror tillräckligt blir du både frisk och rik”. Typ. Det är Livets ords budskap i sin extrema tolkning. Jag tycker att författarna tangerar denna gräns. Jag tror inte vi kan tänka oss fram till en bättre värld utan sjukdom och olyckor. Däremot ligger det mycket i tankens kraft och att vi kan med tankar, böner och healing förändra mycket. Däremot säger jag inte att mirakler inte kan ske. Jag har själv varit med och sett med egna ögon hur människor blivit botade genom bön till Jesus eller genom healing inom spiritualism. Jag tror att det är samma kraftfält som finns och som vi kan förhålla oss till också i våra vardagsliv. Men jag tror inte det går att förändra allt. Alla som inte dör innan dess blir gamla och förr eller senare dör vi – och det finns ingen bot mot det, oavsett religion eller filosofi eller vetenskap.

Jag vet att boken redan rönt ett stort intresse och i princip sålt ut och nu trycks upp i en ny upplaga – och det gläder mig. För även om jag uttryckt en del kritiska tankar tycker jag om boken i sin helhet: den förklarar på ett begripligt sätt om vad den moderna fysiken, kvantfysiken, kommit fram till och det är tankar och kunskap jag hoppas många får del av. Världen och livet blir mycket mer spännande med kvantfysiska glasögon. Utan tvekan.
———

Men, efter att ha gått och funderat på boken i ett par veckor och pratat med den med några andra läsare har jag ytterligare några funderingar. I boken skriver författarna om ett experiment alla, var och en kan göra, där vi håller våra händer på ett särskilt sätt och styr våra tankar enligt anvisningar, då ska det ena fingret efter en stund bli längre. Frågan jag ställer mig är: vad är vitsen med att förlänga ett finger? Hur länge vara den förlängningen? Om en ung person gör övningen: ska hen då leva med ett finger som är för långt resten av sitt liv? Jag har svårt att se någon vettig mening med en sådan övning.

En annan anmärkning jag har på boken har med dess design att göra, eller mer specifikt dess bildval. De två författarna har valt att låta sig fotograferas med glasögon och miner som gör att de ser ur som clowner. Det sänker bokens trovärdighet för mig, det får mig att känna att det är mycket skämt och humor men inte så mycket allvar som förmedlas. Vilket jag tycker är synd eftersom kvantfysik absolut kan visa oss att livet är mycket större än den fyrkantiga och trista värld som ett liv utan mirakel ger oss.

Boken har en egen sida på facebook också, som du hittar här.
Och bokens hemsida hittar du hör.

Bloggen Pippi Grön tipsar om boken.

The Path – en tv-serie om livet i och kring en sekt – förmodligen den mest ärliga hittills

by

thepath_tvserie

The Path
Säsong 1 – tio avsnitt – visas i HBO Nordic
Säsong 2 ryktas komma under 2017

Oavsett om du tror på att det finns en gud eller någon gudomlig kraft eller inte tror jag tv-serien The Path kommer att fängsla dig och få dig att seriöst förstå vad som gör att människor kan dras till sekter. På ett mycket ärligt och trovärdigt sätt skildrar The Path några människor kring en sekt, även om dess följare inte går med på att det är en sekt, de säger att det är en rörelse. The Path är ett drama och en påhittad berättelse även om vi kan se en del paralleller med existerande rörelser.

thepath_calI stort sett alla filmer och tv-serier som jag sett tidigare som behandlat ämnet sekter har utmålat sektledaren som en psykopat och ofta också som en mördare som har stenhård disciplin och alla lyder honom blint. Jag kan hålla med om att det verkar fungera så i verkligheten inom scientologin. Men om vi tror att alla sekter är så hemska redan på ytan, då kommer vi aldrig att förstå varför människor går med i sådana rörelser. Det är samma sak som i Star Wars där mörkrets herre är genom-ond och alla hans undersåtar livrädda. Det är knappast så det fungerar i verkliga livet. En människa knyter inte an till en organisation, rörelse eller kyrka om han eller hon inte uppfattar den som något positivt.

Rörelsen eller sekten som handlingen kretsar kring kallas meyerismen efter sin grundare Steve Meyer. Medlemmarna eller följarna vill göra skillnad i världen. De hjälper människor som har det svårt. När en tornade drabbade USA var meyeristerna på plats flera timmar före myndigheterna och hjälpte de drabbade. En viktig del, ja en av pelarna som deras religion eller filosofi bygger på är förlåtelse och att vara öppna och sanningsenliga. Ingen fördöms utan den som har drabbats av något svårt och tungt får hjälp av att vistas hos meyeristerna genom att där behöver ingen ljuga eller hålla uppe mask att allt är bra.

Ett exempel: en man gör grovt berusad och kör ihjäl sig. Hans fru vågar inte berätta det för omgivningen. Hon är rädd att hon och barnen ska bli föraktade då. Hos meyeristerna behöver hon inte skämmas.

Meyeristerna hjälper varandra på många sätt. Deras förlåtande attityd är läkande och människor med många olika skador från livet blir läkta. Om någon blir arbetslös får han eller hon snabbt ett jobb med hjälp av meyeristerna.

thepath_familjenMeyeristerna är vegetarianer och miljökämpar. Deras tro eller inställning till livet bygger på grundaren Steve Meyers uppenbarelse. Gud eller den innersta kraften i livet – av meyeristerna kallad Ljuset, visade sig för honom, talade till honom och visade en stege han fick klättra upp för. Stegen är vägen till upplysning. Den som klättrar uppför denna upplysningens stege kommer att nå ljuset och när han eller hon en gång dör kommer han/hon att bli ett ljus och träda in och lustgården för att leva är evigt.

Det är på ytan en tro som gör att dess följare försöker hjälpa människor och göra världen bättre. Men alltid när människor samlas i en gemensam organisation, oavsett om det är en religion eller en politisk rörelse, får människor egen vinning av det på olika sätt. En del är så djupt involverade i organisationen att de inte skulle klara ett liv utanför den.

Ledaren, Steve Meyer, har isolerat sig för att skriva klart anvisningar för de sista tre stegen, de sista tre nivåerna. Ingen utom den ligga grupp som nått högsta nivån, 10N, får ens träffa honom där han isolerat sig i Peru.

Vi får följa några olika människor i och utanför denna sekt. För helt klart är det en sekt, även om dess medlemmar vill kalla den en rörelse. En sekt är en organisation som skär av dess medlemmar från övriga världen. Det är vad The Path sakta men säkert gör. I serien får vi följa Eddie och hans fru Sarah och deras två barn, framför allt sonen Hawk som är 15 år och längtar till att fylla 16 för att då på sluta skolan och avge sina löften till meyerismen och få börja ägna sig åt sekten på heltid. Hawk blir vän med en flicka i skolan och sedan blir han också förälskad. Flickan och hennes familj tillhör inte meyerismen. Om Hawk väljer att hänga ihop med flickan måste han lämna sin familj. Han blir utstött om ha väljer att fortsätta vara tillsammans med flickvännen.

Serien skildrar på ett engagerande och trovärdigt sätt de olika karaktärerna och deras förhållande till religionen. Eddie börjar sakta hitta lögner inom organisationen och börjar förlora sin tro. Cal känner att han är rätt man att ta över när Steve, grundaren, närmar sig döden. Cal har en vision om att få rörelsen att växa och bli stor och betydelsefull. Han är dock en av de vars hela liv bygger på rörelsen. Om rörelsen skulle läggas ned har han inget. Det är samma sak med några till ur ledningen. Därav växer en maktkamp. Cals fru Sarah är uppväxt inom rörelsen och hon är helt engagerad i den och om hennes man börjar tvivla är det en katastrof för hela deras familj och släkt.

Vi får samtidigt också följa hur människor kan känna frid genom att komma till rörelsen, yttervärlden har svikit dem alldeles för många gånger. Hos rörelsen upplever de glädje och gemenskap och kan lämna sin smärta i livet.

Serien ställer flera viktiga frågor. Är det rätt att begå fel och brott för en större sak? Det är egentligen samma fråga som soldater kan ställa sig. Är det rätt att döda för att rädda en rörelse som hjälper många? Är det rätt att ljuga för att hålla kvar människor vid en god sak? Är saken god om den kräver lögner? Vad ska människor göra när samhället sviker?

The Path hade premiär i USA 30 mars 2016.
Skapad av Jessica Goldberg
Skådespelare: Aaron Paul, Michelle Monaghan, Emma Greenwell

Prometheus, recensionen till filmen som lär få många Oscarnomineringar för teknik och ljud

by

Prometheus
Betyg 4
Sverigepremiär 1 juni

En varelse med vältränade muskler står i en värld som med mycket hav och stora vattenfall. Det känns som en slags ursprungstid – som innan jorden fått kontinenter. Varelsen stoppar något i munnen som gör att han faller i vattnet och där delas sig i miljarder små dna-spiraler som sätter fart på skapelsen.

Prometheus, Ridley Scotts på förhand väldigt upphaussade rymdepos, börjar oerhört storslaget. Tillsammans med musik och stora rena filmsvep över en orörd värld pirrar det av förväntan när filmen startar.

Noomi Rapace spelar huvudrollen, Elizabeth Shaw, en forskare under 2090-talet som under utgrävningar i berg i Skottland hittar inristade tecken och grottmålningar. Forskningsgruppen är övertygade om att de hittat en ledtråd till mänsklighetens ursprung: varelser från rymden ska i grottmålningarna lagt ledtrådar till var mänskligheten kan hitta sina skapare.

En rik man utrustar en expedition som beger sig ut i rymden till den planet där de varelser som skapat människorna ska finnas.

Flera intressanta filosofiska och existentiella frågeställningar tas upp. Det är intressanta paralleller mellan människans förhållande vill vad människan skapar och gudarnas förhållande till vad de skapat. En intressant frågeställning som Noomi Rapace karaktär tar upp är: Vem skapade de som skapade oss?

Rymdresan är fantastiskt filmad. Rymdskildringar passar 3D-tekniken så bra för. Michael Fassbender spelar en människolik robot – och som alltid är Fassbender så rätt i sin roll. Roboten är så lik en människa som något kan bli, men förutsätts inte ha känslor, eftersom han inte har någon själ. Fassbenaer låter oss ana att denna människans skapelse ändå kan ha känslor, djupt därinne.

Michael Fassbender lär få en Oscarnominering för sin roll. Filmen lär få flera Oscarnomineringar för tekniken och för musiken och ljudet. Noomi Rapace visar än en gång att hon är en stor skådespelare. Om rolltolkningen räcker för en Oscar

Men när rymdskeppet kommer fram till målet: den planet där skaparna ska finnas då faller filmen och blir en blandning av skräckfilm och rymdaction. Det är synd för om filmen hållit lika bra kvalitet i andra delen som i första delen hade Prometheus blivit ett klassiskt rymdepos tillsammans med Stanley Kubricks 2001. Dock ger jag filmen betyg 4 eftersom första halvan håller så hög kvalitet och skådespelarna står för gedigna prestationer. Bilderna är fantastiska, ljudet suveränt och 3D-tekniken används sparsmakat och intelligent.

Namnet på filmen kommer från den grekiska mytologin. Från Wikipedia om myten:
Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder ”den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, ”den uthållige” eller ”bäraren”.
Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.
Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Relaterat: Recension i DN och DN1 och DN intervjuar Noomi Rapace. Recension i SVD och kändishyllartext i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,